Som ni säkert redan märkt blir det längre och längre mellan inläggen här. Det beror dels på ett bristande intresse att skriva, samt prioritering av tiden.
Just nu har jag även en period då jag inte mår så bra. Jag behöver ta hand om mig själv och prioritera andra saker.
Därför tar bloggen en paus. Hur lång den blir återstår att se.
Kanske kommer det ett inlägg då och då. Kanske inte.
Ni som vill följa mig och vad jag gör kan göra det på Instagram. Länk finns till höger.
Ta hand om er! På återhörande!
torsdag 5 februari 2015
söndag 1 februari 2015
Ups and downs
Livet är en berg- och dalbana. Ibland går det upp och ibland går det ner. Det finns banor som är lite "snällare" Inte så höga toppar och djupa dalar, mer en böljande färd. Det är ju bekvämt men inte så spännande. Och så finns det banor som har höga berg och stora fallhöjder ner i dalen. Det går fort och man slungas upp och ner.
Sån är min bana. Höga toppar och ibland väldigt djupa dalar. Då gäller det att vara vaksam så man inte hamnar där nere för länge. Då tappar man farten och kanske orkar man inte upp igen. Och orkar man upp så är det inte hela vägen. Kanske landar man bara lite längre upp, än längst ner. Och att nå toppen igen blir väldigt svårt.
Då kan det vara bra att ta hjälp. Någon som puttar på i uppförsbacken så man får lite fart. Det har jag bestämt mig för att göra nu efter några dagar i den djupaste dalen.
Trots att ytterdörren står öppen och jag får gå ut och springa när jag vill, har jag bara legat i soffan. Men nu är det snart en ny vecka och jag tänker försöka ta sats och komma uppför backen.
Och som min lillasyster så klokt sa, Uppförsbackar bygger starka ben.
Sån är min bana. Höga toppar och ibland väldigt djupa dalar. Då gäller det att vara vaksam så man inte hamnar där nere för länge. Då tappar man farten och kanske orkar man inte upp igen. Och orkar man upp så är det inte hela vägen. Kanske landar man bara lite längre upp, än längst ner. Och att nå toppen igen blir väldigt svårt.
Då kan det vara bra att ta hjälp. Någon som puttar på i uppförsbacken så man får lite fart. Det har jag bestämt mig för att göra nu efter några dagar i den djupaste dalen.
Trots att ytterdörren står öppen och jag får gå ut och springa när jag vill, har jag bara legat i soffan. Men nu är det snart en ny vecka och jag tänker försöka ta sats och komma uppför backen.
Och som min lillasyster så klokt sa, Uppförsbackar bygger starka ben.
söndag 25 januari 2015
Hög på löpendorfiner och simfilm
I måndags fick jag klartecken för löpning, av läkaren. Men eftersom det var ett besked som jag egentligen inte räknat med, hade jag planerat en massa annan rolig träning under veckan. Jag hade anmält mig till svåråtkomliga pass bla.
Jag har testat på värsta innegrejen här i Kristinehamn, cirkelträning på Fight Fit. Bara minuter efter att platserna släpps så är alla platser tagna. Nästan 100 platser, till 3 pass i onsdags, försvann direkt. Jag hann dock haffa mig en plats och gick dit lite pirrig och förväntansfull.
I lokalen stod uppställt massa roliga grejer och efter uppvärmningen drog vi igång första varvet. 16 stationer och 30 sekunder på varje. Skitjobbigt och skitkul!
Sen drog vi av två varv till och jag gick hem glad och riktigt, riktigt trött. Det var verkligen jättekul, så jag hängde på låset och hann få en plats till fredagens pass också.
På torsdagen kom träningsvärken, skööönt. Jag försökte cykla bort den på spinningen på kvällen, men den var kvar till fredagens pass cirkelträning också. Det var lika skoj då och jag gav det som fanns innan jag landade i soffan. Trött och glad.
På lördagen steg jag upp tidigt för att va med på spinning med efterföljande crossfit i 40 minuter. Nu blev ni förvånade va? Jag har ju sovmorgon på lördagar. Men sambon skulle resa iväg så då kan jag ändå inte somna om när han stiger upp tidigt.
Tuff spinning i 70 minuter och sen stationsträning i gymmet. 5 minuter på varje ställe. Här gjorde jag en tabbe, Jag skulle käkat nåt efter spinningen för på slutet av sista passet fanns det inte mycket kvar att ge. Men man lär sig. :)
Idag kom jag iväg till simträningen för första gången för terminen. Det var roligt. Vi blev filmade idag. Jätteintressant att se.
Här är en av filmerna. Lite coolt att se sig själv faktiskt.
Efter simningen gick jag hem och käkade lunch. Sen kom solen och jag hade bokat en löpdejt. Fjärilarna dansade i min mage och jag studsade upp o ner här hemma. Jag skulle få springa igen. I solsken dessutom!
Det var helt makalöst underbart! En hel mil och benen bara pinnade på. Precis som vanligt, eller jag menar förr i tiden. Åh vad jag har saknat det! Men nu äntligen är jag tillbaka och det är dags att bygga upp igen.
Jag har testat på värsta innegrejen här i Kristinehamn, cirkelträning på Fight Fit. Bara minuter efter att platserna släpps så är alla platser tagna. Nästan 100 platser, till 3 pass i onsdags, försvann direkt. Jag hann dock haffa mig en plats och gick dit lite pirrig och förväntansfull.
I lokalen stod uppställt massa roliga grejer och efter uppvärmningen drog vi igång första varvet. 16 stationer och 30 sekunder på varje. Skitjobbigt och skitkul!
Sen drog vi av två varv till och jag gick hem glad och riktigt, riktigt trött. Det var verkligen jättekul, så jag hängde på låset och hann få en plats till fredagens pass också.
På torsdagen kom träningsvärken, skööönt. Jag försökte cykla bort den på spinningen på kvällen, men den var kvar till fredagens pass cirkelträning också. Det var lika skoj då och jag gav det som fanns innan jag landade i soffan. Trött och glad.
På lördagen steg jag upp tidigt för att va med på spinning med efterföljande crossfit i 40 minuter. Nu blev ni förvånade va? Jag har ju sovmorgon på lördagar. Men sambon skulle resa iväg så då kan jag ändå inte somna om när han stiger upp tidigt.
Tuff spinning i 70 minuter och sen stationsträning i gymmet. 5 minuter på varje ställe. Här gjorde jag en tabbe, Jag skulle käkat nåt efter spinningen för på slutet av sista passet fanns det inte mycket kvar att ge. Men man lär sig. :)
Idag kom jag iväg till simträningen för första gången för terminen. Det var roligt. Vi blev filmade idag. Jätteintressant att se.
Efter simningen gick jag hem och käkade lunch. Sen kom solen och jag hade bokat en löpdejt. Fjärilarna dansade i min mage och jag studsade upp o ner här hemma. Jag skulle få springa igen. I solsken dessutom!
Det var helt makalöst underbart! En hel mil och benen bara pinnade på. Precis som vanligt, eller jag menar förr i tiden. Åh vad jag har saknat det! Men nu äntligen är jag tillbaka och det är dags att bygga upp igen.
 |
| Lycklig löpare! Foto: Privat |
tisdag 20 januari 2015
LÄKT!
Igår var det åter dags igen för att röntgas och besöka läkaren. Den här gången var jag väl förberedd på att han skulle säga att läkningen fortgår men att jag inte får springa än. Många är de gånger jag åkt dit, varit glad och förväntansfull. Nu, kanske? Och sen har jag blivit besviken på att det inte blivit som jag trott. Och den här gången hade jag också lite ont efter omkullcyklingen förra helgen så ett negativt besked hade inte varit oväntat.
