Att älska kampen

Kampen när varje liten fiber i musklerna skriker och gör ont.

Skorna klämmer och skaver. Blåsor brister.
Fötterna gör ont.
Det svider av skavsår efter kläder och salt på huden.
Varenda liten höjdmeter känns som ett berg att ta sig uppför. Utförslöpor blir en pina.
Sömnmonstret viskar vaggsånger och ber dig att lägga dig att sova.
Kampen om att ta sig framåt, möta soluppgången. Höra fåglarna vakna och sjunga.
Vinna över alla demoner och tvivel.
Känna endorfiner, glädje och tårar blandas med lera och salt.
Känslan att korsa mållinjen eller när slutsignalen ljuder.
Jag fryser, skakar och gråter.
Den efterlängtade duschen som gör mer ont än gott.
Håret som tovat ihop sig och nästan inte går att reda ut. Värken när jag ska klä mig.

Jag älskar alltihop och jag saknar ultralöpningen enormt. Inom sinom tid ska jag uppleva allt detta igen. Det ska jag. :)

Foto: Privat

På gång!

Det rullar på. Livet, vardagen, helgen och träningen. Det går bra att cykla landsvägscykel med gipsad tumme och det funkar alldeles utmärkt att springa. Tack och lov.

Jag har gjort några långpass löpning, för mig över 30 km. Ann-Sofie var i Värmland och vi sammanstrålade och sprang Åsjöleden tillsammans. Nästan 800 höjdmeter och 32 km magisk, trollsk, Värmländsk urskog. En mycket trevlig och härlig dag.

Foto: Privat

Foto: Privat

Träningen inför Vätternrundan går också bra för mig och min käre sambo. Vi tränar på att ligga på rulle, göra rätt tecken och "vänja oss" vid sadeln. I torsdags tog vi med oss cyklarna och 2 vänner till Karlstad för att cykla Klarälvsbanan. Det är 9 mil asfalterad, nedlagd gammal banvall mellan Karlstad och Hagfors.

Ganska rakt var det också
Foto: Privat

Vi utgick från Karlstad, cyklade 5 mil och vände sen hemåt med skön medvind i ryggen.
Fin cykling utan en bil i sikte. Solen sken på oss och vi stannade och fikade på halva vägen.

Foto: Privat

Foto: Privat

I helgen blev jag också ultra igen! Som jag längtat! Min vän Maria och jag sprang IronTrail-banan tillsammans, plus hemifrån. En helt fantastisk dag där varje liten cell i kroppen skrek av glädje. Trots att klockan slutade ticka på 49 km kändes benen starka och jag känner hur jag är på väg tillbaks.
Underbart!

Före start
Foto: Privat

Glad
Foto: Privat

Nu följer fyra veckor med fyra lopp. Planeringen är följande:

23 maj

Valmetrundan 150 km landsvägscykling.

Sambon och jag ska köra detta som ett genrep till Vätternrundan. Testa lite utrustning och energi osv. Ett bra träningspass med service liksom.

28 maj

Harsprånget 6 km stadslopp

Vi är ett gäng från jobbet som deltar i lagtävlingen. Min fartträning finns inte alls så det blir inget race för min del.

4 juni
Jag blir av med gipset!! (Inget lopp men väl värt att nämnas!)

7 juni KFUM Multisport Sprint

Multisport-tävlingen i Örebro som jag deltagit i förut. I år har jag en ny lagkamrat. En tjej. Det blir min första start i dam-klassen, då jag tidigare bara kört med Jörgen i mix-klassen. Det kommer bli superkul och jag hoppas det funkar med tummen.

13 juni

Vätternrundan 300 km landsvägscykling

Jag ser fram emot att få cykla hela natten och se solen gå upp över Vättern. Att rulla in i Motala och över mållinjen, hand-i-hand med min kärlek, och känna att vi gjorde det. Tillsammans.

Så jag är på gång igen. Bara så ni vet. ;)

Fin tur och lite otur

Förra året var vi på Kinnekulle och cyklade på Evalds Demodagar. Ett helt fantastiskt arrangemang! Ett tillfälle att få testa de bästa och goa cyklarna i sin rätta terräng. På härliga stigar med vackra vyer.

Förra helgen var det dags igen och vi for ner på lördagen. Precis som sist sken solen och det är så gött att nörda ner sig i cyklingen med likasinnade.
Vi testade snygga, dyra och lite annorlunda (mot vad vi kör hemmavid) hojar i prisklasser upp till 76 tusen!

Foto: Privat

Foto: Privat

Fantastiska stigar
Foto: Privat

Vi bodde sen mysigt på Falkängens vandrarhem, käkade gott och såg solnedgången över Vänern.

Foto: Privat

Toppendag, helt enkelt.
På söndagen får man låna en såndär dyrgrip cykel och köra vackra Kinnekulleleden. Vitsipporna blommar och ramslöken sprider sin doft. Så vackert och trivsamt. Man cyklar i olika fartgrupper och det är så mäktigt när man är så många.

I år valde jag en Specialized hardtail 29" i kolfiber.

Innan start
Foto: Privat

Vi påbörjade turen med att cykla uppför mot toppen. Det gick inte fort, eftersom vi var så många. Vi skulle sen korsa asfaltsvägen där det pågick en tävling för landsvägscykling. Vi hade då cyklat ca 3 km.
Jag tittar upp, vinlgar till lite och framdäcket hugger tag i gräskanten vid sidan av stigen. Jag faller åt vänster. Killen bakom mig stannar och frågar hur det gick. Jag reser mig. Det gör lite ont i tummen men jag skyndar mig iväg.

Foto: Patrik Hasselroth

Vi fortsätter att cykla uppför. Min högra tumme smärtar och jag kan inte riktigt växla med den, orkar inte hålla i styret. Klättringen uppför går bra. Men sen väntar en lång utförsåkning på grusväg. Jag börjar misstänka att nåt inte är bra. Det gör jätteont när det vibrerar och jag åker med högerhanden i luften. Det gör för ont att hålla i styret.

Sen får vi bevittna en otäck vurpa. En kille kör omkull och vi blir stillastående en stund. Min sambo frågar hur det är med tummen och ber mig passa på att titta på den när vi ändå står stilla. Jag lyfter på handsken och kikar in och ser att den svullnat rejält redan. Hmm. Inte så bra.

Vi kör vidare och jag tar det lite lugnt i skogen, det gör ont när det hoppar och far. Men jag använder vänster hand och hittar ett knep att växla.
När det är som mest brötigt i skogen springer jag i stället. Ja, det går att springa i cykelskor men det är inte optimalt. ;)

Lasses Grotta
Foto: Privat

Fin stig i Vitsippehav
Foto: Privat

Härligt gäng
Foto: privat

Vi avslutar turen med att bestiga toppen igen och käka lunch på restaurangen. När vi kör sista klättringen känner jag mig vrålstark i benen, eftersom jag fått myscykla hela turen. Jag trampar på och är bland de första upp. Så gött att få köra ur benen lite.

Foto: privat

Foto: privat

Efter lunchen rullar vi ner till Stenbrottet där vi har vår bil. Det är dags att lämna tillbaka cyklarna och styra hemåt. 
Där nere står en fatbike. Killen låter oss prova och uppmanar oss att ta en tur på stigarna. Det hade jag gärna gjort om inte tummen var så ond. Jag testar på asfalten och det är riktigt coolt.

Cool
Foto: privat

Vi sammanfattar en toppenfin helg med härlig sammanhållning och fina hojar.
Kinnekulleleden som vi körde är ca 45 km och vansinnigt vacker. Jag måste åka dit och springa den i sommar!

På hemvägen ringer jag sjukvårdsrådgivningen och berättar att jag kört omkull och skadat tummen, att den är svullen och att jag inte kan röra den. De ber mig åka in för röntgen. Vi duschar och drar vidare till akuten i Karlstad.
Här blir jag röntgad och det konstateras att tummen är av. BAJS!
Jag som ska åka mc, springa och cykla.

BAJS!
Foto: Privat

Trasig (spegelvänd) tumme
Foto: Privat

Tummen upp?
Foto: privat

Jag blir gipsad och ett par dagar senare opereras jag och tummen stiftas ihop. Nu blir det gips i 6 veckor.
Jag har fortfarande ganska ont men så snart det släpper kan jag springa och köra racer tror jag. :)

Jaja, vad är 6 veckor med gips mot 8-9 månader som den förra skadan höll i sig...
Tiden går fort. :)

Hej igen!

Hallå hej!
Jag ser på statistiken att det fortfarande finns läsare kvar. Va roligt! :)

Här kommer en kort lägesrapport.
Först och främst har jag fått medicin och mår mycket bättre. Det är fantastiskt skönt. :)

Rogivande vid Vänerns Strand
Foto: Privat

Jag springer en del. Antal km per vecka varierar men oftast hamnar jag runt 6-8 mil. Det längsta passet jag gjort hittills är 22,5 km. Det kändes riktigt bra.


Jag har köpt hoj! En tanke jag haft i många, många år är att ta mc-kort. Nu har jag bestämt mig för att genomföra detta. Jag har köpt mig en Kawasaki ER-6n. En gul. Jag sa från början att jag ska inte ha en gul mc. Sen köpte jag en. Nåja. Den syns bra på vägarna och jag gillar den.

Min racer-kyckling och jag
Foto: Privat

Så nu övningskör jag så fort jag får tillfälle. Jag har genomfört Risk-ettan och den 6 maj kommer jag gå Risk-tvåan. Den 13 maj är dags för teoriprov. Håll tummarna för mig!
Därefter uppkörning nån gång.

