Innan jag blev mamma var jag hästägare i 10 år. Nån gång under mitten av hästägarperioden hade jag min häst i ett stall där det föddes upp hästar. Där bodde en hingst och många ston. Hingsten var from som ett lamm. Jättelugn och go.
Men när det blev tal om betäckning användes en speciell grimma. En grimma som han bara hade på sig när han skulle få kliva upp på stoet. Han visste direkt vad som var på gång och lugnheten försvann.
![]() |
| Min Ohio och jag. Foto: Privat |
Lite kan jag känna igen mig i hingstens beteende. Igår stod det fartlek på mitt schema och jag satte på mig mina "springa-fort-skor". Jag joggade iväg och skulle värma upp lite. Efter en stund tittar jag på klockan och inser att någon jogg är det inte frågan om. 4:14-fart visar klockan. Aj aj. Så var det ju inte tänkt. Jag slår ner på farten och km 2 blir den långsammaste km med uppförsbacke och 4:58-fart.
Jag tror kroppen vet, att nu är det dags att springa fort, när de lätta sköna skorna kommer på. Undermedvetet ökar jag takten.
Precis som hingsten vet vad som är på gång när han får på sig sin specialgrimma. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar