Fin tur och lite otur

Förra året var vi på Kinnekulle och cyklade på Evalds Demodagar. Ett helt fantastiskt arrangemang! Ett tillfälle att få testa de bästa och goa cyklarna i sin rätta terräng. På härliga stigar med vackra vyer.

Förra helgen var det dags igen och vi for ner på lördagen. Precis som sist sken solen och det är så gött att nörda ner sig i cyklingen med likasinnade.
Vi testade snygga, dyra och lite annorlunda (mot vad vi kör hemmavid) hojar i prisklasser upp till 76 tusen!

Foto: Privat

Foto: Privat

Fantastiska stigar
Foto: Privat

Vi bodde sen mysigt på Falkängens vandrarhem, käkade gott och såg solnedgången över Vänern.

Foto: Privat

Toppendag, helt enkelt.
På söndagen får man låna en såndär dyrgrip cykel och köra vackra Kinnekulleleden. Vitsipporna blommar och ramslöken sprider sin doft. Så vackert och trivsamt. Man cyklar i olika fartgrupper och det är så mäktigt när man är så många.

I år valde jag en Specialized hardtail 29" i kolfiber.

Innan start
Foto: Privat

Vi påbörjade turen med att cykla uppför mot toppen. Det gick inte fort, eftersom vi var så många. Vi skulle sen korsa asfaltsvägen där det pågick en tävling för landsvägscykling. Vi hade då cyklat ca 3 km.
Jag tittar upp, vinlgar till lite och framdäcket hugger tag i gräskanten vid sidan av stigen. Jag faller åt vänster. Killen bakom mig stannar och frågar hur det gick. Jag reser mig. Det gör lite ont i tummen men jag skyndar mig iväg.

Foto: Patrik Hasselroth

Vi fortsätter att cykla uppför. Min högra tumme smärtar och jag kan inte riktigt växla med den, orkar inte hålla i styret. Klättringen uppför går bra. Men sen väntar en lång utförsåkning på grusväg. Jag börjar misstänka att nåt inte är bra. Det gör jätteont när det vibrerar och jag åker med högerhanden i luften. Det gör för ont att hålla i styret.

Sen får vi bevittna en otäck vurpa. En kille kör omkull och vi blir stillastående en stund. Min sambo frågar hur det är med tummen och ber mig passa på att titta på den när vi ändå står stilla. Jag lyfter på handsken och kikar in och ser att den svullnat rejält redan. Hmm. Inte så bra.

Vi kör vidare och jag tar det lite lugnt i skogen, det gör ont när det hoppar och far. Men jag använder vänster hand och hittar ett knep att växla.
När det är som mest brötigt i skogen springer jag i stället. Ja, det går att springa i cykelskor men det är inte optimalt. ;)

Lasses Grotta
Foto: Privat

Fin stig i Vitsippehav
Foto: Privat

Härligt gäng
Foto: privat

Vi avslutar turen med att bestiga toppen igen och käka lunch på restaurangen. När vi kör sista klättringen känner jag mig vrålstark i benen, eftersom jag fått myscykla hela turen. Jag trampar på och är bland de första upp. Så gött att få köra ur benen lite.

Foto: privat

Foto: privat

Efter lunchen rullar vi ner till Stenbrottet där vi har vår bil. Det är dags att lämna tillbaka cyklarna och styra hemåt. 
Där nere står en fatbike. Killen låter oss prova och uppmanar oss att ta en tur på stigarna. Det hade jag gärna gjort om inte tummen var så ond. Jag testar på asfalten och det är riktigt coolt.

Cool
Foto: privat

Vi sammanfattar en toppenfin helg med härlig sammanhållning och fina hojar.
Kinnekulleleden som vi körde är ca 45 km och vansinnigt vacker. Jag måste åka dit och springa den i sommar!

På hemvägen ringer jag sjukvårdsrådgivningen och berättar att jag kört omkull och skadat tummen, att den är svullen och att jag inte kan röra den. De ber mig åka in för röntgen. Vi duschar och drar vidare till akuten i Karlstad.
Här blir jag röntgad och det konstateras att tummen är av. BAJS!
Jag som ska åka mc, springa och cykla.

BAJS!
Foto: Privat

Trasig (spegelvänd) tumme
Foto: Privat

Tummen upp?
Foto: privat

Jag blir gipsad och ett par dagar senare opereras jag och tummen stiftas ihop. Nu blir det gips i 6 veckor.
Jag har fortfarande ganska ont men så snart det släpper kan jag springa och köra racer tror jag. :)

Jaja, vad är 6 veckor med gips mot 8-9 månader som den förra skadan höll i sig...
Tiden går fort. :)

Hej igen!

Hallå hej!
Jag ser på statistiken att det fortfarande finns läsare kvar. Va roligt! :)

Här kommer en kort lägesrapport.
Först och främst har jag fått medicin och mår mycket bättre. Det är fantastiskt skönt. :)

Rogivande vid Vänerns Strand
Foto: Privat

Jag springer en del. Antal km per vecka varierar men oftast hamnar jag runt 6-8 mil. Det längsta passet jag gjort hittills är 22,5 km. Det kändes riktigt bra.


Jag har köpt hoj! En tanke jag haft i många, många år är att ta mc-kort. Nu har jag bestämt mig för att genomföra detta. Jag har köpt mig en Kawasaki ER-6n. En gul. Jag sa från början att jag ska inte ha en gul mc. Sen köpte jag en. Nåja. Den syns bra på vägarna och jag gillar den.

Min racer-kyckling och jag
Foto: Privat

Så nu övningskör jag så fort jag får tillfälle. Jag har genomfört Risk-ettan och den 6 maj kommer jag gå Risk-tvåan. Den 13 maj är dags för teoriprov. Håll tummarna för mig!
Därefter uppkörning nån gång.

Jag cyklar också.
Träningen för Vätternrundan är igång och jag har tagit ut racern. Är just nu i tankarna att skicka in en anmälan till Valmet-rundan som ett bra långpass inför Vättern.
Sen kör jag lite mtb också. Igår var vi över till Karlstad och cyklade runt på fantastiska stigar. Färden gick delvis på Kilsleden. Jag blev riktigt sugen att springa där igen snart.

Idag har jag fjärilar i hela kroppen! Jag ska springa långpass! För första gången sen förra året. Hela Järnleden ska avverkas och det kommer bli över 30 km. Jag har packat min vätskerygga och är laddad till tänderna. Med skuttande steg tar jag mig fram och räknar ner timmarna till vi ska ge oss av. Det ska bli helt underbart i vårvädret, tillsammans med en go vän!

Laddad!

Paus

Som ni säkert redan märkt blir det längre och längre mellan inläggen här. Det beror dels på ett bristande intresse att skriva, samt prioritering av tiden.

Just nu har jag även en period då jag inte mår så bra. Jag behöver ta hand om mig själv och prioritera andra saker. 

Därför tar bloggen en paus. Hur lång den blir återstår att se.

Kanske kommer det ett inlägg då och då. Kanske inte.

Ni som vill följa mig och vad jag gör kan göra det på Instagram. Länk finns till höger.

Ta hand om er! På återhörande!

Ups and downs

Livet är en berg- och dalbana.  Ibland går det upp och ibland går det ner. Det finns banor som är lite "snällare" Inte så höga toppar och djupa dalar, mer en böljande färd. Det är ju bekvämt men inte så spännande. Och så finns det banor som har höga berg och stora fallhöjder ner i dalen. Det går fort och man slungas upp och ner.

Sån är min bana. Höga toppar och ibland väldigt djupa dalar. Då gäller det att vara vaksam så man inte hamnar där nere för länge. Då tappar man farten och kanske orkar man inte upp igen. Och orkar man upp så är det inte hela vägen. Kanske landar man bara lite längre upp, än längst ner. Och att nå toppen igen blir väldigt svårt. 

Då kan det vara bra att ta hjälp. Någon som puttar på i uppförsbacken så man får lite fart. Det har jag bestämt mig för att göra nu efter några dagar i den djupaste dalen.

Trots att ytterdörren står öppen och jag får gå ut och springa när jag vill, har jag bara legat i soffan. Men nu är det snart en ny vecka och jag tänker försöka ta sats och komma uppför backen.
Och som min lillasyster så klokt sa, Uppförsbackar bygger starka ben.

Hög på löpendorfiner och simfilm

I måndags fick jag klartecken för löpning, av läkaren. Men eftersom det var ett besked som jag egentligen inte räknat med, hade jag planerat en massa annan rolig träning under veckan. Jag hade anmält mig till svåråtkomliga pass bla.

Jag har testat på värsta innegrejen här i Kristinehamn, cirkelträning på Fight Fit. Bara minuter efter att platserna släpps så är alla platser tagna. Nästan 100 platser, till 3 pass i onsdags, försvann direkt. Jag hann dock haffa mig en plats och gick dit lite pirrig och förväntansfull.
I lokalen stod uppställt massa roliga grejer och efter uppvärmningen drog vi igång första varvet. 16 stationer och 30 sekunder på varje. Skitjobbigt och skitkul!
Sen drog vi av två varv till och jag gick hem glad och riktigt, riktigt trött. Det var verkligen jättekul, så jag hängde på låset och hann få en plats till fredagens pass också.

På torsdagen kom träningsvärken, skööönt. Jag försökte cykla bort den på spinningen på kvällen, men den var kvar till fredagens pass cirkelträning också. Det var lika skoj då och jag gav det som fanns innan jag landade i soffan. Trött och glad.

På lördagen steg jag upp tidigt för att va med på spinning med efterföljande crossfit i 40 minuter. Nu blev ni förvånade va? Jag har ju sovmorgon på lördagar. Men sambon skulle resa iväg så då kan jag ändå inte somna om när han stiger upp tidigt.
Tuff spinning i 70 minuter och sen stationsträning i gymmet. 5 minuter på varje ställe. Här gjorde jag en tabbe, Jag skulle käkat nåt efter spinningen för på slutet av sista passet fanns det inte mycket kvar att ge. Men man lär sig. :)

Idag kom jag iväg till simträningen för första gången för terminen. Det var roligt. Vi blev filmade idag. Jätteintressant att se.

Här är en av filmerna. Lite coolt att se sig själv faktiskt.

Efter simningen gick jag hem och käkade lunch. Sen kom solen och jag hade bokat en löpdejt. Fjärilarna dansade i min mage och jag studsade upp o ner här hemma. Jag skulle få springa igen. I solsken dessutom!

Det var helt makalöst underbart! En hel mil och benen bara pinnade på. Precis som vanligt, eller jag menar förr i tiden. Åh vad jag har saknat det! Men nu äntligen är jag tillbaka och det är dags att bygga upp igen.

Lycklig löpare!
Foto: Privat

LÄKT!

Igår var det åter dags igen för att röntgas och besöka läkaren. Den här gången var jag väl förberedd på att han skulle säga att läkningen fortgår men att jag inte får springa än. Många är de gånger jag åkt dit, varit glad och förväntansfull. Nu, kanske? Och sen har jag blivit besviken på att det inte blivit som jag trott. Och den här gången hade jag också lite ont efter omkullcyklingen förra helgen så ett negativt besked hade inte varit oväntat.

Men döm om min förvåning när läkaren säger att det är läkt! Röntgenbilderna visar att sprickan fyllt i sig bra och jag klassas som läkt! Leendet nådde örsnibbarna kan jag meddela!

Glad och lite omtumlad satt jag mig i bilen på parkeringen och tårarna bara kom. Glädjetårar. Äntligen!
Jag får börja springa igen. Jag är så glad och hela kroppen känns så sprudlande energisk!

Äntligen tummen upp från doktorn!

Åkte till Filipstad och de bästaste skidspår som finns att få tag på härikring. Ett dagsspårkort kostar 50:- och jag skulle kunna betala det dubbla för så fina spår.
Jag kände hur hela kroppen bubblade av lycka och styrka. Alltså, jag har aldrig åkt skidor så fort! Det gick galet bra! Jag var så glad! Jag kände hur jag kunde trycka på utan att vara rädd att det ska göra ont. Jag kunde åka avslappnat och jag njöt! Ja jösses vad jag njöt!

Landade sen hemma hos mamma. Fick varm dusch och god mat, det bästa jag vet. Lax!
Tog mig sen hem och lämnade tillbaka bilen jag fått låna över dagen. Underbara, supersnälla Maria som lånat ut sin bil till mig. Evigt tacksam för det!

Hemma väntade min älskade sambo och så hade han gjort chokladmousse som vi kunde fira med tillsammans. Fira att jag är helt LÄKT! Så himla galet gött!

Nu gäller det bara att ta det lugnt i början och sakta trappa upp. Men bara vetskapen om att jag är hel igen gör mig så glad! Fantastiskt GLAD!!!

Foto: Privat

Träningsvärk med stort T

Igår åkte vi tillsammans med goda vänner till Filipstad och Kalhyttans skidstadion.

Vi löste spårkort och plockade fram vår utrustning. Det var mycket folk i spåren men ändå var det jättefina och hårda spår. 

Konstsnöbanan är 3,7 km (tror jag) och första varvet blev lite av en uppvärmning. Första åket för säsongen och det tar en stund innan man kommer in i det. 

Det blev 3 varv på en timme och sen lite fika. Det är en fantastiskt fin anläggning med dusch, bastu och ett litet café. 

Vi hade riktigt trevligt och jag bävade lite för att gå ut i kylan igen med mina kläder som nu var genomfuktiga. 

Första varvet efter fikat var stelt och jag frös rejält. Men sen kom värmen och vi körde två varv till. Så totalt 6 varv och dryga 22 km på strax under 2 timmar.

En riktig toppendag! 

Trots en ovan träningsform kändes benen helt ok. Igår alltså...

Idag är det sjuuuukt mycket träningsvärk i mina stackars spiror. 

Jag stapplar fram och att lyfta benen av egen kraft är inte skönt. Men samtidigt njuter jag. Det var länge sen jag kände så här. Stela, ömma ben. Och jag har både saknat och längtat efter det. 

Knasigt egentligen. :)

Imorgon är det nog dessutom ännu värre. Gött! ;)