TEC 50 miles natt

Tec, så mycket glada minnen och vilken fantastiskt bra
arrangerad tävling!

2010 gjorde jag min första 100 miles-start, året efter min andra. 2013 tänkte
jag göra min tredje men blev sen uttagen till VM i 24h så för att spara på
benen fick det bli en start i 50 miles.

I år skulle min kompis Maria göra sin första 100 miles och
jag hängde med som sällskap och lite support. Anmälde mig till natt-klassen på
50 miles för att få ett riktigt bra träningspass med service och springa på
natten som jag tycker så mycket om. En bra genomkörare till Olympian Race om en
månad helt enkelt.

Vi anlände till Täby i lagom tid för att hinna kika in på
Ensta där 200 miles löparna varvade. Vi hämtade nummerlapparna och kramades med
goa vänner, innan gav oss till hotellet för middag.

Den smakade väldigt bra och vi åt så magarna stod i fyra hörn. Sen pysslade vi
med lite förberedelser innan vi sov gott i sköna sängar.

Den stora dagen grydde och jag tror det pirrade lite extra i
magen på Maria. Jag var också lite pirrig för hennes skull.

Vi anlände till Ensta ca en halvtimme före start och det vimlade av vänner och
det var ett enda stort kramkalas. Vilken härlig ultrafamilj det är!

Starten gick kl 10.00 och löparna tassade iväg. Jag servade Ann-Sofie,
tillsammans med hennes sambo, och Maria vid varvning. Det är en härlig stämning
vid varvningen och tiden gick fort.

Min start skulle gå vid midnatt och jag har aldrig tidigare
varit vid starten 14 timmar före. Jag försökte ändå att vila benen lite och
inte stå och gå hela dagen. Jag sov också en liten stund i baksätet på Marias
bil. Men jag såg ändå det som en del av min genomkörare, att vara på benen ett
dygn men inte springa hela dygnet.

Starten av 100 miles

Foto: Privat

På kvällningen tog jag min väska för att bära in den i det

varma omklädningsrummet, så att kläderna inte skulle vara kalla att ta på sig. Jag
var klar i god tid och satt och hade trevligt med vänner innan start.

Fyra kvinnor och 6 män stod sen på startlinjen när klockan
slog över mellan lördag och söndag. Pannlampornas ljuskäglor lös i natten när
vi tassade iväg. Banan har ändrats sedan jag sprang loppet sist och i stället
för 8 varv på dryga 10 km, skulle jag nu springa 7 varv på 11,5 km.

Den nya banan var riktigt fin och välmarkerad. Det fanns ingen risk att springa
fel.

Jag kände mig väldigt lugn och avslappnad. Pulsen låg fint
och benen kändes starka. En norsk tjej och jag sprang tillsammans i täten, men
ungefär efter halva första varvet fick jag gå till skogs på toa och tjejen
sprang vidare. Jag tog istället sällskap med Christer in för varvning.

Jag tänkte testa att springa loppet på Perpetuem och fyllde
min halvlitersflaska vid varje varvning och sen som mål att den skulle vara
slut under varvet. Sippade nån klunk med jämna mellanrum. Vid varvningen tog
jag nån bit macka men i huvudsak var det Perpetuem som stod för min energi.

Banan var mycket lättsprungen med långa bitar på motionsspår,
fina stigar och ingen riktig gåbacke. Gåbacken var direkt efter varvningen
vilket var mycket bra. Jag kunde springa hela banan och få ett fint flyt.

Klar för start!

Foto: Privat

Ungefär efter halva andra varvet går jag om den norska tjejen och ser sen inte
henne mer. Det visade sig att hon var några minuter efter resten av loppet. Men placering hade ingen betydelse. Jag skulle ha ett fint och trevligt lopp bara. Och göra mitt eget lopp, som jag brukar göra.

Nu hade en tät dimma smugit sig på och det var svårt att se reflexerna på långt håll. Men så snart man kom på närmare håll så såg man en snitsel eller reflex, men dimman gjorde det lite besvärligt.

Eftersom mina medlöpare hade sprungit i mååånga fler timmar

än mig hade de flesta ett lägre tempo. Jag försökte peppa och heja på dom när
jag passerade. Jag kände mig glad och pigg, och stark.

