Laddad för Åre

I morgon efter jobbet bär det iväg norr ut. Med en mellanlandning och övernattning i Mora är sen målet Åre. Jörgen och jag ska starta Haglöfs Åre Extreme Challenge på lördag.

Det ska bli väldigt spännande, på många sätt.
Dels ska jag paddla i surfski på Åresjön. Jag hoppas verkligen att det inte är så kallt i vattnet eller att jag behöver bada. Det är jag inge sugen på. Dels tar det onödig tid, dels är jag en riktig badkruka. Haha!
Paddelsträckan är 18 km.

Sen ska vi springa över Åreskutan. Jag hoppas det bjuds på klart väder så vi kan njuta av utsikten högst upp.
Löpningen är 15 km med 1000 höjdmeter som ska tas så det blir att packa med stavarna, tror jag.

Därefter ska vi cykla mtb. Uppför och nerför, totalt 700 höjdmeter.
Cyklingen är 31 km.

Så det kommer bli en skojig och tuff dag, tror jag. På kvällen är det middag och bankett.
Jag har aldrig varit i Åre så jag hoppas på fint väder så vi får njuta av utsikten på toppen av Åreskutan.

I måndags när jag var ute och cyklade så pajade min bakväxel. En himla tur, faktiskt! Tänk om den pajat i Åre i på lördag liksom. Jag åkte raka vägen till Team Sportia som lovade att hjälpa mig så den skulle bli klar tills vi ska åka. Fantastiskt stort tack för det!

Här finns flera filmer från tävlingen som man kan inspireras av.

Jag vet inte om man kan följa tävlingen live, men längst upp i det här inlägget finns länken till deras sida.

Foto: Sirkka Hagberg

Vätternrundan DNS

Förra året cyklade sambon och jag runt Vättern i strålande solsken. Natten var stjärnklar och nästan vindstilla. Vi cyklade hela varvet runt utan svackor och det var en riktigt trevlig resa.

Så vi bokade en varsin startplats även i år. Vi förstod att förra årets väder var ett undantag, men nu de sista dagarna när det börjades prata om det stora regnovädret så kändes det lite väl dåligt. Vi kollade alla väderapp'ar som fanns typ. Vi diskuterade hur vi skulle göra.
Om jag talar för mig själv så skulle jag aldrig banga vädret. Väder accepterar man, det är som det är. I en löpartävling skulle jag starta oavsett väder, om det inte vore fara för liv så klart.

Men nu hade vi bokat detta tillsammans. Vi skulle ha en trevlig tur helt enkelt. Vi kollade väderprognosen på Nyhetsmorgon i fredags. Där visades att regnet skulle gå mestadels ut över Östersjön men att det även skulle drabba oss som skulle cykla.
Då tog vi beslutet att ställa in. Ett beslut vi var överens om.
Ändamålet för loppet var att ha trevligt, det skulle det inte bli i regn.

Och visst, jag har ångrat mig flera gånger, att jag inte åkte ändå. Men istället för att cykla blöt och kall sprang jag 46 km på vår vackra Järnled igår. Lycklig och varm. Det är där jag trivs bäst, i skogen, i löparskorna. Jag är ju trots en en löpare, ingen cyklist. ;)

Foto: Privat

Foto: Privat

L som i längtan

L som i längtan. Längtan efter min träning. Träning som jag kan variera och anpassa dag för dag. Så som jag gillar att ha den. Inte schemalagd utan anpassad för mig. Det som passar in i mitt liv.
Sista veckorna efter att jag varit i Grekland har varit kantad av lopp. Det har varit mycket på jobbet och dagarna och veckorna har gått så fort. Det är roligt när det händer grejer!

Helgerna sen jag kom hem har jag bokat in med lopp, lopp för skojs skull och lopp som träningar inför kommande tävlingar. Därför har jag tagit det lugnt på veckorna för att återhämtas så bra som möjligt.

Jag har knappt hunnit landa i att jag faktiskt vann där i Grekland. Det börjar sjunka in och jag kan komma på mig själv ibland o säga det högt. Jag vann. Coolt. Så glad över det.

Foto: Mia Thomsen

Nu längtar jag efter "vanliga veckor". Veckor där jag kan springa mina älskade morgonpass, springa på lunchen och göra långpass på helgen. Men jag kommer dit. Det är skönt att längta lite också.

L som i ledsen. Sen är jag lite ledsen också. Igår skulle Jörgen och jag tävlat i multisport i Örebro. En trevlig och skojig tävling. I veckan har jag känt lite killande i halsen så jag vilade ett par dagar. I fredags morse gav jag mig ut på ett litet morgonpass för att se hur pulsen låg till. Den såg bra ut.
Bara nån timme senare fick jag veta att Jörgen skadat sig på morgonen så vi fick ställa in.

Under kvällen hade jag kontakt med Jonas, som skulle tillbringa dagen i just Örebro och vi bestämde att han skulle ersätta Jörgen. Kul! Då kommer jag iväg i alla fall.
Men så vaknar jag på tävlingsdagens morgon med dunkande huvud och tjock hals. Jag funderar på hur jag ska göra. Jag avvaktar o ser om det blir bättre efter morgonkaffet, nix. Kanske efter frukost? Nej, inte det heller. Jag kan fortfarande känna min puls i huvudet och det känns som om jag har en tennisboll i halsen.

Jag meddelar Jonas och tävlingsledningen att Kristinehamn Multisport gör en DNS.
Säkert ett klokt och bra beslut men jag är ändå ledsen. Det hade varit så kul. Men hellre ställa in en tävling för ont i halsen än för en stressfraktur. Så jag är ändå tacksam att det kommer gå över snabbt.

För på fredag drar jag och sambon till Motala för att cykla runt Vättern tillsammans.
Då måste jag vara frisk!

Farthållare Stockholm Marathon

I höstas när jag var på lägret med Landslagsgruppen började vi prata om att vara farthållare på Stockholm marathon under en av löpturerna. Jag fick kontaktuppgifter till de som samordnade detta och anmälde mitt intresse. I vintras blev allt klart och jag skulle få äran att springa med 4.15-gruppen.

Det kändes lagom med 6-fart med tanke på att det bara var 2 veckor sen jag sprang 18 mil i Grekland. Visst mina fötter har inte läkt än men annars kände jag mig redo. I ärlighetens namns var jag riktigt nervös. Jag är rätt bra på att göra mitt eget lopp, inte bry mig om andra och stressas utan bara springa på min egen känsla.

Vi skulle åka till Stockholm över dagen så redan kl 6.00 lämnade vi Kristinehamn. Det kändes inte rätt i magen för min ena son låg hemma och var sjuk. Mina tankar var hos honom och inte på löpningen. När han sen ringde på förmiddagen och sa att han mådde mycket bättre kändes det lite bättre, men inte bra. Jag ville bara hem till honom.

Resan till Stockholm gick bra och vi parkerade i Spånga och tog pendeln in till centralen och vidare till Stadion. Jag hann gå igenom mässan och prata lite med folk innan det var dags för samling vid Stadion för alla farthållare.

Foto: Privat

Foto: Privat

Vi fick en liten genomgång och låna varsitt linne att ha under loppet. En typ av rygga som flaggan satt på och ute väntade en ballong. Det pirrade i min mage.
Jag hänge på Jonas, min trogna följeslagare på många tävlingar, nu senast Grekland och Christer. Vi gav oss iväg mot starten. Stämningen var grym!

Klar för start
Foto: Privat

Musiken spelade och allt fler löpare samlas. Det är så det ryser i kroppen. Tänk så mycket kraft och energi på ett och samma ställe. Coolt.

Den första starten gick kl 12.00 och den andra, då jag skulle starta kl 12.10. När det första gänget stuckit iväg får vi gå framåt. Musiken spelas och det är så mycket känslor och förväntningar i luften.

