TEC 50 miles natt

Tec, så mycket glada minnen och vilken fantastiskt bra
arrangerad tävling!

2010 gjorde jag min första 100 miles-start, året efter min andra. 2013 tänkte
jag göra min tredje men blev sen uttagen till VM i 24h så för att spara på
benen fick det bli en start i 50 miles.

I år skulle min kompis Maria göra sin första 100 miles och
jag hängde med som sällskap och lite support. Anmälde mig till natt-klassen på
50 miles för att få ett riktigt bra träningspass med service och springa på
natten som jag tycker så mycket om. En bra genomkörare till Olympian Race om en
månad helt enkelt.

Vi anlände till Täby i lagom tid för att hinna kika in på
Ensta där 200 miles löparna varvade. Vi hämtade nummerlapparna och kramades med
goa vänner, innan gav oss till hotellet för middag.

Den smakade väldigt bra och vi åt så magarna stod i fyra hörn. Sen pysslade vi
med lite förberedelser innan vi sov gott i sköna sängar.

Den stora dagen grydde och jag tror det pirrade lite extra i
magen på Maria. Jag var också lite pirrig för hennes skull.

Vi anlände till Ensta ca en halvtimme före start och det vimlade av vänner och
det var ett enda stort kramkalas. Vilken härlig ultrafamilj det är!

Starten gick kl 10.00 och löparna tassade iväg. Jag servade Ann-Sofie,
tillsammans med hennes sambo, och Maria vid varvning. Det är en härlig stämning
vid varvningen och tiden gick fort.

Min start skulle gå vid midnatt och jag har aldrig tidigare
varit vid starten 14 timmar före. Jag försökte ändå att vila benen lite och
inte stå och gå hela dagen. Jag sov också en liten stund i baksätet på Marias
bil. Men jag såg ändå det som en del av min genomkörare, att vara på benen ett
dygn men inte springa hela dygnet.

Starten av 100 miles

Foto: Privat

På kvällningen tog jag min väska för att bära in den i det

varma omklädningsrummet, så att kläderna inte skulle vara kalla att ta på sig. Jag
var klar i god tid och satt och hade trevligt med vänner innan start.

Fyra kvinnor och 6 män stod sen på startlinjen när klockan
slog över mellan lördag och söndag. Pannlampornas ljuskäglor lös i natten när
vi tassade iväg. Banan har ändrats sedan jag sprang loppet sist och i stället
för 8 varv på dryga 10 km, skulle jag nu springa 7 varv på 11,5 km.

Den nya banan var riktigt fin och välmarkerad. Det fanns ingen risk att springa
fel.

Jag kände mig väldigt lugn och avslappnad. Pulsen låg fint
och benen kändes starka. En norsk tjej och jag sprang tillsammans i täten, men
ungefär efter halva första varvet fick jag gå till skogs på toa och tjejen
sprang vidare. Jag tog istället sällskap med Christer in för varvning.

Jag tänkte testa att springa loppet på Perpetuem och fyllde
min halvlitersflaska vid varje varvning och sen som mål att den skulle vara
slut under varvet. Sippade nån klunk med jämna mellanrum. Vid varvningen tog
jag nån bit macka men i huvudsak var det Perpetuem som stod för min energi.

Banan var mycket lättsprungen med långa bitar på motionsspår,
fina stigar och ingen riktig gåbacke. Gåbacken var direkt efter varvningen
vilket var mycket bra. Jag kunde springa hela banan och få ett fint flyt.

Klar för start!

Foto: Privat

Ungefär efter halva andra varvet går jag om den norska tjejen och ser sen inte
henne mer. Det visade sig att hon var några minuter efter resten av loppet. Men placering hade ingen betydelse. Jag skulle ha ett fint och trevligt lopp bara. Och göra mitt eget lopp, som jag brukar göra.

Nu hade en tät dimma smugit sig på och det var svårt att se reflexerna på långt håll. Men så snart man kom på närmare håll så såg man en snitsel eller reflex, men dimman gjorde det lite besvärligt.

Eftersom mina medlöpare hade sprungit i mååånga fler timmar

än mig hade de flesta ett lägre tempo. Jag försökte peppa och heja på dom när
jag passerade. Jag kände mig glad och pigg, och stark.

Ungefär på det tredje varvet fick jag uppleva en av de saker
jag älskar med nattlöpning. Det är tyst och mörkt i skogen. Men sen börjar
fåglarna vakna. Som på en given signal börjar de kvittra och sjunga. Det är
helt underbart att vakna tillsammans med naturen.

Ett par km efter varvningen går banan längs vattnet på en liten sjö. En böljande liten väg. Jag var inte helt uppmärksam här och hann inte reagera innan jag låg på marken men Uuhhh-ljud. En kille som sprang några meter före vände sig om för att fråga hur det gick. Jag tror det gick bra, blev mitt svar. Lite skrapsår får jag nog räkna med. Men det blev bara armbågen och ena knät som fick blåmärken så det var helt ok.

Vid 6 km-skylten på det fjärde varvet räknar jag mig som
halvvägs. Benen känns fortfarande pigga och glada. Det är så härligt i skogen.

På det femte varvet börjar jag tänka på att det bara är två gånger kvar att
passera det lilla vindskyddet vid sjön, under tunneln, förbi de snälla
villaägarna som ställt ut en egen vätskedepå.

Så där, ut på det näst sista varvet. Jag plockar av mig

pannlampan, den har jag ändå inte använt på senaste varvet. Jag fortsätter att
dricka min Perpetuem, tar också lite salttabletter o nån mugg med Cola.

Sista varvet, ärevarvet och final. Jag är pigg och upprymd. Allt känns bra. Det
här blir mitt snabbaste varv. Och en km från mål ser jag på klockan att jag
kanske hinner in under 8.30. Jag gasar på och benen svarar. Jag kommer in på
8.29.59! Yes!

Efter målgången väntar jag in Marias målgång. Jag sprang om
henne vid 5 km-skylten och hon kommer i mål som tredje dam på 100 miles, en
liten stund efter mig.

Vi duschar, bastar o softar en stund innan vi styr hemåt
igen. Glada och nöjda, lite stela och trötta men med uppfyllda mål.

TEC – we’ll be back!

Varvtider:
1.11.42

1.11.29
1.14.29
1.15.18
1.12.58
1.12.39
1.11.20

Sen att jag sa till lokaltidningen att jag gjorde det hela som ett bra träningspass tycker jag nog att de framställde som att jag låter lite väl kaxig...