Motivation del 1

Att vara motiverad i sin träning är viktigt. Allt blir en spiral. Motivation ger längtan, längtan att få ge sig ut och jaga de endorfiner som frigörs. Endorfinerna ger ett beroende. Beroendet ger motivation och längtan.

Foto: Privat

En grej som gör att jag behåller min motivation är att jag inte alltid har möjligheten att träna. Jag får längta lite. Önska mig. Jag har inte alltid tiden att ge mig ut på en löprunda. Det ger en längtan som gör att när väl tiden ges spelar det ingen roll om solen skiner eller om regnet piskar mot rutan. Jag har längtat efter den stunden och då blir också passet av.

Det är klart att jag har dagar då motivation lyser med sin frånvaro. Om jag ändå ger mig ut då, känns det så skönt efteråt. Jag besegrade mig själv. Det brukar stå en bil parkerad på gatan ett kvarter härifrån. En bil med registreringsnummer GUT XXX (gut=Bra på tyska). Den brukar jag uppmärksamma lite extra när jag passerar en sån dag, bara ett par hundra meter innan jag är hemma igen. BRA säger jag till mig själv. Bra att jag tog mig ut trots att jag var omotiverad. Bra att jag sprungit. Jag är bra idag. Den känslan hjälper mig nästa gång motivationen tryter.

Man ångrar aldrig ett pass som blev av, bara pass som inte blev av. Det är också en tanke som hjälper mig.

Wiiiiiiiiiii!

I did it! Jag klarade det! Jag stammade inte. Jag svimmade inte och jag tappade inte tråden. Jag grejade föredraget för Rotary, Check!

Oj, vad jag hade ont i magen,det var så många fjärilar i min mage att det kändes som den skulle spricka, hjärtat bultade så jag tyckte det ekade i hela Kristinasalongen. Men det gick ändå rätt bra tyckte jag. Jag tror jag höll det på en bra nivå och de som jag pratade sa att de tyckte det var intressant. Så jag är riktigt skitnöjd, glad och stolt att jag gjorde det! En av mina största utmaningar hittills. Skönt!

Hultets milspår. Orörd snö. Vackert, men jobbigt att springa i .

Foto: Privat.

Harberget i vinterskrud..Foto: Privat

Efteråt firade jag med löprunda tillsammans med Jörgen. Det gick inte alls fort men det var otroligt vackert väder med snö och sol. Lite lättare än gårdagens snöpulsande på Hultet. Det var riktigt slitigt. Fötterna for åt alla håll. Men mer träning på samma sträcka. Bara positivt!

KUL-helgen

Varje år anordnar Kommittén för Ultradistanslöpning (KUL) en KUL-helg.
Man träffas på fredagen, äter en bit mat, övernattar, springer en tur på lördagen, lyssnar på ett intressant föredrag, övernattar o springer sedan en sväng på söndagen innan man åker hem. För mig var det andra året jag deltog men definitivt inte sista!

2010 var det Bålsta IK som arrangerade KUL-helgen och den skulle äga rum i Bredsand utanför Enköping. Jag installerade mig på fredagkvällen, fick mat och träffade nya och gamla ultrakompisar.
Lördag morgon kl 8.30 begav vi oss iväg längs Upplandsleden. Den startade precis bakom vandrarhemmet som vi bodde på. Det var ett par minusgrader, i stort sett vindstilla och soligt. Gruppen splittrades snabbt och vi bildade små grupper. Det var blött bitvis men en trevlig och fin vandringsled. Vid 15 km var första stoppet. Där stod Robert med våra grejer som vi packat in i hans bil, Cola, choklad, mandelmassa och sportdryck. Vi fortsatte längs leden och kom till slut fram i ett litet samhälle, Veckholm,. Därifrån fick vi springa längs landsvägen. 20 km asfalt längs en väg var väl kanske inte jätteroligt men ändå gick det relativt fort. Ett stopp på vägen också vid Roberts bil. Vid marathonpasseringen mötte Robert upp igen och det var dags att åter springa in på Upplandsleden. Motionsspår avläst skogsstig och snart var vi framme vid vandrarhemmet igen. 48,83 km blev dagens pass med 6:17/km i snitt.

Lördagkvällen ägnades åt matintag i stora lass och Andreas Falk som pratade om inspiration. Han berättade om sin väg som ultralöpare.

