Från Vasalopp till (nästan) marathon!

Planen för dagen var ju att springa 25 km. Hem. Och sen ge mig ut en tur på, helst, 25 km till. Morgonen tillbringades traditionsenligt framför tv'n och Vasaloppsstarten. Jag får rysningar varje gång jag ser alla dessa människor dra iväg på sina skidor mot Mora. Vilken energi! Enormt! Det blir ju aldrig riktigt samma sak med Öppet Spår.

Min arbetskompis Klas gick precis i mål i Mora på 8:49! Kanonbra kämpat, från sista startled. Han plockade placeringar hela loppet. Han bestämde sig för att åka vid nyår och köpte skidor och startplats och började träna.Kul med människor med mål och ambitioner. Jag är imponerad!

Själv drog jag iväg ut i solen i ett behagligt tempo. Grusvägarna var packade med snö och var riktigt springvänliga. Jag sprang och njöt av solen, musiken och livet. Benen bara rullade på. Målet var stugan i Vilången där sambon, barnen och mina svärföräldrar var och grillade korv. Jag kom dit efter 25 km. Bytte till torra kläder, grillade korv, drack kaffe och sen var det dags att springa igen. Det var lite kallt innan jag kom igång igen men sen gick det lättare och lättare. Tyvärr rann tiden iväg lite och sambon skulle iväg så jag fick springa hem vid 40,5 km. Hade jag haft mer tid hade jag fortsatt. Jag kände mig urstark och fylld av energi (antagligen var jag det också efter 2 korv med bröd :s) Första 25 snittade jag 5:45 och sista 15,5 blev snittfarten 5:27.

Jag summerar veckan med 9 mil skidor och 9 mil löpning och 1 vilodag. Det kan summeras som riktigt bra på en vecka då jag haft barnen. Det är inte lätt att få ihop pusslet alla dagar, men med lite prioriteringar så går det iaf hyffsat.

Längtar efter långpass!

Åh, vad jag längtar efter ett långpass. Ett långt, härligt, trevligt långpass, i lågt tempo. Imorgon funderar jag på om jag skulle ta 2x25 km. Springa 25 km, fika hemma med barnen och ta ett varv till. Sambon har beredskap så jag kan inte springa för långt bort eftersom han kanske måste iväg och jobba om det är någon som får fel på sin el. Och då måste jag hem till kidsen.

Igår och idag har det gått lätt att springa. 15 km igår och 16 idag i 5:10-fart, trots enorm motvind och isigt och snöigt underlag. Solen sken och det luktade vår ute! Helt underbart!

Zzzzzz

Den här veckan har jag varit enormt trött, sömnig liksom. Vissa dagar på jobbet har det känts som om jag kunnat somna. I natt har jag sovit som ett barn, i 10 timmar!

Här är jag vaken! Foto: Privat

Igår åt vi middag runt 19-tiden och sen skulle sambon på innebandy som började 20. När han gick borstade jag tänderna och la mig under täcket. Barnen var fortfarande vakna, men de tittade på tv. Jag somnade som en stock bara mitt huvud landade på kudden. Efter en halvtimme, vid halv nio kom min minsting och väckte mig och frågade om de fick se klart hela "Sveriges värsta bilförare". Jag svarade att det var dags att sova, de kröp ner i sina sängar och jag drog ner rullgardinen och sa gonatt. La mig igen och somnade om, och sov till 6:20 imorse. 10 timmar liksom! Det var verkligen skönt och det kändes som om det behövdes.

Idag är det mysfredag och det ska bli skönt med en hel helg utan några planer.

Om två veckor är jag hos våren, i Rom! utan mössa och utan täckjacka! Härligt!

Skövde, here i come again!

Fyra år på raken har jag sprungit runt, runt i Boulongerskogen i Skövde i mitten av mars. Det var där jag gjorde min första mara och min första ultra. Trots att jag ska till Rom och springa marathon helgen efter kunde jag inte låta bli att skicka in en anmälan idag.

Så här såg jag ut på premiären, 2007

Jag behöver ju inte persa liksom. Bara ha kul! Både i Rom och i Skövde.
(Fast jag hade lovat mig själv att det inte skulle bli fler lopp i vinter, men man kan väl ändra sig?!)

Men vart är vi på väg?!

Jag blir förvånad, chockad och ledsen! Jag vill tro att föräldrar försöker lära sin barn att det inte är farligt att röra på sig. Jag vill tro att fler försöker få in vardagsmotion i barnens liv och att träningen är en del av varagen. Därför blir jag ledsen när jag gång på annan påminns att så kanske inte är fallet.

Min äldsta son går på teater på måndagar. Den pågår i 1h45min. Under den tiden har de en liten rast på ca 10  minuter där en del har något med sig att äta. Jag brukar skicka med en banan, så äter vi middag när vi kommer hem. Sonen kommer hem och tycker det känns jobbigt när han bara har en banan och de andra barnen har Ballerinakakor, semlor osv. SEMLOR!? *skakar i huvudet*

Dagens kvällsmål?

Idag ska barnen åka skridskor med fritids. Det är 800 meter från skolan till isen. Ena sonen berättar att föräldrarna eller lärarna brukar köra skridskorna till isen så barnen slipper bära de tunga väskorna.

Vårt ordinarie fritids har haft vattenskada och barnen har varit på ett extrafritids. Det ligger 2 kvarter från skolan. Många föräldrar har upprörts över att barnen ska gå så långt mellan skola och fritidshem.

Vad händer med dagens barn? Orkar de inte ens bära 1 par skridskor och en hjälm? Ska man mata dom med fika varje dag? Vad ska då erbjudas vid speciella tillfällen? Jag blir så ledsen i ögat! Det skrämmande! Vart är samhället på väg?

Världens bästa medicin!

Det är löpning det! Helt underbart! Idag har benen och rumpan känts lite stela efter måndagens skidåkning. Det var lite besvärligt att köra bil när man skulle flytta foten mellan koppling och broms. På förmiddagen kände jag mig så enormt trött. Jag satt och gäspade så tårarna rann och det kändes som om jag kunde somna sittande. Himla snyggt och vakna med qwerty i pannan liksom. Haha!

Jag skickade ett sms till Annica, "lunchlöpning?" och hon ringde upp och vi bestämde att vi skulle ta en kort, lugn tur. Hilda var också med och vi fick en trevlig och skön tur på knappt 8 km. Det kändes riktigt jobbigt den första biten i mina stela muskler men det tog inte lång tid förrän det släppte och det var sååå skönt! Som jag längtat! Jag älskar att springa!! När jag sen satte mig i bilen på väg tillbaka till jobbet så kom jag på mig själv att sitta och sjunga, trots att stereon låg hemma. Jag var så himla pigg och glad. Löpning är världens bästa medicin!

Imorse när jag öppnade lokaltidningen, Nya Kristinehamnsposten såg jag ett välbekant ansikte:

MarathonMia i lokalpressen i Kristinehamn

Imorgon planerar jag ett morgonpass. Det var länge sen!

9:19:03

Nytt PB på 9 mil skidor. Jag har inte förväntat mig någon förbättring eftersom jag inte hade tränat några skidor mer än kanske 15 mil. Min inställning för dagen var att njuta av dagen, få ett bra långpass för kroppen och få lite armträning. Så nu är det gjort!

Våra kompisars stuga i Lindvallen låg endast 20 minuters bilväg från starten. Verkligen guld att få möjlighet att vara på plats redan dagen innan och slippa gå upp i mitt i natten, som förra gången. Eftersom vi kom in norrifrån, och vägen var avstängd fick pappa parkera där spåret går över vägen och jag fick skida bort med mina grejer, gå igenom kontrollen och åka tillbaka igen. Det var kallt, kanske runt -14 eller nåt. Jag åkte iväg uppför den jävliga, branta backen. När man kommer upp står det Mora 87. Där är loppets högsta punkt. Jag skidade iväg i ett lugnt tempo. Solen var på väg upp och det glittrade lite i luften.

Dags för start!

Redan där efter ca 5-7 km började negativa tankar attackera mig. "Det här är inte roligt" "Varför gör du det här?" osv. Inte bra! Jag stannade och drack vatten, tog kort, uppdaterade facebook. Jag kämpade med att få bort de negativa tankarna. 8 mil kvar...

Vid varje kontroll stod pappa och Casper och jag stannade och pratade med dom. Tog det lugnt. Gick i uppförsbackarna. Halva vägen kvar. Vid Evertsberg var det ett marathon kvar. Det kan jag. Det vet jag.
Ett Lidingölopp kvar. En halvmara. Sista milen. Då satte jag fart och hade den högsta farten av hela loppet. In mot mål. Äntligen!

Världens finaste supporter. Det tar på krafterna att hejja på mamma.

Idag har jag lite träningsvärk i överkroppen, men i övrigt känns kroppen riktigt pigg! Det känns himla bra!

10.10 var tiden från förra gången jag åkte. Nu stannade klockan på 9:19. Ett bra pass, och det kommer också vara min slutliga tid på den sträckan. Nu kommer jag inte göra om det nåt mer. Det är mycket roligare att springa!