Ajronmänn

På söndag ska jag göra en Ironman i Köpenhamn!

Ja jösses! Jag tror det kommer bli kul! Jag har inga tidsmål och ska bara ha kul på vägen.
Jag har inte tränat så mycket open water-simning som jag borde men det går säkert bra ändå.

På fredag morgon tar jag tåget till Köpenhamn. Håll tummarna för mig!

I min tri-suit
Foto: Privat

 Notis till stilpolisen, jag vet att jag har mtb-skor, löparglasögon och fel hjälm men jag är glad ändå. ;)

Åre Extreme Challenge 2016

Jag har ju glömt bort att berätta hur det gick i Åre! Här kommer den race-rapporten!

Min cykel pajade på måndag, tävlingsveckan. Bakväxeln gick åt skogen. Jag lämnade in cykeln och blev lovad att jag skulle få den innan vi åkte på torsdag. Jag blev kontaktad och det var en massa mer grejer som behövde bytas så efter en mindre renovering av cykeln kunde vi hämta upp den och åka direkt till Åre.

Mot Åre!
Foto: Privat

Vi mellanlandade hos Jörgens kompis i Mora och övernattade där innan vi tog sista biten upp till Åre. Vi checkade in surfski’sen och visade vår utrustning och fick ok. Vi testade även att paddla lite och det kändes ok. Jag hade bara paddlat en gång tidigare i min surfski och jag satt inte helt hundra i den. Det gjorde ont i rumpan och ljumskarna men det tänkte jag att det går nog bra ändå.

Vi checkade in i vår fina hyrda lägenhet innan vi gick på pre-race mötet. Jag såg massa mulitsportare som såg proffsiga och snabba ut. Jag kände mig mer som en katt bland hermelinerna men såg fram emot morgondagen. Men jag tror inte min styrka ligger i ett så ”kort” lopp. Farten blir högre och jag är inte så snabb och explosiv.

Informationsmöte
Foto: Privat

Cykelsträckan skulle starta i Huså på andra sidan Skutan. Vi körde dit cyklarna på kvällen och förberedde växlingsgrejerna. Jag testade min cykel lite och tyckte den gick tungt. Tänkte att det är nog för de nya bromsbeläggen inte är inslitna till skivorna. 

Vi sov gott natten till tävlingen och käkade god frukost innan vi bar bort våra andra växlingsgrejer till första växlingen. Sen var det dags att ta plats i surfski’n.
Det var kajaker överallt och det blåste lite. Det var svårt att hålla sig stilla innan startfältet äntligen släpptes iväg. Jörgen hade bra flyt i paddlingen och var mycket snabbare än mig. Jag fick inte till det alls. Mina ljumskar gjorde ont. Min rumpa klämdes, kändes det som och det mentala var inte alls med mig.

Vi skulle paddla åt vänster, vända där, paddla förbi starten och längst bort i Åresjön skulle vi vända och paddla tillbaks. Däremellan skulle vi göra ett lyft. Den första sträckan hade vi motvind och jag var fysiskt pigg men hjärnan var inte med. Jag var negativ.
Vi vände runt och paddlade nu i medvind i vad som kändes som en evighet. Vatten sköljde in i sittbrunnen och jag blev kall om underlivet där jag satt i ett kallt bad. Mina negativa tankar ökade. När skulle vi vända igen?

Jag försökte häva allt negativt i mig. Jag tänkte på att jag fick vara just där och paddla i en vacker fjällsjö. Jag tittade på omgivningen och försökte njuta av den vackra vyn. Kanske gick det lite bättre, kanske inte alls.

Lyftet gick bra och Jörgen och jag hjälptes åt. Det var skönt att komma upp på land igen, även om det bara var för en liten stund.

Smärtan i rumpan och ljumskarna gjorde att jag inte kunde paddla med rätt teknik. Jag fick paddla med armarna vilket gjorde mig trött. Jag hade sportdryck i flytvästen som jag sippade på men det kändes bara som om jag blev tröttare och tröttare.

Lag med långsamma plastkajaker kom och paddlade förbi mig i min surfski. Jag var slut. Jag tänkte att om jag välter nu klarar jag aldrig att ta mig upp, jag var paj.

