Spons!

I går kväll fick jag åka för att träffa VD'n, Heinz Gehrig på Saucony och deras säljare Agne Karlsson. De ska nämligen sponsra mig tillsammans med Intersport i Kristinehamn. Detta är verkligen jätteroligt!

Vi började kvällen med att Heinz berättade lite om Gerisale och historien om hur det hela började. Sedan visade Agne lite nyheter och jag fick prova ut lite kläder och två par skor som jag fick. I gengäld ska jag medverka vid minst 2 tillfällen då det arrangeras något. Jag ska också börja blogga på deras hemsida. Jag är verkligen jätte, jätteglad för detta. :)
Kvällen svslutades med god mat på Maxim.

Så;
Tack Daniel, som stöttar mig och är delaktig i mina motgångar och framgångar. Som ger bra råd o hjälper mig i skodjungeln.
Tack Simon som avslutade sina egna grejer och kastade sig hem på en kvart för att ta hand om mina barn så jag kunde gå iväg på detta. Och för att du finns vid min sida i vått och torrt. Love You!

Naturen betalar igen

Solen värmer i ansiktet. Fåglarna kvittrar. Det är så skönt ute. Inte så där jättevarmt så man inte kan andas, bara skönt varmt. Det är pay-back-time för naturen. Dags att få tillbaka för alla de där passen när snön o regnet piskade i ansiktet. När man bara önskade att man fick komma hem till den varma duschen. nu börjar det knoppas i träden och blommorna börjar lysa upp vägkanterna med sina fina färger. Det är äntligen VÅR på riktigt!

Idag när jag skulle göra mitt lunchpass var det dock grått och dimmigt ute. Men jag drog iväg ändå och då öppnade sig molnen och dimman. Solen kom fram och det blev så där underbart ute. Men trots det underbara vädret gick det mycket tungt idag. Jag känner mig stor och tjock och tung. Varje steg gick tungt och jag ville bara att det skulle ta slut. Så mitt beslut att korta av rundan och ta lillturen kändes som rätt beslut. När jag sen tittade på min träningsdagbok och konstaterar att jag sprungit 70 mil de sista två månaderna kanske det är befogat att känna sig lite trött? Det är iaf mycket för att vara mig.

Jag tänker vila imorgon. Älsklingen har vunnit cirkusbiljetter som jag fick och jag och barnen ska gå på cirkus imorgon!
Torsdag är en annan dag. Då kanske jag är pigg igen. :-)

Munkastigen

Så var det dags. 2 veckor efter tec. 44 km traillöpning. Jag har inte haft barnen hos mig i veckan så jag har slarvat en hel del med maten. Fil och flingor har varit ett stående kvällsmål utan om dag då det blev chokladpudding med grädde. Inte så bra alltså. jag vet att jag borde veta bättre och äta MAT men ibland blir det inte som man tänkt. Uppladdningen har alltså inte varit den bästa.

Frukosten var svår att få ner. Känner mig lite deppig och då har jag svårt att äta. Fick ner en portion gröt och ett kokt ägg. Åkte till Laxå och i bussen till starten kände jag hur hungrig jag var. Tyvärr för sent att komma på det. En enda energibar hade jag med mig också. Orutin!

Det var strålande sol och banan var sååå fin! Jag älskar att springa i skogen på stigar och över stock och sten. Första milen gick i stort sett uppför. Den betade av på 58 minuter. Ganska lagom takt. Jag hade ju bestämt mig för att bara mysspringa utan tidskrav. Vid vätskekontrollen vid 15 km tog jag en liten bit banan och en mugg sportdryck. Andra milen var inte lika kuperad och jag passerade 20 km på 1:58. Fortfarande kändes allt bra. Under tredje milen började mina ben att tröttna. Jag har nästan slut på vatten och blev tröttare och tröttare. Vätska skulle finnas efter 34 km och när jag väl kom dit drack jag både sportdryck, vatten o juice. Vi det laget var jag rejält trött. Så trött att jag glömt bort att äta min bar. Dåligt med energi in och trötta ben är ingen bra kombo.

Sista milen gick på grusvägar och motionsspår. Jag sprang o gick omvartannat men tog mig i mål strax efter 4:30 (tror jag)

Visst hade jag inga mål och skulle springa sakta men samtidigt är jag lite besviken. Besviken på mig själv. Jag vet ju att jag måste äta för att orka. Men, men Jag har haft en bra dag. Solen har lyst på mig och jag har träffat alla goa springvänner. Kerstin som kom tvåa på tec vann idag. Mycket starkt! Grattis!