Ungefär på det tredje varvet fick jag uppleva en av de saker
jag älskar med nattlöpning. Det är tyst och mörkt i skogen. Men sen börjar
fåglarna vakna. Som på en given signal börjar de kvittra och sjunga. Det är
helt underbart att vakna tillsammans med naturen.

Ett par km efter varvningen går banan längs vattnet på en liten sjö. En böljande liten väg. Jag var inte helt uppmärksam här och hann inte reagera innan jag låg på marken men Uuhhh-ljud. En kille som sprang några meter före vände sig om för att fråga hur det gick. Jag tror det gick bra, blev mitt svar. Lite skrapsår får jag nog räkna med. Men det blev bara armbågen och ena knät som fick blåmärken så det var helt ok.

Vid 6 km-skylten på det fjärde varvet räknar jag mig som
halvvägs. Benen känns fortfarande pigga och glada. Det är så härligt i skogen.

På det femte varvet börjar jag tänka på att det bara är två gånger kvar att
passera det lilla vindskyddet vid sjön, under tunneln, förbi de snälla
villaägarna som ställt ut en egen vätskedepå.

Så där, ut på det näst sista varvet. Jag plockar av mig

pannlampan, den har jag ändå inte använt på senaste varvet. Jag fortsätter att
dricka min Perpetuem, tar också lite salttabletter o nån mugg med Cola.

Sista varvet, ärevarvet och final. Jag är pigg och upprymd. Allt känns bra. Det
här blir mitt snabbaste varv. Och en km från mål ser jag på klockan att jag
kanske hinner in under 8.30. Jag gasar på och benen svarar. Jag kommer in på
8.29.59! Yes!

Efter målgången väntar jag in Marias målgång. Jag sprang om
henne vid 5 km-skylten och hon kommer i mål som tredje dam på 100 miles, en
liten stund efter mig.

Vi duschar, bastar o softar en stund innan vi styr hemåt
igen. Glada och nöjda, lite stela och trötta men med uppfyllda mål.

TEC – we’ll be back!

Varvtider:
1.11.42

1.11.29
1.14.29
1.15.18
1.12.58
1.12.39
1.11.20

Sen att jag sa till lokaltidningen att jag gjorde det hela som ett bra träningspass tycker jag nog att de framställde som att jag låter lite väl kaxig...

Nyservad och stark

Igår var jag till Peppe på Carlstad Alternativ medicin. Inte för att jag har några problem, mer för att kolla över så jag inte får några. Jag vill kolla igenom så allt ser bra ut helt enkelt. Och det gjorde det. Jag är lite stel i nacke och skuldror pga alldeles för mycket skrivbordsarbete sista tiden.

Annars känner jag mig stark! Det är gött!

Igår när jag ändå var i Karlstad träffade jag också en fotograf som fotade mig för en tidning. Resultatet kommer jag berätta om senare. Men det blir säkert skoj.


Idag ska jag packa och imorgon efter lunch ger vi oss iväg till Täby. Åh vad jag ser fram emot helgen! Bara att träffa alla vänner och känna hela atmosfären runt tävlingsbanan.
Ultrakärlek!



Jag startar alltså midnatt mellan lördag och söndag och kommer springa 50 miles, dvs ca 80 km. Jag har valt den klassen som en bra genomkörare inför Grekland och Olympian Race om en månad. Jag ser det som ett träningslopp och får ett finfint långpass, jag får springa på natten som jag älskar och jag får njuta av en fin bana.
Det kan knappast bli bättre.



Vill ni följa loppet går det att göra via Jogg.

Gammal bild
Foto: Privat

Snart på Tec-banan igen

Nu har mer än en hel månad passerat sen jag sprang i Finland. Kroppen känns stark igen och jag springer på. Det tog ett tag att återhämta sig och jag hade svackor både mentalt och fysiskt under de veckor som passerat. Men det är ok. Nu är jag på banan igen och laddar för TEC nästa helg.

I maj ska jag åka till Grekland för att springa Olympian Race och som ett fint långpass inför detta kommer jag starta i nattklassen på Tec, 50 miles natt. Då får jag springa på natten som jag tycker så mycket om också. Jag kommer att se loppet som en bra träning och ska springa lugnt och njuta av gryningen, när fåglarna börjar sjunga och att få se en ny dag gry.