Jag cyklar också.
Träningen för Vätternrundan är igång och jag har tagit ut racern. Är just nu i tankarna att skicka in en anmälan till Valmet-rundan som ett bra långpass inför Vättern.
Sen kör jag lite mtb också. Igår var vi över till Karlstad och cyklade runt på fantastiska stigar. Färden gick delvis på Kilsleden. Jag blev riktigt sugen att springa där igen snart.

Idag har jag fjärilar i hela kroppen! Jag ska springa långpass! För första gången sen förra året. Hela Järnleden ska avverkas och det kommer bli över 30 km. Jag har packat min vätskerygga och är laddad till tänderna. Med skuttande steg tar jag mig fram och räknar ner timmarna till vi ska ge oss av. Det ska bli helt underbart i vårvädret, tillsammans med en go vän!

Laddad!

Paus

Som ni säkert redan märkt blir det längre och längre mellan inläggen här. Det beror dels på ett bristande intresse att skriva, samt prioritering av tiden.

Just nu har jag även en period då jag inte mår så bra. Jag behöver ta hand om mig själv och prioritera andra saker. 

Därför tar bloggen en paus. Hur lång den blir återstår att se.

Kanske kommer det ett inlägg då och då. Kanske inte.

Ni som vill följa mig och vad jag gör kan göra det på Instagram. Länk finns till höger.

Ta hand om er! På återhörande!

Ups and downs

Livet är en berg- och dalbana.  Ibland går det upp och ibland går det ner. Det finns banor som är lite "snällare" Inte så höga toppar och djupa dalar, mer en böljande färd. Det är ju bekvämt men inte så spännande. Och så finns det banor som har höga berg och stora fallhöjder ner i dalen. Det går fort och man slungas upp och ner.

Sån är min bana. Höga toppar och ibland väldigt djupa dalar. Då gäller det att vara vaksam så man inte hamnar där nere för länge. Då tappar man farten och kanske orkar man inte upp igen. Och orkar man upp så är det inte hela vägen. Kanske landar man bara lite längre upp, än längst ner. Och att nå toppen igen blir väldigt svårt. 

Då kan det vara bra att ta hjälp. Någon som puttar på i uppförsbacken så man får lite fart. Det har jag bestämt mig för att göra nu efter några dagar i den djupaste dalen.

Trots att ytterdörren står öppen och jag får gå ut och springa när jag vill, har jag bara legat i soffan. Men nu är det snart en ny vecka och jag tänker försöka ta sats och komma uppför backen.
Och som min lillasyster så klokt sa, Uppförsbackar bygger starka ben.

Hög på löpendorfiner och simfilm

I måndags fick jag klartecken för löpning, av läkaren. Men eftersom det var ett besked som jag egentligen inte räknat med, hade jag planerat en massa annan rolig träning under veckan. Jag hade anmält mig till svåråtkomliga pass bla.

Jag har testat på värsta innegrejen här i Kristinehamn, cirkelträning på Fight Fit. Bara minuter efter att platserna släpps så är alla platser tagna. Nästan 100 platser, till 3 pass i onsdags, försvann direkt. Jag hann dock haffa mig en plats och gick dit lite pirrig och förväntansfull.
I lokalen stod uppställt massa roliga grejer och efter uppvärmningen drog vi igång första varvet. 16 stationer och 30 sekunder på varje. Skitjobbigt och skitkul!
Sen drog vi av två varv till och jag gick hem glad och riktigt, riktigt trött. Det var verkligen jättekul, så jag hängde på låset och hann få en plats till fredagens pass också.

På torsdagen kom träningsvärken, skööönt. Jag försökte cykla bort den på spinningen på kvällen, men den var kvar till fredagens pass cirkelträning också. Det var lika skoj då och jag gav det som fanns innan jag landade i soffan. Trött och glad.

På lördagen steg jag upp tidigt för att va med på spinning med efterföljande crossfit i 40 minuter. Nu blev ni förvånade va? Jag har ju sovmorgon på lördagar. Men sambon skulle resa iväg så då kan jag ändå inte somna om när han stiger upp tidigt.
Tuff spinning i 70 minuter och sen stationsträning i gymmet. 5 minuter på varje ställe. Här gjorde jag en tabbe, Jag skulle käkat nåt efter spinningen för på slutet av sista passet fanns det inte mycket kvar att ge. Men man lär sig. :)

Idag kom jag iväg till simträningen för första gången för terminen. Det var roligt. Vi blev filmade idag. Jätteintressant att se.

Här är en av filmerna. Lite coolt att se sig själv faktiskt.

Efter simningen gick jag hem och käkade lunch. Sen kom solen och jag hade bokat en löpdejt. Fjärilarna dansade i min mage och jag studsade upp o ner här hemma. Jag skulle få springa igen. I solsken dessutom!

Det var helt makalöst underbart! En hel mil och benen bara pinnade på. Precis som vanligt, eller jag menar förr i tiden. Åh vad jag har saknat det! Men nu äntligen är jag tillbaka och det är dags att bygga upp igen.

Lycklig löpare!
Foto: Privat