En strålande höstsol lyste över Kristinehamn idag. De gulnade löven låg som guldklimpar på marken. Luften var syrerik och lagom varm. Det var helt enkelt perfekt ute. Jag älskar hösten!
Lunchrasten närmade sig och jag var inte särskilt sugen på en löptur men ändå begav jag mig ut. Och det kändes lättare! Det kändes bra! Jag ökade takten och svävade fram mellan träden. Över stenar och rötter. Hoppade över ett omkullblåst träd. uppför den branta stigen. Solen bryter ner genom träden och tar lite av all den vind jag känner när gläntan öppnar upp sig.
Vilken tur att jag är så stönig så jag inte ger upp när det går tungt. Kanske, kanske har det vänt? Löparglädjen kan vara på väg tillbaka. Jag håller tummarna och ger mig ut imorgon med. :)
Vad skönt det är at höra att det kan gå tungt för er "storlöpare" också, jag har verkligen lärt mig älska springandet, men ibland tar det emot så sjukt mycket. Kommer man bara ut går det oftast över på en gång, men ibland bestämmer jag mig för att "ok, det blir en liten reka-igenom-kroppen-runda" idag bara...
SvaraRaderaOch även då händer det att kroppen säger, "men vad kul" och så blir det längre än det var tänkt, ibland "tungt-tungt" och då lyssnar jag på det med och tvingar mg bara till den kortare biten...
Hoppas flytet kommit tillbaka nu då!