Nu blir det en stor go pizza med min älskling.
Imorgon är det kalas för min stora son som fyller 8 år idag. Grattis Casper!

Skadad på avstånd

I tonåren red jag distans med min häst och tävlade på sträckor upp till 100 km. Där var ett träningspass cirka 2-3 mil långt. När jag sen sålde hästen och började springa själv kändes sträckorna så korta… Nu när jag springer längre än jag tidigare red känns sträckor som ”vanliga” människor tar sig fram som rena linjallängder. Jag menar absolut inte att deras prestation är mindre bra, bara att mina referenser har ändrats.

När vi lärde oss köra eco-driving på jobbet körde vi en slinga i stan på 10 km. Bilen hade dragit 0,4 liter bränsle och körskoleläraren säger att nu har vi åkt så långt på bara 5 kronor. Men jag tycker att är det bara 10 km inne i stan så tar man inte ens bilen…

När jag säger att jag ska iväg och springa nu i helgen frågar människor i min närhet mig hur långt det är. ”Det är bara 44”, svarar jag. BARA! Det är ju mer än en mara!! (Extrapoäng till folk som vet hur långt ett marathon är :-)) Ordet ”bara” kommer automatiskt. Kanske för att de flesta tävlingarna jag planerar är längre? Kanske för att respekten för sträckan är borta. 44 km vet jag att jag kan ta mig fram, för att jag har gjort det flera gånger.

Jag är avståndsskadad. Vilket I-landsprobelm! Men jag mår ju iaf bra trots mitt problem eller kanske pga.

Idag och imorgon blir det vila inför Munkastigen Trailrun på lördag.

På gång igen!

Sirkka och jag gav oss ut på Hultmilen idag. Det är så skönt att komma ut och springa i skogen igen. Det snöblandade regnet bekom mig inte. Med trevligt sällskap i den efterlängtade skogen så gjorde det inget alls. Benen var pigga och jag kan knappt tro att det bara är 10 dagar sen jag sprang 16 mil. Så på lördag kommer jag nog åka över till Laxå och springa Munkastigen Trailrun. Det är ju bara 44 km. Fin bana och fint väder ska det bli. Kan det bli bättre? Knappast!

Om en vecka ska jag träffa Saucony för ett sponsoravtal!! Jag är verkligen jätteglad för det!
Tack Daniel och Intersport!

Äntligen var det dags för Täby Extreme Challenge!

Fredagen den 9 april flexade jag på morgonen. Tänkte sova till 8.00 o gå till jobbet efter det men jag vaknade före klockan och var helt galet nervös. Tog mig till jobbet o kunde inte koncentrera mig på något annat än tankarna på tec. Vid lunch gick jag hem igen. Åt en kebab tillsammans med sambon och sen körde han mig till gick tåget som skulle ta mig till Stockholm.

Pappa mötte upp vid centralen och vi följdes åt ut till Täby. Kvällen tillbringades på hotellet med de andra löparna. Middag, packning och förberedelser inför vad som komma skulle. La mig tidigt men kunde inte sova. Snurrade runt, runt och vakande o sov om vartannat hela natten.
Frukosten var svår att få ner. Jag åt för att jag visste att jag var tvungen. Varför var jag så nervös?

Klockan 10.00 gick starten och all nervositet släppte! Jag sprang på i ett lugnt tempo tillsammans med Daniel, en kille jag träffade på under 24-timmars i Hallsberg i somras. Första varvet var som en upptäcktsfärd och jag försökte memorera banan. Den var väl uppmärkt så det var inga problem med att hitta. Motionsspår, grusvägar, asfalt och smala stiga avlöste varandra och det gick lätt att springa. Efter 2 varv tappade jag bort Daniel. Tog sällskap med en kille som hette Jonas. Vi sprang sen ihop ända till eftermiddagen. När jag gick in för att smörja mina fötter sprang han vidare. Blåsorna hade redan blivit rätt stora men det var ok att springa iaf. Jag tog ur mina formgjutna sulor ur skorna och sen fortsatte jag springa i samma tempo som tidigare.



Jag fick i mig korv och mos och smörgås och vid en backe efter banan åt jag energibar vid varje varv.