Men döm om min förvåning när läkaren säger att det är läkt! Röntgenbilderna visar att sprickan fyllt i sig bra och jag klassas som läkt! Leendet nådde örsnibbarna kan jag meddela!
Glad och lite omtumlad satt jag mig i bilen på parkeringen och tårarna bara kom. Glädjetårar. Äntligen!
Jag får börja springa igen. Jag är så glad och hela kroppen känns så sprudlande energisk!
Åkte till Filipstad och de bästaste skidspår som finns att få tag på härikring. Ett dagsspårkort kostar 50:- och jag skulle kunna betala det dubbla för så fina spår.
Jag kände hur hela kroppen bubblade av lycka och styrka. Alltså, jag har aldrig åkt skidor så fort! Det gick galet bra! Jag var så glad! Jag kände hur jag kunde trycka på utan att vara rädd att det ska göra ont. Jag kunde åka avslappnat och jag njöt! Ja jösses vad jag njöt!
Landade sen hemma hos mamma. Fick varm dusch och god mat, det bästa jag vet. Lax!
Tog mig sen hem och lämnade tillbaka bilen jag fått låna över dagen. Underbara, supersnälla Maria som lånat ut sin bil till mig. Evigt tacksam för det!
Hemma väntade min älskade sambo och så hade han gjort chokladmousse som vi kunde fira med tillsammans. Fira att jag är helt LÄKT! Så himla galet gött!
Nu gäller det bara att ta det lugnt i början och sakta trappa upp. Men bara vetskapen om att jag är hel igen gör mig så glad! Fantastiskt GLAD!!!
Men döm om min förvåning när läkaren säger att det är läkt! Röntgenbilderna visar att sprickan fyllt i sig bra och jag klassas som läkt! Leendet nådde örsnibbarna kan jag meddela!
Glad och lite omtumlad satt jag mig i bilen på parkeringen och tårarna bara kom. Glädjetårar. Äntligen!
Jag får börja springa igen. Jag är så glad och hela kroppen känns så sprudlande energisk!
 |
| Äntligen tummen upp från doktorn! |
Åkte till Filipstad och de bästaste skidspår som finns att få tag på härikring. Ett dagsspårkort kostar 50:- och jag skulle kunna betala det dubbla för så fina spår.
Jag kände hur hela kroppen bubblade av lycka och styrka. Alltså, jag har aldrig åkt skidor så fort! Det gick galet bra! Jag var så glad! Jag kände hur jag kunde trycka på utan att vara rädd att det ska göra ont. Jag kunde åka avslappnat och jag njöt! Ja jösses vad jag njöt!
Landade sen hemma hos mamma. Fick varm dusch och god mat, det bästa jag vet. Lax!
Tog mig sen hem och lämnade tillbaka bilen jag fått låna över dagen. Underbara, supersnälla Maria som lånat ut sin bil till mig. Evigt tacksam för det!
Hemma väntade min älskade sambo och så hade han gjort chokladmousse som vi kunde fira med tillsammans. Fira att jag är helt LÄKT! Så himla galet gött!
Nu gäller det bara att ta det lugnt i början och sakta trappa upp. Men bara vetskapen om att jag är hel igen gör mig så glad! Fantastiskt GLAD!!!
 |
| Foto: Privat |
måndag 12 januari 2015
Träningsvärk med stort T
Vi löste spårkort och plockade fram vår utrustning. Det var mycket folk i spåren men ändå var det jättefina och hårda spår.
Konstsnöbanan är 3,7 km (tror jag) och första varvet blev lite av en uppvärmning. Första åket för säsongen och det tar en stund innan man kommer in i det.
Det blev 3 varv på en timme och sen lite fika. Det är en fantastiskt fin anläggning med dusch, bastu och ett litet café.
Vi hade riktigt trevligt och jag bävade lite för att gå ut i kylan igen med mina kläder som nu var genomfuktiga.
