Mitt mål var 150 km. Skulle allt flyta så var 100 miles (160,9) ett litet mål också men man vet ju inte hur kroppen reagerar vid sånna här pass så 150 kändes bra. Lovade mig själv att kommer jag över 150 får jag köpa en ny mobil, jag tittat ut, redan nu. Klarade jag inte det så skulle jag få vänta till i höst.
Starten gick och jag la mig i ett lugnt tempo. Allt kändes bra o timmarna flöt på. Jag började dock känna tidigt att blåsorna vid hallux valgus var på ingång. När 6-timmarslöparna gick i mål var jag pigg och hade passerat 50 km. Solen sken och det blåste tidvis ganska mycket motvind. Någon regnskur till natten väntades enligt väderprognosen. Den kom vid halv tio o gick snabbt över. Jag körde fortfarande på i linne o korta brallor. Nästa skur kom vid 12 då 12-timmars gick i mål. Regnet störde mig inte alls. Tyckte inte det gjorde nåt.
Vid ett gjorde blåsorna ont men jag tog på mig min mp3 och började gå. Vid fyradraget gjorde blåsan på vänster häl så ont att jag beslutade ta hål på den. Större än en femkrona var den. Gjorde vansinnigt ont och jag tömmde den, satte på compeed och tejpade över. Ställde mig upp och gick mot utgången av ishallen. Det började tjuta i öronen o svartna för ögonen. AJ! Gjorde så fruktansvärt ont i hälen. Jag fick lägga mig ner på golvet vid ingången till ishallen. En kille frågade om jag behövde hjälp, men när jag legat nån minut kändes det bättre och jag linkade ut på banan igen. Först gjorde det skitont men efter något varv kunde jag gå hyffsat igen o tom lunka lite.
När klockan var halv sju höll jag på att somna gående . Tittade på resultaten och såg att jag låg tvåa (av damerna) med 2 varv före trean. Men sömnbehovet var starkare än drivkraften att behålla min placering så jag gick in i ishallen o la mig en stund. Ställde mobilen som skulle ringa efter 20 min. Jag vaknade till och gav mig ut igen. "Pigg" o stark kunde jag lunka på igen. Sprang ett par varv. Tappade min andraplacering och låg nu trea med god marginal till fyran. Blåsorna gjorde mer o mer ont. Jag hade tidigare under natten börjat få en liten kula/knöl mitt fram på benet och den gjorde ondare nu. Fick lite massage på den men det hjälpte inte alls.
Vid halv elva pratade jag med pappa i telefon, som satt vid resultatlistan. Jag hade planer på att kasta in handduken. Hade så ont i fötterna. I övrigt kändes kroppen helt ok. Men fyran låg 8 varv bakom. en och en halv timme kvar. Jag vågade inte chansa på att hon skulle komma ikapp. Hon sprang på i en himla fart och såg jättestark ut. Så jag gick o gick o gick.
När det var en halvtimme kvar pratade jag i telefon med pojkvännen. Han peppade mig att fortsätta gå tiden ut. Han trodde jag skulle gräma mig om jag inte gjorde det. Jag tror han hade rätt för jag fortsatte och känner nu att jag gjorde mitt bästa. Jag behöll min placering och blev trea av damerna i Riksmästerskapet! Fick ta emot bronsmedaljen!
När slutsignalen ljöd hade jag precis hunnit fram till en bänk där det satt en snäll kille som tog mitt chip o inväntade slutmätningen åt mig så jag fick gå o duscha. Jag tog av mig skorna och försökte leta på damernas dusch. Gick åt fel håll och hittade bara herrarnas, höll på att bryta ihop för det, hittade till slut rätt men hade enormt svårt o gå på vänster fot. Gjorde jätteont i den lilla "knölen" och hela fotvalvet var en enda stor blåsa. Kändes som att gå på en kudde. I duschen trodde jag att jag skulle svimma. Jag mådde illa och var yr och höll mig i vattenledningen. Fick ur schampot ur håret och stapplade till bänken. På nåt sätt fick jag på mig kläder o tog mig tillbaka till ishallsläktaren o la mig ner. Sen kom Lena (tack!
) och skakade iordningen en återhämtningsdryck o bäddade om mig med filt. Usch, hur jag mådde!Middagen hade jag inte tänkt gå på, men nu när jag skulle ta emot pris var jag ju tvungen. KG var snäll och lånade ut sina kryckor och körde mig dit. Ett roligt sällskap åt middag ihop. De flesta rörde sig i slow motion och en del satt och halvsov.
På tåget hem fanns ingen sittplats så jag fick sitta på golvet. Min pojkvän kom o hämtade mig vid stationen och pysslade sen om mig hela kvällen o passade upp.
Jag använde barnens skrivbordsstol och åkte fram så jag slapp gå. 
Idag känner jag mig förvånansvärt fräsch i kroppen. Det gör ont i vänsterfoten och den lilla knölen har blivit jättestor och vristen är svullen, röd och gör jätteont men i övrigt känns kroppen helt ok.
Jag kommer nog göra om denna galenskap...
Jag är inte klok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar