söndag 12 juni 2011

Jättelång story.

Jättelångt. Så heter loppet som går längs Roslagsleden mellan Grisslehamn och Norrtälje. Det sägs att vägen inte alltid är så lätt att hitta men Anna och jag bestämde oss för att vara en av de som inte sprang fel. Det lyckades vi med . :)

Bilturen tillsammans med Tobias till Norrtälje startades under kvällningen och klockan hann bli 21 innan vi var framme och installerade på Bed & Breakfast. Ett mycket fint och välvårdat ställe. Det var riktigt varmt men när vi öppnade fönstren stod utsvultna myggor på kö för att suga blodet ur oss. Så det var bara att stänga och försöka sova ändå, trots värmen. Vi käkade kinamat och gjorde alla grejer klara inför morgondagens prövning.

Klockan ringde 6.20 och jag steg upp och möttes av en frukost med fil, yoghurt, bröd, ägg och lite annat gott. Helt ok! Vi packade oss iväg till busstationen som endast låg ett par hundra meter från vårt boende, och bussen som skulle ta oss till start. Solen sken och på himlen fanns inte ett moln.

Grisslehamn var ett mycket mysigt lite ställe. Starten gick i hamnen vid havet. Jag kände mig helt lugn, inte ett dugg nervös. Planen för dagen var ju att njuta av vädret, naturen och trevligt sällskap.
Startklar. Foto: Privat
Vi sprang iväg i ett lugnt tempo. Tobias och jag sprang tillsammans. Ganska snart blev vi ett gäng på 4. En kille till, och en tjej. Vi sprang längs urmysiga stigar, på steniga stränder längs vattnet och andra småvägar. Vi blev omsprungna av samma personer flera gånger. Personer som sprungit fel, sprungit ikapp och om igen.



Solen blev varmare och varmare. Vi sökte skugga och ibland stod luften helt still. Flugor och andra insekter retade gallfeber på mig. Usch! Varför blir de inte fågelmat istället för att terrorisera mig? Surr i öronen gillar jag inte.

Kontrollerna låg med ca 1 mils mellanrum och jag fyllde på med vatten, sportdryck, jordnötter och banan. Jag fyllde upp min rygga med vatten och sen fortsatte vi i den vackra omgivningen.

Efter en stund tappade vi Tobias och den andra killen drog iväg före oss. Några längs banan sa att vi var andra och tredje tjej. Oj! Det trodde vi inte. Vi hade för oss det var minst tre före oss. Vi bestämde då att om vi kom i mål samtidigt skulle vi gå tillsammans i mål.

Ungefär halvvägs kom vi ifatt den ledande tjejen. Hon hade det jobbigt i värmen och hade slagit av lite på farten. Vi traskade på. Jag kände mig fortfarande stark. Tempot var lågt men det var galet varmt. Det sas att temperaturer på 34 grader hade mätts upp efter banan.

Tjejen visade sig heta Anna Pernestål, men det inte förrän efter ett par timmar som vi presenterade oss.

Anna före mig på löpningen längs Väddö kanal.
Sträckningen före den fjärde och näst sista kontrollen gick efter en asfaltsväg. Ingen skugga och luften stod helt still. Det kändes som jag kokade. Riktigt hett! Jag längtade till kontrollen så jag kunde hälla vatten över mig. Jag hade också en liten svacka, men det motades med en gel och jag piggade på mig igen. När äntligen den fjärde kontrollen kom så fanns där en dusch, live-musik och massa gott. Vi duschade av oss, åt och drack och sprang vidare som nya människor med ny energi.

Nu var det bara 20 km kvar. Mindre än en halvmara. Lätt som en plätt! ;) Vi lunkade på i ett tyst samförstånd. Vi pratade lite ibland och sen gick energin till att ta sig framåt. Vi räknade ner till sista vätskestationen. Väl där blev vi omhändertagna av gulliga funktionärer och kunde återigen skölja av oss svett och salt och kyla ner vår supervarma kroppar. Nu var det bara 9 km kvar. Ensiffrigt!

Vi var starka och passerade ett par killar under den sista biten in mot Stora Torget, och det kändes bra att komma in mot mål. Vi sprang tillsammans, hand i hand, över mållinjen. Delad seger är dubbel glädje!
Upploppet. Foto: Lena M Johansson

Segerkram! Foto: Lena M Johansson


Efter målgång. Foto: Privat
Vi fick alla en superfin goodiebag med jacka, tröja och kortbyxor. Mycket uppskattat!
Sen unnade jag mina braiga ben lite massage. Det bjöds på grillat och vid prisutdelningen fick vi blommor och Polars nya pulsklocka!
Prisutdelning. Foto: Lena M Johansson

Jag är verkligen jättenöjd med gårdagens prestation. Idag känner jag mig helt ok, lite ont i tånaglarna och konstant hungrig, men annars är jag oförskämt fräsch.
I herrklassen var segraren 50 minuter långsammare iår mot föregående år. Vi var bara 25 minuter efter fjolårets damsegrartid. Vi kom dessutom 6'a av samtliga startande. Det betyder att vi var riktigt starka igår. :) Totalt startade 73 personer. Värmen tog hårt och 15 män bröt loppet, men ingen kvinna.

Jättelångt är ett bra arrangemang med en superfin bana och trevliga funktionärer. Jag kommer definitivt att springa där igen!

7 kommentarer:

  1. Kul Kul. Blir avis på ert vinst. Grattis och tack för kul läsning;)

    SvaraRadera
  2. Välkommen tillbaka nästa år!

    SvaraRadera
  3. Jättekul att läsa både din och Annas berättelse, dom är rätt lika. Helt klart var det vinnande receptet att aldrig springa fel, gjorde ungefär lika dant (fast långsammare) tills även jag och Cecilia sprang fel. Då får humöret sig en törn och man hamnar i en svacka. Annars tuggar man bara på och då får man en bra tid.

    SvaraRadera
  4. Superstarkt jobbat i den sjuka värmen! Ni såg oförskämt fräscha ut vid målgång. Stort grattis!

    SvaraRadera
  5. Snyggt sprunget och skrivet. Välkommen tillbaka nästa år!

    SvaraRadera
  6. Ja, vi hade ett bra koncept den här dagen! Att inte springa fel var nog bra av två anledningar: självklart att inte springa längre än jättelångt, men också för motivationen och humöret (som Jan-Erik påpekar). Vi tappade aldrig sugen, fick ett starkare självförtroende för varje gång en snabbare löpare kom som sprungit fel kom ikapp oss igen och igen och igen...

    SvaraRadera