Första varvet efter fikat var stelt och jag frös rejält. Men sen kom värmen och vi körde två varv till. Så totalt 6 varv och dryga 22 km på strax under 2 timmar.
En riktig toppendag!
Trots en ovan träningsform kändes benen helt ok. Igår alltså...
Idag är det sjuuuukt mycket träningsvärk i mina stackars spiror.
Jag stapplar fram och att lyfta benen av egen kraft är inte skönt. Men samtidigt njuter jag. Det var länge sen jag kände så här. Stela, ömma ben. Och jag har både saknat och längtat efter det.
Knasigt egentligen. :)
Imorgon är det nog dessutom ännu värre. Gött! ;)
lördag 10 januari 2015
Snöstorm + mtb = inte sant
Planen var en tur på cykel idag. Kanske inte världens bästa plan med tanke på att stormen Egon skulle komma till byn.
Men det är väl bara o köra i skogen så känns det inte att det blåser. Och dubbdäck har vi ju. Lite snö ska väl inte hindra heller. Eller?! :)
Så efter en skön sovmorgon och mysig frunch packade vi oss iväg. Det hade redan kommit typ en decimeter snö. Och det var svårt att se nåt. Benen tryckte på ändå på de oplogade vägarna.
När vi väl kom in i skogen kändes det inte längre att det blåste. Men stigen var översnöad så det gick tungt och det var svårt att se vart vi skulle.
Men samtidigt var det lite kul. Och mysigt med all snö.
Det var inte lätt att se hur man skulle kryssa fram i skogen och det dröjde inte länge förrän jag körde omkull. Men det gick bra.
På stigen fanns ett blöthål som jag tänkte cykla runt. Men det tog tvärstopp, jag fick inte ur foten ur pedalen och föll rakt åt sidan. Hann o få ut armbåge och knä lagomt tills jag slog i en stor sten. Aj! Inte skönt.
Vi fortsatte lite men bestämde oss sen för att åka hemåt. Det var för bökigt med snön.
Innan vi kom hem hade jag farit i backen ytterligare två gånger.
Det var ingen bra dag att cykla idag.
Jag är lite blåslagen här o där. Men det går över. :)
Imorgon ska vi göra säsongspremiär på längdskidor!
fredag 9 januari 2015
Året 2014
Vi har lagt ytterligare ett år till handlingarna. 365 dagar som vi fyllt med äventyr, upplevelser och känslor.
För min egen del var det året som började perfekt, jag var i toppform och allt gick lätt. För att sen bli nerslagen i skorna med en långdragen skada. Och sen tillbaka "på fötter" igen.
Januari
Jag sprang 40 mil, jag åkte skidor och simmade. Vi var i Sälen och njöt av skidåkning både utför och på längden.
Februari
Jag sprang en hel del, nästan 49 mil. Stegen var lätta trots mängden. Vädret var löparvänligt med några plusgrader. Jag cyklade lite mtb och Tobias och jag sprang Kilsleden.
Jag planerade första halvårets tävlingar. En plan som sen gick i stöpet.
Mars
Årets första tävling avverkades. Min årliga tradition, Skövde 6H. Det gick bra och jag fick en andraplats med 70,4 km. Planen var att komma längre än 70 km, vilket jag alltså lyckades med.
Jag fick beskedet att jag var den utvalde att delta i Transalpine. Jag blev vansinnigt glad!
Jag upptäckte spelet Turf och fortsatte springa en hel del, 41 mil. Jag testade på triathlon, sprang en mara lite spontant och paddlade i solnedgången.
Jag avslutade mars med säsongspremiär för bara ben.
April
Månaden börjar bra med andra tävlingen för året, Ursvik Ultra. 75 km som man startar vid midnatt. Jag hade en vision att ta banrekord. Det lyckades! Jag vann och jag finns nu på "Hall of Fame".
Jag sprang 38 mil, cyklade och Jörgen och jag påbörjade vår paddlingsträning inför Åre Extreme Challenge.
Men i slutet av månaden sprang jag ett pass där jag kände nåt i höften som jag inte känt förut. Jag avvaktade med löpning, testcyklade fina cyklar på Evalds MTB-dagar och vilade från löpning ett par dagar. Jag ville ju inte riskera nåt inför Olympian Race i Grekland som stundade blott 2 veckor senare.
Maj
Jag börjar smått inse att nåt inte är rätt i höften/rumpan. Jag får massage, akupunktur och vilar från löpningen. Det hjälper inte. Jag cyklar mtb och paddlingsträningen fortsätter.
Jag åker ändå till Grekland för att springa Olympian Race, 180 km. Jag får väl acceptera att springa med lite ont, tänker jag. Jag springer tills jag inte kan stödja på benet mer. Inte smart. Länk till Hela berättelsen.
Hemma börjar frustrationen om vad som är fel. Det gör ont och jag går till läkaren. blir röntgad och får smärtstillande.
Jag paddlar lite. Deppar. Cyklar lite. Deppar. Simmar lite. Deppar.
Juni
Jag går till sjukgymnast och till slut lyckas jag få en tid hos en privat idrottsläkare. Men jag har fortfarande ingen klarhet i varför det gör så ont att jag inte kan sova på nätterna.
Jag får ställa in KFUM Multisport i Örebro, där Jörgen och jag skulle försvara vår seger. Istället hänger jag sambon som support.
Jag får en kortisonspruta i höften efter en diagnos av bursit. Det hjälper inte.
Jag paddlar och cyklar.
Den 13 juni får jag beskedet. En stressfraktur i lårbenshalsen. Jag får boka av Åre Extreme och det mest smärtsamma är att jag får acceptera att jag inte kommer kunna springa Transalpine heller. En dröm som gick i kras.
Jag får ett par kryckor som jag ska hoppa på i en hel månad, tror jag då.
Juli
Jag gör inte så mycket mer än tar mig fram på kryckorna. Jag röntgas igen och får beskedet att det inte ens börjat läka. Krykhoppningen ska fortsätta ytterligare 4 veckor.
Jag simmar ett par gånger men inte mer än så.
Augusti
Jag är med och arrangerar ett lyckat IronTrail Marathon.
Jag simmar lite och paddlar igen. Jag köper mig en landsvägscykel.
Jag röntgas igen och slås ner av beskedet att det fortfarande inte läkt något. Kryckorna ska hänga med i 6 veckor till. Jag bryter ihop. Egentligen skulle jag varit i Alperna och sprungit, en hel vecka.
September
Jag paddlar lite igen. Jag fuskar med kryckorna och provcyklar min nya cykel.
Jag träffar fina vänner och blir inspirerad på Landslagsträffen.
Simträningen drar igång. Jag köper gymkort och i slutet av månaden röntgas jag igen och kan skippa kryckorna och äntligen kan jag cykla till jobbet igen.
Oktober
Jag kommer igång med träningen lite mer. Jag gymmar, cyklar och simmar. Och paddlar lite.
NovemberVi lyckas knipa en plats till Vätternrundan nästa år och besöker Sweden Bike Expo och får cykelinspiration.
Jag går på gymmet och försöker bli stark.
December
Månaden börjar med en ny röntgen. En röntgen där jag hoppas att läkarna ska ge ok på att börja springa igen. Men ICKE! Det har läkt pyttelite grann till men det är inte helt läkt och jag får fortfarande inte springa. Men jag får fortsätta att gå utan kryckor vilket är positivt. Jag uppskattar att kunna använda mina armar samtidigt som jag går och står, otroligt mycket.
Jag hittar en ny träningskompis, crosstrainern.
Jag testar att springa några korta stunder på löpbandet ett par gånger. Det känns ok men jag kan känna av smärtan i andra sammanhang så löpningen får vänta. (Bäst att lyssna på farbror doktor också...) ;)
Min julklapp till mig själv har jag dock bestämt sen länge. En riktig springtur (om allt känns ok).
Det blir årets lyckorus med glädjetårar och ett bubblande skratt i hela kroppen.
Jag köper ett par långfärdsskridskor och upptäcker tjusningen att susa fram på is.
Totalt sett
De andra åren har jag också sammanställt antal mil. Så jag får väl göra det i år också.
De första 4 månaderna sprang jag 163 mil, vilket ger ett snitt på 13,8 km per dag. Sen var det stopp med löpmil. Men jag har tränat mer varierat och känner mig ganska stark ändå.
2014 var alltså ett år som vände upponer på min träning. Även om det så klart varit förbaskat tråkigt att vara skadad har det ändå gett en hel del positivt också. Jag har hittat andra träningsformer och glädje i att kunna röra mig, även om det inte är att springa. Jag har blivit starkare på många andra sätt.
Jag har lärt mig att lyssna mer på kroppen, inte slarva med mat och återhämtning.
Och om jag inte sprungit 8,5 mil där i Grekland på stressfrakturen hade den kanske läkt snabbare, men det är lätt att vara efterklok.
Det har varit ett bra år ändå. Många glada stunder och det är ju inget livshotande jag är drabbad av. :)
Nu ser jag fram emot ett nytt år där jag kan börja springa lite smått igen, mer cykling och fler upplevelser i naturen.
För min egen del var det året som började perfekt, jag var i toppform och allt gick lätt. För att sen bli nerslagen i skorna med en långdragen skada. Och sen tillbaka "på fötter" igen.
Januari
Jag sprang 40 mil, jag åkte skidor och simmade. Vi var i Sälen och njöt av skidåkning både utför och på längden.
 |
| Hundfjället Foto: Privat |
Jag sprang en hel del, nästan 49 mil. Stegen var lätta trots mängden. Vädret var löparvänligt med några plusgrader. Jag cyklade lite mtb och Tobias och jag sprang Kilsleden.
Jag planerade första halvårets tävlingar. En plan som sen gick i stöpet.
 |
| Kilsleden Foto: Privat |
Årets första tävling avverkades. Min årliga tradition, Skövde 6H. Det gick bra och jag fick en andraplats med 70,4 km. Planen var att komma längre än 70 km, vilket jag alltså lyckades med.
 |
| Skövde Foto: Privat |
Jag upptäckte spelet Turf och fortsatte springa en hel del, 41 mil. Jag testade på triathlon, sprang en mara lite spontant och paddlade i solnedgången.
Jag avslutade mars med säsongspremiär för bara ben.
 |
| Sista mars liksom Foto: Privat |
Månaden börjar bra med andra tävlingen för året, Ursvik Ultra. 75 km som man startar vid midnatt. Jag hade en vision att ta banrekord. Det lyckades! Jag vann och jag finns nu på "Hall of Fame".
 |
| Känner mig superstark! Foto: Privat |
Men i slutet av månaden sprang jag ett pass där jag kände nåt i höften som jag inte känt förut. Jag avvaktade med löpning, testcyklade fina cyklar på Evalds MTB-dagar och vilade från löpning ett par dagar. Jag ville ju inte riskera nåt inför Olympian Race i Grekland som stundade blott 2 veckor senare.
 |
| Kinnekulle Foto: Privat |
Jag börjar smått inse att nåt inte är rätt i höften/rumpan. Jag får massage, akupunktur och vilar från löpningen. Det hjälper inte. Jag cyklar mtb och paddlingsträningen fortsätter.
Jag åker ändå till Grekland för att springa Olympian Race, 180 km. Jag får väl acceptera att springa med lite ont, tänker jag. Jag springer tills jag inte kan stödja på benet mer. Inte smart. Länk till Hela berättelsen.
 |
| Före start Foto: Privat |
Jag paddlar lite. Deppar. Cyklar lite. Deppar. Simmar lite. Deppar.