När jag hade gjort 8 varv sa jag ”Gött, då var jag halvvägs” när jag stämplade vid varvningen. ”Det går ju bra det här Sandra, du ligger tvåa” sa Lena och jag vände mig förvånat om. Va?! Ligger jag tvåa? Oj! Lite otippat, men mycket glädjande!

Jag kom ikapp Jonas lite senare och vi sprang ihop ett tag till men han tyckte att mitt tempo var för högt så han släppte och jag var ensam. Ensam i mörkret. Bara pannlampan och jag. Jag var inte rädd. Det var lite mysigt. Skogen och mörkret omslöt mig och musiken i mp3’n hjälpte mig framåt. Jag hade fortfarande inte haft någon svacka. Den som brukar komma runt 45-50 km hade uteblivit. Benen ville bara springa. Jag kände mig urstark!
När jag passerade 100 km applåderade jag åt mig själv lite. 6 varv kvar bara!
Jag firade med en hamburgare!

Blåsorna på fötterna gjorde ont och jag tog mig tid vid midnatt att smörja in dom igen.

Varven gick snabbt och det var mysigt i pannlampans sken. Min nya Pannlampa fungerade himla bra.

5 varv kvar, nu rymdes det på en hand.

4 varv kvar, mindre än en mara.

3 varv kvar, ett Lidingölopp

Vid 25 km-skylten skymtar jag en tjej längre fram. Ser att hon har mörkt hår och inser snart att det är Kerstin som ligger etta. Åh, va mina ben är starka. Det känns så bra. Hej, hej säger jag o joggar förbi. Tänker att nu är jag först! Hjälp! Men pinnar på i samma tempo som tidigare. Går i alla uppförsbackar men springer resten. När jag kommer in till varvning säger jag till Emelie att jag passerat Kerstin. Hjälp, jag är först! Inser inte innebörden i det hela.
2 varv kvar, mindre än Göteborgsvarvet. Näst sista varvet. Jag ser inte till Kerstin efter banan. Vänder mig om ett par gånger men ingen är på väg ikapp.
Sista varvet. Det börjar ljusna och jag behöver bara ha lampan tänd i skogen. Fortfarande håller jag samma tempo. Helt galet.

Vid målgången utbrister jag ”Yes! Jag klarade det!” Sen gick jag till varvningen och Emelie tog emot mig. Vi konstaterade att jag var först och dessutom satt nytt svenskt rekord med 2,5 timme. Jan och Patrik (arrangörerna) kom ut och jag fick pris, det gratulerades och de sköt fyrverkerier. Jag förstod ingenting, gjorde de detta för mig? Vinsten kom som chock. Inte alls det jag väntat mig.

Jag gick in i omklädningsrummet och jag frös, Usch, skakade verkligen. Fick av mig kläderna och gick in i duschen. Såå skönt! Satte mig en stund i bastun sen och det kändes som rumstemperatur. Varmt och skönt.

Pappa som hade skickat sms under loppet skickade ett sms vid 6.30. ”Hur går det?” Jag svarar med ”Jag vann och satte nytt svenskt rekord” Då ringer han upp. Lite besviken att han missade målgången men samtidigt mycket glad för min skull. Vi bestämmer att han ska komma och hämta mig strax efter 8. Jag skickar samma sms till sambon och han ringer också upp.

Jag tänkte sova under bilresan hem men jag var inte ett dugg trött. Jag satt och pratade med pappa och Ingalill och vi stannade och fikade. Matlusten fanns inte alls där men jag åt ändå. Visste att jag behöver det.

Väl hemma såg jag mig själv i spegeln och konstaterar att jag inte alls ser så pigg ut som jag känner mig, snarare halvdöd. Så jag bestämmer mig för att sova en timme. Sen orkade jag med resten av dagen men när klockan var 20.00 sov jag sött till dagen därpå.

Det tog flera dagar innan jag kunde inse och förstå att jag verkligen vunnit tävlingen. Jag hade svårt att ta det till mig och glädjas över det. Jag kände en stor tomhet över att tävlingen jag fokuserat på och planerat inför bara var över. Vad skulle jag göra nu?

De nästkommande dagarna surfade jag runt och tittade på tävlingar. Vilket skulle kunna bli min nästa utmaning? Ultratrail du Mont Blanc! Ja! 2011 hoppas jag stå på startlinjen till 166 km äventyr!

Artikel i Nya Wermlandstidningen