Jag ska även supporta en kompis under dagen, som springer 100 miles. Därimellan finner ni mig i kontrollen.

Foto: Privat

EM!!

Kvalet för att över huvud taget kunna bli förhandsnominerad till EM var/är 212 km på 24h.
Det hade jag som mål att klara på Espoo. Jag fixade det, så nu kom jag med!!

Tillsammans med Annika Nilrud, Maria Jansson och Torill Fonn och så Johan Steene ska jag representera Sverige i Frankrike på Europamästerskapet i 24h i oktober!
Jättekul!
Jag är stolt, mycket glad och känner mig ärad att få dra på de blågula kläderna igen.

Vi hade så skoj sist i Holland på VM/EM 2013 så det här kommer bli kanon!

Hela tjejgänget!
Foto: Privat

Urladdad

I flera månader, ja nästan ett halvår, har fokus varit att springa långt i Espoo i februari. Tidiga mornar o många mil har det blivit. 100 mil på årets första 2 månader för att specificera.

Det gick ju bra i Finland och jag är väldigt nöjd och glad.
Första veckan efter tävlingen vilade jag helt. Bara njöt av att vara ledig.
Andra veckan var det dags att smyga igång träningen. Det blev nåt litet löppass och så en massa skidor i Idre, förstås.

Nu är vi inne på tredje veckan och jag har fortfarande inte kommit igång riktigt som förut. Jag njuter när jag springer men själva suget har liksom inte infunnit sig än. Men jag känner att det är helt ok. Det får vara så. Jag tar det som det kommer. Det är ingen brådska.
Det var ju en riktig urladdning o då är det ok att va lite "tom" ett tag.

Framöver då, jag har lite funderingar att springa tec men sen är det ju så klart Olympian Race i Grekland som hägrar. Det ser jag fram emot. Revansch! Nu ska jag springa hela banan och ingen dum stressfraktur ska få sätta käppar i hjulet.

Dags att ladda om!

- Posted using BlogPress from my iPhone

100-mila service

Tripmätaren för löpning för året har slagit över till 100 mil så jag bokade tid för lite service. En rejäl omgång hos massören Jonas på Sveamagasinet. Jag brukar gå dit men nu var det riktigt länge sen. Han är duktig och går igenom både rygg och ben. Det gör jäkligt ont och jag ojjar mig. Men efteråt känner jag mig som en gummimänniska och är nästan som ny.

Det har varit och är fortfarande en intensiv period på jobbet med mycket skrivbordsarbete och deadlines. Ibland jobbar jag så det brinner i nacke och axlar. Inte bra, jag vet.

Jonas tyckte att mina ben kändes bra, några muskelfästen var lite ömma fortfarande, men i övrigt var de helt ok. Det som var värst var nacke och axlar. Där fick han greja en bra stund.
Så jag drar slutsatsen att det är bättre att springa långt än att sitta vid datorn. Kroppen är skapt för att röra på sig.

I skrivande stund sitter jag i bilen på väg till Idre. Nu blir det skidåkning hela helgen, både utför och på längden. Det ska bli helt underbart, dessutom i solsken. Och med alla mina killar. Det kan omöjligt bli bättre.

PS, det har inte varit så många 24h i år än så just nu njuter jag av att stå längst upp på listan.
World Ranking 24 h women 2016! ;)

En vecka senare

Så har det redan gått en hel vecka sen målskottet small av och jag hade sprungit 226 km. Det har liksom inte sjunkit in i mig än. Jag är inte riktigt införstådd med att det gick. Att det blev så bra.
Fast jag går ändå runt och är glad och nöjd. Så lite kanske jag fattar ändå.
jaja.

Veckan har inte innefattat ett endaste träningspass, bara promenader med hunden. Det har varit väldigt skönt att gå ut även om det i början i veckan var rätt stelt i benen.

Nu känns ändå benen återhämtade även om jag vet att så inte är fallet om jag skulle begära nåt av dom. Så det blir ytterligare en lugn vecka men lite simning, nån kortare joggingtur och en massa skidåkning. För på torsdag åker hela familjen till Idre! Det ska bli härligt!

Sälen
Foto: privat