Det var meningen att kvällens pass skulle bli en lugn runda. Annica och jag möttes på halva vägen mellan våra hem. Efter lite kringelikrokar hamnade vi på spåret runt Lisas Höjd. Vi lunkade uppför och väjde för den stora vattenpölen genom att springa upp i riset bredvid. DÅ kom det en ung kille (Annica kände igen honom sen när han stannade och det visade sig att han var 13 år) och sprang förbi oss, han väjde minsann inte för någon vattensamling. Utan att uttala ett ord ökar vi farten. Hade vår runda varit hämtat ur en serietidning hade man sett våra tankebubblor ”ingen unge ska väl springa om oss” typ. Vi slet som djur och sprang fortare och fortare. Stackars killen framför var väl livrädd som var jagad av två hysteriska brudar som flåsar honom i nacken. Han höll undan bra och vi kom inte närmare än ett par meter.
När vi kom ner till vägen igen stannade han. Vi med. ”Bra kämpat grabben”, sa jag. ”Vi kom inte ikapp dig.” Han tackade och sa inte så mycket mer.
Förlåt killen, det var inte meningen att skrämma dig. Vi ville bara ligga först. Det var ändå lite kul att vi båda fick hornen att växta ut och vi fick ett bra tempopass i den kuperade terrängen. Tack killen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar