Året 2014

Vi har lagt ytterligare ett år till handlingarna. 365 dagar som vi fyllt med äventyr, upplevelser och känslor.
För min egen del var det året som började perfekt, jag var i toppform och allt gick lätt. För att sen bli nerslagen i skorna med en långdragen skada. Och sen tillbaka "på fötter" igen.

Januari
Jag sprang 40 mil, jag åkte skidor och simmade. Vi var i Sälen och njöt av skidåkning både utför och på längden.

Hundfjället
Foto: Privat

Februari
Jag sprang en hel del, nästan 49 mil. Stegen var lätta trots mängden. Vädret var löparvänligt med några plusgrader. Jag cyklade lite mtb och Tobias och jag sprang Kilsleden.
Jag planerade första halvårets tävlingar. En plan som sen gick i stöpet.

Kilsleden
Foto: Privat

Mars
Årets första tävling avverkades. Min årliga tradition, Skövde 6H. Det gick bra och jag fick en andraplats med 70,4 km. Planen var att komma längre än 70 km, vilket jag alltså lyckades med.

Skövde
Foto: Privat

Jag fick beskedet att jag var den utvalde att delta i Transalpine. Jag blev vansinnigt glad!
Jag upptäckte spelet Turf och fortsatte springa en hel del, 41 mil. Jag testade på triathlon, sprang en mara lite spontant och paddlade i solnedgången.
Jag avslutade mars med säsongspremiär för bara ben.

Sista mars liksom
Foto: Privat

April
Månaden börjar bra med andra tävlingen för året, Ursvik Ultra. 75 km som man startar vid midnatt. Jag hade en vision att ta banrekord. Det lyckades! Jag vann och jag finns nu på "Hall of Fame".

Känner mig superstark!
Foto: Privat

Jag sprang 38 mil, cyklade och Jörgen och jag påbörjade vår paddlingsträning inför Åre Extreme Challenge.
Men i slutet av månaden sprang jag ett pass där jag kände nåt i höften som jag inte känt förut. Jag avvaktade med löpning, testcyklade fina cyklar på Evalds MTB-dagar och vilade från löpning ett par dagar. Jag ville ju inte riskera nåt inför Olympian Race i Grekland som stundade blott 2 veckor senare.

Kinnekulle
Foto: Privat

Maj
Jag börjar smått inse att nåt inte är rätt i höften/rumpan. Jag får massage, akupunktur och vilar från löpningen. Det hjälper inte. Jag cyklar mtb och paddlingsträningen fortsätter.
Jag åker ändå till Grekland för att springa Olympian Race, 180 km. Jag får väl acceptera att springa med lite ont, tänker jag. Jag springer tills jag inte kan stödja på benet mer. Inte smart. Länk till Hela berättelsen.

Före start
Foto: Privat

Hemma börjar frustrationen om vad som är fel. Det gör ont och jag går till läkaren. blir röntgad och får smärtstillande.
Jag paddlar lite. Deppar. Cyklar lite. Deppar. Simmar lite. Deppar.

Juni
Jag går till sjukgymnast och till slut lyckas jag få en tid hos en privat idrottsläkare. Men jag har fortfarande ingen klarhet i varför det gör så ont att jag inte kan sova på nätterna.
Jag får ställa in KFUM Multisport i Örebro, där Jörgen och jag skulle försvara vår seger. Istället hänger jag sambon som support.
Jag får en kortisonspruta i höften efter en diagnos av bursit. Det hjälper inte.
Jag paddlar och cyklar.

Den 13 juni får jag beskedet. En stressfraktur i lårbenshalsen. Jag får boka av Åre Extreme och det mest smärtsamma är att jag får acceptera att jag inte kommer kunna springa Transalpine heller. En dröm som gick i kras.
Jag får ett par kryckor som jag ska hoppa på i en hel månad, tror jag då.

Den ljusa sprickan i lårbenshalsen
som går snett uppåt vänster

Jobbar ändå
Foto: Privat

 Juli
Jag gör inte så mycket mer än tar mig fram på kryckorna. Jag röntgas igen och får beskedet att det inte ens börjat läka. Krykhoppningen ska fortsätta ytterligare 4 veckor.
Jag simmar ett par gånger men inte mer än så.

Augusti
Jag är med och arrangerar ett lyckat IronTrail Marathon.
Jag simmar lite och paddlar igen. Jag köper mig en landsvägscykel.

Jag röntgas igen och slås ner av beskedet att det fortfarande inte läkt något. Kryckorna ska hänga med i 6 veckor till. Jag bryter ihop. Egentligen skulle jag varit i Alperna och sprungit, en hel vecka.

September
Jag paddlar lite igen. Jag fuskar med kryckorna och provcyklar min nya cykel.

Jag träffar fina vänner och blir inspirerad på Landslagsträffen.
Simträningen drar igång. Jag köper gymkort och i slutet av månaden röntgas jag igen och kan skippa kryckorna och äntligen kan jag cykla till jobbet igen.

Oktober
Jag kommer igång med träningen lite mer. Jag gymmar, cyklar och simmar. Och paddlar lite.

Herr Vänern och jag
Foto: Privat

NovemberVi lyckas knipa en plats till Vätternrundan nästa år och besöker Sweden Bike Expo och får cykelinspiration.
Jag går på gymmet och försöker bli stark.

Foto: Privat

December
Månaden börjar med en ny röntgen. En röntgen där jag hoppas att läkarna ska ge ok på att börja springa igen. Men ICKE! Det har läkt pyttelite grann till men det är inte helt läkt och jag får fortfarande inte springa. Men jag får fortsätta att gå utan kryckor vilket är positivt. Jag uppskattar att kunna använda mina armar samtidigt som jag går och står, otroligt mycket.

Jag hittar en ny träningskompis, crosstrainern.
Jag testar att springa några korta stunder på löpbandet ett par gånger. Det känns ok men jag kan känna av smärtan i andra sammanhang så löpningen får vänta. (Bäst att lyssna på farbror doktor också...) ;)
Min julklapp till mig själv har jag dock bestämt sen länge. En riktig springtur (om allt känns ok).
Det blir årets lyckorus med glädjetårar och ett bubblande skratt i hela kroppen.

Otroligt glad
Foto: Privat

Jag köper ett par långfärdsskridskor och upptäcker tjusningen att susa fram på is.

Foto: Privat

Totalt sett
De andra åren har jag också sammanställt antal mil. Så jag får väl göra det i år också.
De första 4 månaderna sprang jag 163 mil, vilket ger ett snitt på 13,8 km per dag. Sen var det stopp med löpmil. Men jag har tränat mer varierat och känner mig ganska stark ändå.

2014 var alltså ett år som vände upponer på min träning. Även om det så klart varit förbaskat tråkigt att vara skadad har det ändå gett en hel del positivt också. Jag har hittat andra träningsformer och glädje i att kunna röra mig, även om det inte är att springa. Jag har blivit starkare på många andra sätt.
Jag har lärt mig att lyssna mer på kroppen, inte slarva med mat och återhämtning.
Och om jag inte sprungit 8,5 mil där i Grekland på stressfrakturen hade den kanske läkt snabbare, men det är lätt att vara efterklok.

Det har varit ett bra år ändå. Många glada stunder och det är ju inget livshotande jag är drabbad av. :)
Nu ser jag fram emot ett nytt år där jag kan börja springa lite smått igen, mer cykling och fler upplevelser i naturen.

Foto: Privat