Jag klädde om och satte mig i bilen på väg till motionsspåret. Vägen var helt vattenfylld och regndropparna stora som tennisbollar. Vindrutetorkarna gick på max. Men jag är envis. Jag ger inte upp!
När jag parkerade på Hultet öste regnet ner men jag klev ut och sprang iväg. Jag hann inte långt förrän solen började titta fram och jag kände hur värmen spred sig i min kropp. Skogen doftade så härligt och jag tassade fram i precis lagomt tempo.
Så här trevligt hade jag innan åskan kom. Foto: privat |
Men solen försvann. Mörka moln börja torna upp och jag hörde hur det mullrade. Aj aj aj! Åska är inte kul! När jag hade 5 km kvar dundrade det rejält och jag började räkna sekunderna mellan blixt och dunder. Jag hann till en och två. Inte alls kul. Jag började känna mig rädd. :(
3 km kvar och nu blixtrar det och dundrar på samma gång. Jag ökar farten. Jag vill hem. Jag vill till bilen. Usch! Nu är det läskigt.
Sista smällen hör jag när det är 1 km kvar. Det är nerför nu och jag springer så fort jag kan. Regnet öser ner och jag är dyngblöt och rädd. Jag kommer fram till bilen och sätter mig in. Drar en djup suck av lättnad.
Åskan har nu dragit iväg och jag hör inga mer smällar. Jag vet inte om jag var rädd i onödan eller om det är risk för att bli träffad av blixten eller ett fallande träd. Jag tyckte i alla fall att det var läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar