Ultrapass på G

Det är mängdvecka säger Coach och det betyder mängder av km, men det i sin tur leder till mängder av mat. Trots värmen är jag hungrig mest hela tiden. Jag försöker lyssna på kroppen och fylla på med bra mat. Kroppen är ju ändå en rätt smart konstruktion.
Sommaren 2011 är sommaren då jag fick ett stort begär av jordgubbar. Jag förstår inte hur jag kunnat tycka att det bara är gott förut. Det är ju vansinnigt gott. Jag kan lätt smälla i mig en och ibland nästan 2 lådor. Jag äter dom precis som dom är. Fast det är rätt gott med glass till också så klart...

Underligt utseende men lika god.

I morgon är det vilodag och på lördag blir det ultrapass. Jordgubbslunken går av stapeln i Rudskoga. Loppet är 10 km och det är ca 40 km dit. Min kära sambo kom med idén att jag skulle springa dit först och jag nappade så klart! Det fina med det loppet är att alla får en låda jordgubbar. Så kanske är det det som lockar mig att kuta 5 mil?!

Väderprognos för lördagen ser, än så länge, bra ut. Runt 23 grader, molnigt och någon lätt regnskur. Det låter som skönt springväder, tycker jag.

Sega gubbar

Under en lång tid har det gått väldigt lätt att springa. Farten har ökat utan att ansträngningsgraden ökar. Det är kul! Men för att man ska känna när det går lätt så måste det också gå tungt ibland. Det måste kännas riktigt segt ibland, annars vet man ju inte när det går lätt.

Den här veckan har löpningen kännts riktigt seg. Motivationen har sviktat och jag frågar mig själv, vad håller jag på med? Vill jag verkligen det här?

Om det beror på att jag kört 3 morgonpass på raken med väckning strax efter kl 5, låter jag vara osagt. Tyvärr har jag kanske inte lagt mig lite tidigare då, utan verkligen tagit vara på de långa kvällarna istället. :)
Det är sommar, varmt och skönt och jag gillar att sola och bada. Så för att hinna med allt så har jag kört mina pass före jobbet för att sen slappa i solen.

Vilodag imorgon gör att jag troligen finner svar på min fråga; Klart jag vill!

Magisk morgon

5.05 ringer klockan och jag stiger upp, drar på mig kläderna och drar iväg ut. Idag ska det bli sommar i Sverige. Jag vill ha löppasset avklarat så jag kan njuta av solen och värmen i eftermiddag efter jobbet. Det är redan varmt, fast bara lagomt varmt. På himlen finns inte ett endaste moln.

Det är lite fuktigt av dagg i skogen och fåglarna sjunger. Trots att det denna morgon går lite segt så njuter jag. Sakta vaknar kroppen och jag tassar lugnt på stigen som leder bakvägen ut mot skärgården. Skogen öppnar upp sig och jag ser vatten så långt ögat når. Sjön ligger som en spegel. Det är så vackert! Picassoskulpturen står och solar sig längst ut på udden.

Jag fortsätter gångvägen in mot stan igen. Jag möter en man på promenad, fler än så är det inte som är vakna. Inte en endaste bil. Det är inte förrän jag kommer närmare stan som trafiken tätnar och människor jäktar mot sina jobb.

Jag landar hemma igen vid 6.40 och dryga 16 km lyckligare. Nyduschad och med en kopp kaffe och kokt ägg i magen cyklar jag till jobbet, med vinden fladdrandes i min sommarklänning.

Fart under galoscherna

Innan jag blev mamma var jag hästägare i 10 år. Nån gång under mitten av hästägarperioden hade jag min häst i ett stall där det föddes upp hästar. Där bodde en hingst och många ston. Hingsten var from som ett lamm. Jättelugn och go.
Men när det blev tal om betäckning användes en speciell grimma. En grimma som han bara hade på sig när han skulle få kliva upp på stoet. Han visste direkt vad som var på gång och lugnheten försvann.

Min Ohio och jag. Foto: Privat

Lite kan jag känna igen mig i hingstens beteende. Igår stod det fartlek på mitt schema och jag satte på mig mina "springa-fort-skor". Jag joggade iväg och skulle värma upp lite. Efter en stund tittar jag på klockan och inser att någon jogg är det inte frågan om. 4:14-fart visar klockan. Aj aj. Så var det ju inte tänkt. Jag slår ner på farten och km 2 blir den långsammaste km med uppförsbacke och 4:58-fart.

Jag tror kroppen vet, att nu är det dags att springa fort, när de lätta sköna skorna kommer på. Undermedvetet ökar jag takten.
Precis som hingsten vet vad som är på gång när han får på sig sin specialgrimma. :)

Annorlunda

Det är många gånger jag får konstiga blickar på mig. Ett exempel är när jag sprang riksvägen till Filipstad (50 km) förra året. Det var dagsljus men jag skulle prova hur mina nya pannlampa satt på huvudet så jag hade den på. Vätskerygga, väst och reflexkeps. Innan jag kommit ut ur stan hade säkert ett femtiotal personer vänt på huvudet och tittat lite extra. Säkert undrade de nog vad jag var för konstig typ.

På väg mot Filipstad!

Eller så kanske de kände igen mig, som många i lilla Kristinehamn gör, som "hon som springer så långt".

Se denna reklam från Adidas Löpare är annorlunda.

Du vet att du är löpare när... (hämtat från jogg.se)
... när man tycker att ett par, tre blånaglar på vardera foten är fullt normalt.
... när man sitter i bilen, tittar på vägrenen och omgivningar och letar nya löpvägar.
... när man tvättar och återigen konstaterar att 90% av allt i tunnan är träningskläder.
... när du bara har fått göra ditt pass så bryr du dig inte om vad som händer resten av dagen. Du är så jäkla nöjd och lugn att nästan inget jobbigt kan ändra på den sköna känslan.
... när man är sjuk och inte får springa och det enda som är i tankarna är löpning.
... när du blir väldigt besviken över att det blir personalmöte med bjudlunch för att det rubbar din mat&löpplanering
... när du har gjort nummer 2 i skogen, och springer vidare som om ingenting hänt och tycker det är det mest naturliga i världen!
... när du vaknar på morgonen och tänker "Hur många km ska jag springa idag"?


Vi må hända vara lite annorlunda, men gud så bra vi mår! (när vi inte har ont i halsen) ;)

Tjock

Min hals känns tjock. :( Jag är trött och lite hängig. Det är inte kul.

Dagens pass ställdes in och jag försöker få bort halsontet så fort som möjligt med vitaminer, vatten och mycket sömn. Det ska gå!

Det var det negativa. Nu till det positiva. :)
Jag har ingen feber, snorar inte, hostar inte, kräks inte. Det är bara halsen som är tjock. Så då släpper det nog inom kort. Jag håller tummarna och tar igen mig i soffan!

Vila

Vila står på dagens schema.

En av alla positiva grejer med att ha en coach är att vilodagar verkligen blir vilodagar. Jag vet att jag inte kommer träna, även om jag har tid.

Tidigare tränade jag så mycket jag hann. Det betydde att så fort jag fick en lucka kastade jag mig iväg. Dagar då jag inte fick tid att springa blev lite lätt stressande då jag verkligen ville ut. Förr var en vilodag en dag då jag inte hann träna.

Nu när vilan är planerad kan jag slappna av och göra andra saker även om jag får tid över. Det är skönt!