Juni
Jag går till sjukgymnast och till slut lyckas jag få en tid hos en privat idrottsläkare. Men jag har fortfarande ingen klarhet i varför det gör så ont att jag inte kan sova på nätterna.
Jag får ställa in KFUM Multisport i Örebro, där Jörgen och jag skulle försvara vår seger. Istället hänger jag sambon som support.
Jag får en kortisonspruta i höften efter en diagnos av bursit. Det hjälper inte.
Jag paddlar och cyklar.
Jag får ett par kryckor som jag ska hoppa på i en hel månad, tror jag då.
 |
| Den ljusa sprickan i lårbenshalsen som går snett uppåt vänster |
 |
| Jobbar ändå Foto: Privat |
Jag gör inte så mycket mer än tar mig fram på kryckorna. Jag röntgas igen och får beskedet att det inte ens börjat läka. Krykhoppningen ska fortsätta ytterligare 4 veckor.
Jag simmar ett par gånger men inte mer än så.
Augusti
Jag är med och arrangerar ett lyckat IronTrail Marathon.
Jag simmar lite och paddlar igen. Jag köper mig en landsvägscykel.
September
Jag paddlar lite igen. Jag fuskar med kryckorna och provcyklar min nya cykel.
Simträningen drar igång. Jag köper gymkort och i slutet av månaden röntgas jag igen och kan skippa kryckorna och äntligen kan jag cykla till jobbet igen.
Oktober
Jag kommer igång med träningen lite mer. Jag gymmar, cyklar och simmar. Och paddlar lite.
.JPG) |
| Herr Vänern och jag Foto: Privat |
Jag går på gymmet och försöker bli stark.
 |
| Foto: Privat |
Månaden börjar med en ny röntgen. En röntgen där jag hoppas att läkarna ska ge ok på att börja springa igen. Men ICKE! Det har läkt pyttelite grann till men det är inte helt läkt och jag får fortfarande inte springa. Men jag får fortsätta att gå utan kryckor vilket är positivt. Jag uppskattar att kunna använda mina armar samtidigt som jag går och står, otroligt mycket.
Jag hittar en ny träningskompis, crosstrainern.
Jag testar att springa några korta stunder på löpbandet ett par gånger. Det känns ok men jag kan känna av smärtan i andra sammanhang så löpningen får vänta. (Bäst att lyssna på farbror doktor också...) ;)
Min julklapp till mig själv har jag dock bestämt sen länge. En riktig springtur (om allt känns ok).
Det blir årets lyckorus med glädjetårar och ett bubblande skratt i hela kroppen.
 |
| Otroligt glad Foto: Privat |
 |
| Foto: Privat |
De andra åren har jag också sammanställt antal mil. Så jag får väl göra det i år också.
De första 4 månaderna sprang jag 163 mil, vilket ger ett snitt på 13,8 km per dag. Sen var det stopp med löpmil. Men jag har tränat mer varierat och känner mig ganska stark ändå.
2014 var alltså ett år som vände upponer på min träning. Även om det så klart varit förbaskat tråkigt att vara skadad har det ändå gett en hel del positivt också. Jag har hittat andra träningsformer och glädje i att kunna röra mig, även om det inte är att springa. Jag har blivit starkare på många andra sätt.
Jag har lärt mig att lyssna mer på kroppen, inte slarva med mat och återhämtning.
Och om jag inte sprungit 8,5 mil där i Grekland på stressfrakturen hade den kanske läkt snabbare, men det är lätt att vara efterklok.
Det har varit ett bra år ändå. Många glada stunder och det är ju inget livshotande jag är drabbad av. :)
Nu ser jag fram emot ett nytt år där jag kan börja springa lite smått igen, mer cykling och fler upplevelser i naturen.
 |
| Foto: Privat |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)