Starten går och vi får springa iväg. Det är trångt men ändå går det bra att ta sig fram. Jag försöker hålla koll på klockan och ballongen. För det blåser ute och jag vill inte gärna att den ska studsa mot andra löpares huvuden. Efter ca 2 km ser jag anda farthållare som ger bort sina ballonger och jag gör det samma.

Jag pratar lite med andra löpare och lite med de andra farthållarna. Kroppen känns stark och jag är glad. Det är så fint med båtarna i vattnet som gnistrar. Hästarna ute på Djurgården. Jag trivs.

Foto: Privat

Det går så fort. Loppet alltså. Km'arna räknas snabbt ner. Jag har koll på tiden och ligger mellan 2-30 sekunder före den tid det står på mitt mellantidsarmband. De andra farthållarna för 4.15 springer lite längre fram och det gör mig lite stressad men samtidigt känner jag att jag har koll.

Sista km'arna ligger jag närmare 40 sekunder före beräknad tid. Men tänker att det är bättre att det är åt det hållet än andra. Jag springer in på stadion och det är 2 timmar sen han som var snabbast gick i mål, men alla är vinnare och publiken lyfter fram löparna. Det är en enorm stämning och håret på mina armar står rakt upp.

Jag stannar klockan på 4.14.05, dvs 55 sekunder för snabbt lopp. Jag är nöjd.
Jag lämnar tillbaks linnet och flaggan och får ett par skor som tack för hjälpen. Gå ner mot Östermalms IP för att träffa de andra. Jag njuter i solen, dricker kaffe och sätter tänderna i en bulle.

Foto: Ingalill Persson

Efter en dusch börjar vi dra oss hemåt igen. Vi stannar och käkar pizza i Stäket. Jättegod pizza!!!
Kl 22.30 är vi åter hemma i Krillehöla. Hunden hämtas och barnen väntar på oss hemma.
Jag somnar gott i min säng, nöjd med mitt första uppdrag som farthållare.

Valmetloppet 14 mil

Förra året cyklade sambon och jag Valmetloppet i Karlstad som ett litet genrep inför Vätternrundan. En halv Vätternrunda, dvs 15 mil. I år gjorde vi likadant med nu var det en massa vägarbeten längs banan så den hade gjorts om och mätte knappt 14 mil.

Jag hade ingen aning om läget och jag hade inga förväntningar på mina ben som bara en vecka tidigare sprungit 18 mil. Men det kändes ändå bra och jag kände mig pigg och stark trots allt.

Starten skulle gå 9.00 så det blev uppstigning i arla morgon stund. Vi lämnade hunden hos svärmor och begav oss sen mot Karlstad. Nummerlappskön var lång och det blev riktigt snoigt innan vi kunde rulla bort till startportalen. Som tur var hade de skjutit starten 10 minuter så vi hann stå och stressa ner en stund.

Molnen hopade sig på himlen men prognosen hade lovat uppehåll. Det blåste inte mycket så det var rätt så perfekt.  Min sambo Simon och vår kompis Fredrik bestämde oss för att cykla ihop om det fungerade. Vi tog det lugnt i början och hamnade sen i en klunga med några andra.

Cyklingen gick bra och regnet höll sig borta. Det hade regnat under en sträcka för där var vägen rejält blöt och vi duschades av cykeln framför.

Efter ca 8 mil, bröt vi oss lös från klungan och körde själva. Vi växeldrog och tränade på att ligga på rulle. Men då hände det! Simon fick punka och vi fick stanna och laga den.
Klungan som vi åkt ifrån kom ikapp oss medan vi hjälptes åt att byta slang och pumpa.

Sen fortsatte vi tillsammans igen. Mina ben fungerade över förväntan bra och jag kände mig faktiskt rejält stark.
Nu tittade solen fram och det var riktigt gött ute.

Det blev en liten spurt på slutet ihop med en annan tjej som hon vann med nån sekund.

En riktigt bra dag och en fin genomkörare inför Vättern.

Före start
Foto: Privat