Vändningen kom äntligen och nu skulle vi hela långa vägen tillbaka till där vi startade. I motvind. Vinden hade dessutom tilltagit och vågorna sköljde över mig. Jag paddlade och paddlade och det kändes inte som om jag kom nånstans. Men det gjorde jag tydligen för slutligen kom jag fram till stranden och försökte ta mig ur surfski'n. Benen bar mig knappt och kroppen kändes som gelé.

Nu skulle vi bära kajakerna upp till ett gärde längre upp. Mina armar brann och skakade. Och jag frös, hela jag skakade. Vi la ner surfski’sen och försökte sen jogga upp till växlingsområdet på andra sidan järnvägen. Det var skönt att känna blodet komma runt i kroppen igen. Nu hade vi de bästa grenarna kvar, löpning och mtb.

Vi växlade snabbt och tog stavarna och började klättringen upp mot Åreskutans topp. Vi gick om flera lag och jag kände mig stark och glad. Det här är min grej! Benen matade på och det gick så lätt. Vi kom upp bland den steniga terrängen och dimman slöt sig alltmer runt om oss och snart kunde vi inte längre se sjön där nere, där vi precis paddlat. 1000 höjdmeter togs på en dryg timme och nerförslöpningen kunde sen börja. Det var en massa lösa stenar som låg och jag är rädd om min ”stukfot” så jag tog det lite lugnt men sprang på där det gick. Vi passerade fält med snö och vackra stigar. Det var blött och lerigt och vid 2 tillfällen sprang jag ur skon och fortsatte i strumpan. Jag fick vända och hämta skon.

Åreskutan
Foto: Privat

Det planade sen ut och jag kunde rulla på. Vi passerade ytterligare ett mix-lag strax före växlingen i Huså. Nu var det bara cyklingen kvar. Vi växlade snabbt igen och gick ut före ett annat mix-lag som kom in precis före oss. 

Cyklingen kändes bra och benen starka. Det mesta av mina negativa tankar från paddlingen var borta. Jag körde på. Det skulle vara teknisk cykling enligt informationen innan start men jag upplevde det inte så. 

Vi fick släpa cyklarna över några blöta partier med sumpmark men i övrigt var det mesta cykelbart.
Efter ca 6 timmars tävlingstid började min kropp vakna till ordentligt och förstå vad det hela handlade om. Jag kände en stark kraft och energin bara ville ut. Uppvärmningen var över, men det var ju bara det att det var tävlingen också. 

Vi skulle uppför en lång brant backe på grusväg och jag kände styrkan i benen. Jag bara öste ner energi på tramporna och forcerade uppför. Men ibland kändes det som om någon tog tag i min cykel och höll i. Man kan jämföra det med när man vrider på motståndet på en spinningcykel i korta sekvenser. På krönet av backen stannade jag men Jörgen susade ner, jag hann inte säga nåt. Bakhjulet gick knappt att rulla.

Jag la i en lätt växel och stod upp och trampade för att komma nerför backen, där Jörgen hade stannat. Där var en liten bäck. Vi försökte se vad som var fel med cykeln. Tänkte att det kommit in gegga vid bromsskivan och hämtade vatten i bäcken och sköljde av. Inget hjälpte.
Lag efter lag kom och susade förbi oss där vi stod. Dessutom bodde det ungefär en miljon knott och mygg vid bäcken. De var jätteglada över 2 svettiga multisportare som stod still.

Vi konstaterade sen att bromsskivan låg direkt mot cykelns ram. Hela baknavet hade flyttat sig i sidled, vi hade inga verktyg att fixa något sånt med så vi ”gav upp” och började springa och gå mot mål. Det var svårt med cykeln eftersom bakhjulet inte rullade så kanade det bara hit och dit och trampan slog mig över vaden i varje steg. Det gjorde att benet blev färgglatt och fint!

Till slut tröttnade jag på att gå nerför så jag satte mig på och trampade ändå. Det gick ju i alla fall lite fortare än att gå. Det var som att trampa på spinningcykeln med högsta motståndet. Ramen blev varm av friktionen.

Vi passerades av andra deltagare hela tiden.
Vi var snart framme vid down hill-banan som skulle ta oss ner till målet på Åre Torg. Jag trampade på och kände ändå att jag hade rätt mycket tryck i benen.

Vi passerade mållinjen som lag nummer 12. Vi tappade 4 placeringar på cykelkrånglet. Tråkigt, ja visst. Men så var det. Vi var ändå rätt nöjda och glada. Och tröttheten jag kände efter paddlingen var som bortblåst. Vi käkade kanelbullar och drack kaffe innan vi började samla ihop alla grejer som vi hade spridit ut.

Foto: Privat

Summering.

Man blir bra på det man tränar. Jag har tränat alldeles för lite paddling. Och inte kört några längre pass. Jag har aldrig paddlat 2,5 timme oavbrutet i sträck tidigare. Jag måste vänja mig vid min båt och känna att den passar mig. Just nu känner jag mig enormt omotiverad för paddling och jag känner mig mätt på det.
Jag måste bli modigare på att springa utför i stenig terräng med lösa stenar. Jag är stark uppför och stavar är ett jäkligt bra hjälpmedel.
Cyklingen var jag väldigt nöjd med faktiskt. Jag har blivit modigare och klarar fler hinder än tidigare. Bara att fortsätta träna.

Det var en himla bra tävling. Bra arrangerat och trevlig bana. Tyvärr var det en för kort tävling för att jag ska komma till min rätt. Jag är mer seg under en längre period. Min kropp började leverera efter dryga 6 timmar och då var vi ju nästan i mål.

Foto: Privat

Foto: Privat

(Det visade sig sen vara baklagerhaveri på cykeln)

Laddad för Åre

I morgon efter jobbet bär det iväg norr ut. Med en mellanlandning och övernattning i Mora är sen målet Åre. Jörgen och jag ska starta Haglöfs Åre Extreme Challenge på lördag.

Det ska bli väldigt spännande, på många sätt.
Dels ska jag paddla i surfski på Åresjön. Jag hoppas verkligen att det inte är så kallt i vattnet eller att jag behöver bada. Det är jag inge sugen på. Dels tar det onödig tid, dels är jag en riktig badkruka. Haha!
Paddelsträckan är 18 km.

Sen ska vi springa över Åreskutan. Jag hoppas det bjuds på klart väder så vi kan njuta av utsikten högst upp.
Löpningen är 15 km med 1000 höjdmeter som ska tas så det blir att packa med stavarna, tror jag.

Därefter ska vi cykla mtb. Uppför och nerför, totalt 700 höjdmeter.
Cyklingen är 31 km.

Så det kommer bli en skojig och tuff dag, tror jag. På kvällen är det middag och bankett.
Jag har aldrig varit i Åre så jag hoppas på fint väder så vi får njuta av utsikten på toppen av Åreskutan.

I måndags när jag var ute och cyklade så pajade min bakväxel. En himla tur, faktiskt! Tänk om den pajat i Åre i på lördag liksom. Jag åkte raka vägen till Team Sportia som lovade att hjälpa mig så den skulle bli klar tills vi ska åka. Fantastiskt stort tack för det!

Här finns flera filmer från tävlingen som man kan inspireras av.

Jag vet inte om man kan följa tävlingen live, men längst upp i det här inlägget finns länken till deras sida.

Foto: Sirkka Hagberg

Vätternrundan DNS

Förra året cyklade sambon och jag runt Vättern i strålande solsken. Natten var stjärnklar och nästan vindstilla. Vi cyklade hela varvet runt utan svackor och det var en riktigt trevlig resa.

Så vi bokade en varsin startplats även i år. Vi förstod att förra årets väder var ett undantag, men nu de sista dagarna när det börjades prata om det stora regnovädret så kändes det lite väl dåligt. Vi kollade alla väderapp'ar som fanns typ. Vi diskuterade hur vi skulle göra.
Om jag talar för mig själv så skulle jag aldrig banga vädret. Väder accepterar man, det är som det är. I en löpartävling skulle jag starta oavsett väder, om det inte vore fara för liv så klart.

Men nu hade vi bokat detta tillsammans. Vi skulle ha en trevlig tur helt enkelt. Vi kollade väderprognosen på Nyhetsmorgon i fredags. Där visades att regnet skulle gå mestadels ut över Östersjön men att det även skulle drabba oss som skulle cykla.
Då tog vi beslutet att ställa in. Ett beslut vi var överens om.
Ändamålet för loppet var att ha trevligt, det skulle det inte bli i regn.

Och visst, jag har ångrat mig flera gånger, att jag inte åkte ändå. Men istället för att cykla blöt och kall sprang jag 46 km på vår vackra Järnled igår. Lycklig och varm. Det är där jag trivs bäst, i skogen, i löparskorna. Jag är ju trots en en löpare, ingen cyklist. ;)

Foto: Privat

Foto: Privat

L som i längtan

L som i längtan. Längtan efter min träning. Träning som jag kan variera och anpassa dag för dag. Så som jag gillar att ha den. Inte schemalagd utan anpassad för mig. Det som passar in i mitt liv.
Sista veckorna efter att jag varit i Grekland har varit kantad av lopp. Det har varit mycket på jobbet och dagarna och veckorna har gått så fort. Det är roligt när det händer grejer!

Helgerna sen jag kom hem har jag bokat in med lopp, lopp för skojs skull och lopp som träningar inför kommande tävlingar. Därför har jag tagit det lugnt på veckorna för att återhämtas så bra som möjligt.

Jag har knappt hunnit landa i att jag faktiskt vann där i Grekland. Det börjar sjunka in och jag kan komma på mig själv ibland o säga det högt. Jag vann. Coolt. Så glad över det.

Foto: Mia Thomsen

Nu längtar jag efter "vanliga veckor". Veckor där jag kan springa mina älskade morgonpass, springa på lunchen och göra långpass på helgen. Men jag kommer dit. Det är skönt att längta lite också.

L som i ledsen. Sen är jag lite ledsen också. Igår skulle Jörgen och jag tävlat i multisport i Örebro. En trevlig och skojig tävling. I veckan har jag känt lite killande i halsen så jag vilade ett par dagar. I fredags morse gav jag mig ut på ett litet morgonpass för att se hur pulsen låg till. Den såg bra ut.
Bara nån timme senare fick jag veta att Jörgen skadat sig på morgonen så vi fick ställa in.

Under kvällen hade jag kontakt med Jonas, som skulle tillbringa dagen i just Örebro och vi bestämde att han skulle ersätta Jörgen. Kul! Då kommer jag iväg i alla fall.
Men så vaknar jag på tävlingsdagens morgon med dunkande huvud och tjock hals. Jag funderar på hur jag ska göra. Jag avvaktar o ser om det blir bättre efter morgonkaffet, nix. Kanske efter frukost? Nej, inte det heller. Jag kan fortfarande känna min puls i huvudet och det känns som om jag har en tennisboll i halsen.

Jag meddelar Jonas och tävlingsledningen att Kristinehamn Multisport gör en DNS.
Säkert ett klokt och bra beslut men jag är ändå ledsen. Det hade varit så kul. Men hellre ställa in en tävling för ont i halsen än för en stressfraktur. Så jag är ändå tacksam att det kommer gå över snabbt.

För på fredag drar jag och sambon till Motala för att cykla runt Vättern tillsammans.
Då måste jag vara frisk!

Farthållare Stockholm Marathon

I höstas när jag var på lägret med Landslagsgruppen började vi prata om att vara farthållare på Stockholm marathon under en av löpturerna. Jag fick kontaktuppgifter till de som samordnade detta och anmälde mitt intresse. I vintras blev allt klart och jag skulle få äran att springa med 4.15-gruppen.

Det kändes lagom med 6-fart med tanke på att det bara var 2 veckor sen jag sprang 18 mil i Grekland. Visst mina fötter har inte läkt än men annars kände jag mig redo. I ärlighetens namns var jag riktigt nervös. Jag är rätt bra på att göra mitt eget lopp, inte bry mig om andra och stressas utan bara springa på min egen känsla.

Vi skulle åka till Stockholm över dagen så redan kl 6.00 lämnade vi Kristinehamn. Det kändes inte rätt i magen för min ena son låg hemma och var sjuk. Mina tankar var hos honom och inte på löpningen. När han sen ringde på förmiddagen och sa att han mådde mycket bättre kändes det lite bättre, men inte bra. Jag ville bara hem till honom.

Resan till Stockholm gick bra och vi parkerade i Spånga och tog pendeln in till centralen och vidare till Stadion. Jag hann gå igenom mässan och prata lite med folk innan det var dags för samling vid Stadion för alla farthållare.

Foto: Privat

Foto: Privat

Vi fick en liten genomgång och låna varsitt linne att ha under loppet. En typ av rygga som flaggan satt på och ute väntade en ballong. Det pirrade i min mage.
Jag hänge på Jonas, min trogna följeslagare på många tävlingar, nu senast Grekland och Christer. Vi gav oss iväg mot starten. Stämningen var grym!

Klar för start
Foto: Privat

Musiken spelade och allt fler löpare samlas. Det är så det ryser i kroppen. Tänk så mycket kraft och energi på ett och samma ställe. Coolt.

Den första starten gick kl 12.00 och den andra, då jag skulle starta kl 12.10. När det första gänget stuckit iväg får vi gå framåt. Musiken spelas och det är så mycket känslor och förväntningar i luften.

Starten går och vi får springa iväg. Det är trångt men ändå går det bra att ta sig fram. Jag försöker hålla koll på klockan och ballongen. För det blåser ute och jag vill inte gärna att den ska studsa mot andra löpares huvuden. Efter ca 2 km ser jag anda farthållare som ger bort sina ballonger och jag gör det samma.

Jag pratar lite med andra löpare och lite med de andra farthållarna. Kroppen känns stark och jag är glad. Det är så fint med båtarna i vattnet som gnistrar. Hästarna ute på Djurgården. Jag trivs.

Foto: Privat

Det går så fort. Loppet alltså. Km'arna räknas snabbt ner. Jag har koll på tiden och ligger mellan 2-30 sekunder före den tid det står på mitt mellantidsarmband. De andra farthållarna för 4.15 springer lite längre fram och det gör mig lite stressad men samtidigt känner jag att jag har koll.

Sista km'arna ligger jag närmare 40 sekunder före beräknad tid. Men tänker att det är bättre att det är åt det hållet än andra. Jag springer in på stadion och det är 2 timmar sen han som var snabbast gick i mål, men alla är vinnare och publiken lyfter fram löparna. Det är en enorm stämning och håret på mina armar står rakt upp.

Jag stannar klockan på 4.14.05, dvs 55 sekunder för snabbt lopp. Jag är nöjd.
Jag lämnar tillbaks linnet och flaggan och får ett par skor som tack för hjälpen. Gå ner mot Östermalms IP för att träffa de andra. Jag njuter i solen, dricker kaffe och sätter tänderna i en bulle.

Foto: Ingalill Persson

Efter en dusch börjar vi dra oss hemåt igen. Vi stannar och käkar pizza i Stäket. Jättegod pizza!!!
Kl 22.30 är vi åter hemma i Krillehöla. Hunden hämtas och barnen väntar på oss hemma.
Jag somnar gott i min säng, nöjd med mitt första uppdrag som farthållare.

Valmetloppet 14 mil

Förra året cyklade sambon och jag Valmetloppet i Karlstad som ett litet genrep inför Vätternrundan. En halv Vätternrunda, dvs 15 mil. I år gjorde vi likadant med nu var det en massa vägarbeten längs banan så den hade gjorts om och mätte knappt 14 mil.

Jag hade ingen aning om läget och jag hade inga förväntningar på mina ben som bara en vecka tidigare sprungit 18 mil. Men det kändes ändå bra och jag kände mig pigg och stark trots allt.

Starten skulle gå 9.00 så det blev uppstigning i arla morgon stund. Vi lämnade hunden hos svärmor och begav oss sen mot Karlstad. Nummerlappskön var lång och det blev riktigt snoigt innan vi kunde rulla bort till startportalen. Som tur var hade de skjutit starten 10 minuter så vi hann stå och stressa ner en stund.

Molnen hopade sig på himlen men prognosen hade lovat uppehåll. Det blåste inte mycket så det var rätt så perfekt.  Min sambo Simon och vår kompis Fredrik bestämde oss för att cykla ihop om det fungerade. Vi tog det lugnt i början och hamnade sen i en klunga med några andra.

Cyklingen gick bra och regnet höll sig borta. Det hade regnat under en sträcka för där var vägen rejält blöt och vi duschades av cykeln framför.

Efter ca 8 mil, bröt vi oss lös från klungan och körde själva. Vi växeldrog och tränade på att ligga på rulle. Men då hände det! Simon fick punka och vi fick stanna och laga den.
Klungan som vi åkt ifrån kom ikapp oss medan vi hjälptes åt att byta slang och pumpa.

Sen fortsatte vi tillsammans igen. Mina ben fungerade över förväntan bra och jag kände mig faktiskt rejält stark.
Nu tittade solen fram och det var riktigt gött ute.

Det blev en liten spurt på slutet ihop med en annan tjej som hon vann med nån sekund.

En riktigt bra dag och en fin genomkörare inför Vättern.

Före start
Foto: Privat