Mängdvecka

Nästan 14 mil löpning sista veckan. Det känns bra. Men nästa lördag ska jag springa 16 mil på ett dygn (eller mer). Det kommer bli jobbigt men jag kommer klara det!

Trots alla dessa mil i veckan känner jag mig stark och benen bara pinnar på. Idag kommer barnen hem så idag blir det vila men imorgon ska jag ut igen och jag längtar redan.

Långpass i Karlstad var det på annandag påsk. Låter trevligt och intressant. Kul att inte springa själv, men är det för långt med 25 km på måndagen när man ska springa 161 på lördagen efter? Måste fundera...

Summering av 2009

2009 sprang jag längre än 2008. Jag sprang en mara utomlands och jag genomförde ett 24-timmars lopp. Allt jag hade tänkt. Bra!

Totalt 2009 (11 månader - hela december helvilade jag)
188 träningspass
119 löppass
197 mil löpning
Ett snitt per löppass på 16,5 km

Jag är nöjd med förra träningsåret.

Nu till årets mål...
En mara (eller annat ultralopp) utomlands borde jag väl kunna få till.
100 miles är inte långt borta. TEC är bara några månader bort och jag hoppas kunna komma runt de 100.
Nån multisporttävling vill jag nog göra också, på lång bana.

Så där, nu är det nerskrivet.

Berlin marathon

Mitt andra marathon utonför Sveriges gränser skulle springas i Berlin, Tyskland. Tillsammans med mina goa vänner Sirkka o Annica flög jag ner under fredagen. Under eftermiddagen hämtade vi nummerlappar på den numera nerlagde flygplatsen Tempelhof.

Lördagen tillbringades som turister i Berlin. Vädret var sommarvarmt och vi hann med att se muren, checkpoint Charlie och att köra rosa Trabant-cab. God mat fick vi och vi hade en kanondag.

Start och mål för Berlin Marathon var vid Brandenburger Tor. Vi bodde i en hyrd liten lägenhet inte långt därifrån så vi gick till starten. Tyvärr blev vi lite sena så jag hann o bli lite nervös innan jag väl hamnade i startfållan. Det var enormt mycket folk överallt o svårt att lokalisera vart man skulle lämna påsen osv. Men till slut hittade vi och kom in rätt långt bak i vår startgrupp.
Det var mäktigt att stå där o vänta in startskottet. Jag sa till Annica att; ”Nä jag struntar i tiden o jag springer o njuter av loppet istället.” När starten gick och vi skildes åt sprang jag ändå iväg i samma tempo som skulle ge mig en sluttid som den jag hade på Stockholm Marathon i maj. Allt kändes bra och jag sprang o tittade upp på de stora husen och verkligen sög i mig alla intryck.

När 30 km passerades började jag känna mig trött. Jag har ju missat många långpass pga av skadan jag fick efter 24-timmars i somras. Jag sprang på ändå men tempot sjönk lite. Vid 37 km satte sig latmasken på min axel och jag kunde inte få bort honom. Han sa åt mig att jag kunde gå. Så jag gick!!! Kanske ett par hundra meter. Det var så varmt! Ingen skugga. En kvinna hejjade på mig i publiken, sa mitt namn (som man hade på nummerlappen) You can do it! Klart jag kan, tänkte jag! Och sen sprang jag resten in i mål.

Sista kilometern, genom Brandenburger Tor och när båda sidor av vägen var kantad av läktare fulla med folk som bara dunkade o skrek och hejjade så kom tårarna! Så enormt mäktigt. Finner inga ord! Det kändes som om jag var först över mållinjen! Jag vill bara uppleva det om och om igen!

Efter målgång hämtade jag ut vår påse där vi hade vår lilla picknic. Sen satte vi oss i gräset framför Stadshuset vid ett annat svenskt gäng från IF Linnea. Solen sken och det var sommar ute. Jättehärligt.

Trots att jag fick en tid som var 9 minuter sämre än Stockholm känner jag mig nöjd. Jag vann ett minne för livet. Jag kom på plats 879 av alla damer och på plats 179 av de i min klass W30.

Efterfesten på Goya var superkul och vi dansade i fem timmar tills det stängde så det fanns gott om krafter kvar! Att det bara blev ett par få timmars sömn innan flyget gick hem på morgonen gör inte så mycket. Vila o sova kan man ju göra hemma.

Ett träningspass - ett dygn

Nu skulle debuten på 24h bli av! Hallsberg. Ett lätt ställe att ta sig till med tåg. Som vanligt åkte jag själv. Jag var framme i Hallsberg strax före 10 och starten skulle gå 12. Installerade mig i ishallen och pratade lite med andra likasinnade tokar.

Mitt mål var 150 km. Skulle allt flyta så var 100 miles (160,9) ett litet mål också men man vet ju inte hur kroppen reagerar vid sånna här pass så 150 kändes bra. Lovade mig själv att kommer jag över 150 får jag köpa en ny mobil, jag tittat ut, redan nu. Klarade jag inte det så skulle jag få vänta till i höst.

Starten gick och jag la mig i ett lugnt tempo. Allt kändes bra o timmarna flöt på. Jag började dock känna tidigt att blåsorna vid hallux valgus var på ingång. När 6-timmarslöparna gick i mål var jag pigg och hade passerat 50 km. Solen sken och det blåste tidvis ganska mycket motvind. Någon regnskur till natten väntades enligt väderprognosen. Den kom vid halv tio o gick snabbt över. Jag körde fortfarande på i linne o korta brallor. Nästa skur kom vid 12 då 12-timmars gick i mål. Regnet störde mig inte alls. Tyckte inte det gjorde nåt.

Vid ett gjorde blåsorna ont men jag tog på mig min mp3 och började gå. Vid fyradraget gjorde blåsan på vänster häl så ont att jag beslutade ta hål på den. Större än en femkrona var den. Gjorde vansinnigt ont och jag tömmde den, satte på compeed och tejpade över. Ställde mig upp och gick mot utgången av ishallen. Det började tjuta i öronen o svartna för ögonen. AJ! Gjorde så fruktansvärt ont i hälen. Jag fick lägga mig ner på golvet vid ingången till ishallen. En kille frågade om jag behövde hjälp, men när jag legat nån minut kändes det bättre och jag linkade ut på banan igen. Först gjorde det skitont men efter något varv kunde jag gå hyffsat igen o tom lunka lite.

När klockan var halv sju höll jag på att somna gående . Tittade på resultaten och såg att jag låg tvåa (av damerna) med 2 varv före trean. Men sömnbehovet var starkare än drivkraften att behålla min placering så jag gick in i ishallen o la mig en stund. Ställde mobilen som skulle ringa efter 20 min. Jag vaknade till och gav mig ut igen. "Pigg" o stark kunde jag lunka på igen. Sprang ett par varv. Tappade min andraplacering och låg nu trea med god marginal till fyran. Blåsorna gjorde mer o mer ont. Jag hade tidigare under natten börjat få en liten kula/knöl mitt fram på benet och den gjorde ondare nu. Fick lite massage på den men det hjälpte inte alls.

Vid halv elva pratade jag med pappa i telefon, som satt vid resultatlistan. Jag hade planer på att kasta in handduken. Hade så ont i fötterna. I övrigt kändes kroppen helt ok. Men fyran låg 8 varv bakom. en och en halv timme kvar. Jag vågade inte chansa på att hon skulle komma ikapp. Hon sprang på i en himla fart och såg jättestark ut. Så jag gick o gick o gick.

När det var en halvtimme kvar pratade jag i telefon med pojkvännen. Han peppade mig att fortsätta gå tiden ut. Han trodde jag skulle gräma mig om jag inte gjorde det. Jag tror han hade rätt för jag fortsatte och känner nu att jag gjorde mitt bästa. Jag behöll min placering och blev trea av damerna i Riksmästerskapet! Fick ta emot bronsmedaljen!

När slutsignalen ljöd hade jag precis hunnit fram till en bänk där det satt en snäll kille som tog mitt chip o inväntade slutmätningen åt mig så jag fick gå o duscha. Jag tog av mig skorna och försökte leta på damernas dusch. Gick åt fel håll och hittade bara herrarnas, höll på att bryta ihop för det, hittade till slut rätt men hade enormt svårt o gå på vänster fot. Gjorde jätteont i den lilla "knölen" och hela fotvalvet var en enda stor blåsa. Kändes som att gå på en kudde. I duschen trodde jag att jag skulle svimma. Jag mådde illa och var yr och höll mig i vattenledningen. Fick ur schampot ur håret och stapplade till bänken. På nåt sätt fick jag på mig kläder o tog mig tillbaka till ishallsläktaren o la mig ner. Sen kom Lena (tack! ) och skakade iordningen en återhämtningsdryck o bäddade om mig med filt. Usch, hur jag mådde!

Middagen hade jag inte tänkt gå på, men nu när jag skulle ta emot pris var jag ju tvungen. KG var snäll och lånade ut sina kryckor och körde mig dit. Ett roligt sällskap åt middag ihop. De flesta rörde sig i slow motion och en del satt och halvsov.

På tåget hem fanns ingen sittplats så jag fick sitta på golvet. Min pojkvän kom o hämtade mig vid stationen och pysslade sen om mig hela kvällen o passade upp. Jag använde barnens skrivbordsstol och åkte fram så jag slapp gå.

Idag känner jag mig förvånansvärt fräsch i kroppen. Det gör ont i vänsterfoten och den lilla knölen har blivit jättestor och vristen är svullen, röd och gör jätteont men i övrigt känns kroppen helt ok.

Jag kommer nog göra om denna galenskap...
Jag är inte klok!

Nya tag!

Efter ett par veckor av slöträning är det dags och ta tag i träningen igen. Jag har njutit av sol, bad, grillat och lite partaj.

Semestern börjar nu och jag har fler möjligheter att röra på mig. Det är bara tre veckor kvar till premiären av 24-timmars och jag ska lägga upp det med lite mer löpning första veckan, lite mindre andra veckan (har semester och är ensam med barnen) och bara några lättare pass sista veckan. Jag har ju redan många mil i benen och har sprungit nästan lika mycket på första halvåret av 2009 som under hela 2008.

24-timmars kommer bli en intressant upplevelse och jag hoppas kunna hålla mig i rörelse större delen av dygnet.

Puss o kram!
Idag är jag 32 och ska fira med en löptur (om jag får med barnen på cykel) och marängsviss!

Du ska vara glad att du kan springa du!

Så sa en farbror till mig idag som jag mötte i skogen. Han stod mot en sten i solen och tittade på en lång orm som "undersökte" en död groda. Jag stannade till och tittade lite jag med. Vi småpratade lite och när jag sprang iväg sa han; Du ska vara glad att du kan springa, du!

Orden följde mig hela löpturen och även nu på kvällen. Jag ÄR verkligen glad att jag har en kropp som ställer upp på mina tokerier och allt vad den utsätts för.

TACK KROPPEN!!!

De 9 sekunderna som gick över mitt mål i lördags har plötsligt inte så stor betydelse längre.

TACK Farbrorn som fick mig att inse att jag ska vara tacksam att jag kan springa istället för bitter över 9 sekunder!

Nya veckan - Kom igen!

Den här veckan har jag verkligen tränat mångsidigt. Jag har vilat 2 dagar efter Skövde, simmat, cyklat, spinnat, sprungit och boxats.
Jag har städat hela lägenheten, dammtorkat och torkat alla golv, tvättat och vikt in all tvätt. Bakat 80 bullar och gjort matlådor.
Nu kan en ny vecka attackera mig, barnen kommer och vi kan göra massa kul saker utan att behöva ha en massa vardagsbestyr hängande över oss.
Det kommer bli mindre träning men det kan va skönt med återhämtning också. Jag ska på användarträff till Norrköping, bo på vildmarkshotellet, köra hinderbana med en Jeep, vilket jag ser fram emot.
På fredag har vi 60/70-talsfest med jobbet och jag är en av arrangörerna. Skoj!

Kom igen veckan! På mig bara! Jag står beredd med ett leende!