Söndagens runda skulle gå norr över så vi startade med att springa de 4-5 km in till Enköping, genom stan och ut på deras militärområde. Där blev det skogsvägar, grusvägar och lite asfaltslöpning innan Robert mötte upp med lite godis för magen. Efter lite navigeringsbekymmer och råd från lokalbefolkningen och läsande på postlådor fann vi rätt väg och fortsatte längs den Uppländska landskapen. En hel del grusvägar men även idag var det någon mil längs landsvägen på asfalt. Det blåste lite mer så det var skönt när man vände neråt och fick lite medvind. Med 13 km kvar mötte Robert upp igen och hade värmt glögg på motorblocket som smakade himla gott. Jonas, som var med första 15 km men fick springa hem pga ett ont ben, kom med kaffe. Mums! Avslutningsvis sprang vi längs järnvägen och genom Enköping och ut till Bredsand igen. 47,33 km med 6:10/km i snitt.

Veckorekord!

Nu är jag åter hemma efter en helg i Enköping med många trevliga ultralöpare. Igår kväll var Andreas Falk på besök och höll ett inspirerande och roande föredrag. Vi har haft strålande sol och någon minusgrad. Helt perfekt.

Summa kardemumma av vecka 44.

Veckans rekord: 146,8 km löpning denna vecka. Det är 10 km längre än vad jag tidigare gjort på en träningsvecka. Det känns himla bra och benen känns fräscha trots alla mil.
Veckans "jag är så nöjd med": Min bil! Den är bara såå himla bra. Den tar mig överallt till en billig penning, startar jämt och bara fungerar. Sånt gillas!

Min son har fått i uppgift att berätta om sina föräldrar i skolan. Han gillar också min bil!

Veckans upptäckt: Kompressionsstrumpor! Jag har inte tidigare provat att springa med dom utan haft dom mest i lådan och dragit på mig dom efter nåt pass då och då. Men nu i helgen provade jag springa med dom och jag är helt såld. Över 95 km på dagar och benen känns precis som vanligt. Inga blåsor och ingen trötthet/stelhet. Inte vet jag om det är strumpornas förtjänst eller ej men jag gillar dom skarpt. Visst är det ju i saftigaste laget med 595:- för ett par strumpor men som det känns nu är de väl värda varje krona.
Veckans bästa: Att få komma hem till sambon efter en träningshelg. Fylld av endorfiner och med många trevliga km'ar med likasinnade är jag äntligen i hans famn igen.

Livet är allt bra gött. :)

Funbeatpass i Karlstad

En av mina favoritsidor på nätet är Funbeat. Där har jag min träningsdagbok och läser på forumen. Man roas, inspireras och man lär sig saker. Mycket trevligt. Man kan ta ut statistik och se tex hur en länge man vilat eller trappat upp efter en skada och man kan se tillbaka hur man lagt upp träningen inför en tävling som gått extra bra eller dåligt.
Något man också gör är att få kontakt med nya människor med samma intresse. Idag åkte jag över till Karlstad och sprang en runda tillsammans med två andra Funbeat'are. En som är bosatt i Karlstad och en som var där på besök. Himla trevligt!

Nu är väskan packad inför KUL-helgen i Enköping. Jag ser fram emot denna helg och det ska bli många goa mil på nya outforskade vägar.

Var nöjd med allt som livet ger...

så sjunger Baloo i Djungelboken. Och det ligger nånting i det. Och inte så lite heller.

Barnen säger ibland, om vi ska fika, om det får en bulle till. Svarar jag då nej, blir reaktionen Åhhhhh. Men då brukar jag säga dom; Var nöjd med att du fick en bulle istället för att vara missnöjd med att du inte fick två.
Man strävar och längtar, Bara jag får ..., När köket är klart..., När jag gått ner/upp 5 kg, eftersommaren då ska jag... osv. Men alla dagar som går är faktiskt livet. Njut av dagen men sluta inte drömma och ha mål. Var nöjd med du har här och nu också. Lev varje dag.

Det är ditt liv och du bestämmer hur det kommer att bli. Njut av det! Det går inte i repris.

Idag var jag till blodcentralen och lämnade plasma. Där läste jag i en tidning att optimisten lever 7 år längre än pessimisten. Hur de kommit fram till detta har jag dock ingen aning om men 7 ÅR!  Om det nu stämmer så tänk vilka sköna, glada 7 år detta är. Vilken tur att det inte var tvärtom. ;) 7 år till av elände liksom. :D

LL

LL - inte som i Lidingöloppet utan som långt och långsamt. Sånt gillar jag och ägnar mig åt denna vecka.
Den här veckan blir det många mil.
Måndag  18,7 km
Tisdag 14 km
Onsdag simning
Torsdag ca 15 km
Fredag vila och resa till Enköping
Lördag ca 50 km
Söndag ca 50 km

Denna dag bjöd väl inte på det bästa vädret med mörker, ösregn och blåst. Men inget stoppar mig! Det är bara att bestämma sig. För har man väl bestämt sig så blir det så. Byta om, ut genom dörren och iväg. Svårare är det ju egentligen inte.

Nu myser jag under en filt i soffan med en kopp the medan regnet smattrar mot rutan. Jag gillar hösten.