L som i längtan

L som i längtan. Längtan efter min träning. Träning som jag kan variera och anpassa dag för dag. Så som jag gillar att ha den. Inte schemalagd utan anpassad för mig. Det som passar in i mitt liv.
Sista veckorna efter att jag varit i Grekland har varit kantad av lopp. Det har varit mycket på jobbet och dagarna och veckorna har gått så fort. Det är roligt när det händer grejer!

Helgerna sen jag kom hem har jag bokat in med lopp, lopp för skojs skull och lopp som träningar inför kommande tävlingar. Därför har jag tagit det lugnt på veckorna för att återhämtas så bra som möjligt.

Jag har knappt hunnit landa i att jag faktiskt vann där i Grekland. Det börjar sjunka in och jag kan komma på mig själv ibland o säga det högt. Jag vann. Coolt. Så glad över det.

Foto: Mia Thomsen

Nu längtar jag efter "vanliga veckor". Veckor där jag kan springa mina älskade morgonpass, springa på lunchen och göra långpass på helgen. Men jag kommer dit. Det är skönt att längta lite också.

L som i ledsen. Sen är jag lite ledsen också. Igår skulle Jörgen och jag tävlat i multisport i Örebro. En trevlig och skojig tävling. I veckan har jag känt lite killande i halsen så jag vilade ett par dagar. I fredags morse gav jag mig ut på ett litet morgonpass för att se hur pulsen låg till. Den såg bra ut.
Bara nån timme senare fick jag veta att Jörgen skadat sig på morgonen så vi fick ställa in.

Under kvällen hade jag kontakt med Jonas, som skulle tillbringa dagen i just Örebro och vi bestämde att han skulle ersätta Jörgen. Kul! Då kommer jag iväg i alla fall.
Men så vaknar jag på tävlingsdagens morgon med dunkande huvud och tjock hals. Jag funderar på hur jag ska göra. Jag avvaktar o ser om det blir bättre efter morgonkaffet, nix. Kanske efter frukost? Nej, inte det heller. Jag kan fortfarande känna min puls i huvudet och det känns som om jag har en tennisboll i halsen.

Jag meddelar Jonas och tävlingsledningen att Kristinehamn Multisport gör en DNS.
Säkert ett klokt och bra beslut men jag är ändå ledsen. Det hade varit så kul. Men hellre ställa in en tävling för ont i halsen än för en stressfraktur. Så jag är ändå tacksam att det kommer gå över snabbt.

För på fredag drar jag och sambon till Motala för att cykla runt Vättern tillsammans.
Då måste jag vara frisk!

Farthållare Stockholm Marathon

I höstas när jag var på lägret med Landslagsgruppen började vi prata om att vara farthållare på Stockholm marathon under en av löpturerna. Jag fick kontaktuppgifter till de som samordnade detta och anmälde mitt intresse. I vintras blev allt klart och jag skulle få äran att springa med 4.15-gruppen.

Det kändes lagom med 6-fart med tanke på att det bara var 2 veckor sen jag sprang 18 mil i Grekland. Visst mina fötter har inte läkt än men annars kände jag mig redo. I ärlighetens namns var jag riktigt nervös. Jag är rätt bra på att göra mitt eget lopp, inte bry mig om andra och stressas utan bara springa på min egen känsla.

Vi skulle åka till Stockholm över dagen så redan kl 6.00 lämnade vi Kristinehamn. Det kändes inte rätt i magen för min ena son låg hemma och var sjuk. Mina tankar var hos honom och inte på löpningen. När han sen ringde på förmiddagen och sa att han mådde mycket bättre kändes det lite bättre, men inte bra. Jag ville bara hem till honom.

Resan till Stockholm gick bra och vi parkerade i Spånga och tog pendeln in till centralen och vidare till Stadion. Jag hann gå igenom mässan och prata lite med folk innan det var dags för samling vid Stadion för alla farthållare.

Foto: Privat

Foto: Privat

Vi fick en liten genomgång och låna varsitt linne att ha under loppet. En typ av rygga som flaggan satt på och ute väntade en ballong. Det pirrade i min mage.
Jag hänge på Jonas, min trogna följeslagare på många tävlingar, nu senast Grekland och Christer. Vi gav oss iväg mot starten. Stämningen var grym!

Klar för start
Foto: Privat

Musiken spelade och allt fler löpare samlas. Det är så det ryser i kroppen. Tänk så mycket kraft och energi på ett och samma ställe. Coolt.

Den första starten gick kl 12.00 och den andra, då jag skulle starta kl 12.10. När det första gänget stuckit iväg får vi gå framåt. Musiken spelas och det är så mycket känslor och förväntningar i luften.

Starten går och vi får springa iväg. Det är trångt men ändå går det bra att ta sig fram. Jag försöker hålla koll på klockan och ballongen. För det blåser ute och jag vill inte gärna att den ska studsa mot andra löpares huvuden. Efter ca 2 km ser jag anda farthållare som ger bort sina ballonger och jag gör det samma.

Jag pratar lite med andra löpare och lite med de andra farthållarna. Kroppen känns stark och jag är glad. Det är så fint med båtarna i vattnet som gnistrar. Hästarna ute på Djurgården. Jag trivs.

Foto: Privat

Det går så fort. Loppet alltså. Km'arna räknas snabbt ner. Jag har koll på tiden och ligger mellan 2-30 sekunder före den tid det står på mitt mellantidsarmband. De andra farthållarna för 4.15 springer lite längre fram och det gör mig lite stressad men samtidigt känner jag att jag har koll.

Sista km'arna ligger jag närmare 40 sekunder före beräknad tid. Men tänker att det är bättre att det är åt det hållet än andra. Jag springer in på stadion och det är 2 timmar sen han som var snabbast gick i mål, men alla är vinnare och publiken lyfter fram löparna. Det är en enorm stämning och håret på mina armar står rakt upp.

Jag stannar klockan på 4.14.05, dvs 55 sekunder för snabbt lopp. Jag är nöjd.
Jag lämnar tillbaks linnet och flaggan och får ett par skor som tack för hjälpen. Gå ner mot Östermalms IP för att träffa de andra. Jag njuter i solen, dricker kaffe och sätter tänderna i en bulle.

Foto: Ingalill Persson

Efter en dusch börjar vi dra oss hemåt igen. Vi stannar och käkar pizza i Stäket. Jättegod pizza!!!
Kl 22.30 är vi åter hemma i Krillehöla. Hunden hämtas och barnen väntar på oss hemma.
Jag somnar gott i min säng, nöjd med mitt första uppdrag som farthållare.

Valmetloppet 14 mil

Förra året cyklade sambon och jag Valmetloppet i Karlstad som ett litet genrep inför Vätternrundan. En halv Vätternrunda, dvs 15 mil. I år gjorde vi likadant med nu var det en massa vägarbeten längs banan så den hade gjorts om och mätte knappt 14 mil.

Jag hade ingen aning om läget och jag hade inga förväntningar på mina ben som bara en vecka tidigare sprungit 18 mil. Men det kändes ändå bra och jag kände mig pigg och stark trots allt.

Starten skulle gå 9.00 så det blev uppstigning i arla morgon stund. Vi lämnade hunden hos svärmor och begav oss sen mot Karlstad. Nummerlappskön var lång och det blev riktigt snoigt innan vi kunde rulla bort till startportalen. Som tur var hade de skjutit starten 10 minuter så vi hann stå och stressa ner en stund.

Molnen hopade sig på himlen men prognosen hade lovat uppehåll. Det blåste inte mycket så det var rätt så perfekt.  Min sambo Simon och vår kompis Fredrik bestämde oss för att cykla ihop om det fungerade. Vi tog det lugnt i början och hamnade sen i en klunga med några andra.

Cyklingen gick bra och regnet höll sig borta. Det hade regnat under en sträcka för där var vägen rejält blöt och vi duschades av cykeln framför.

Efter ca 8 mil, bröt vi oss lös från klungan och körde själva. Vi växeldrog och tränade på att ligga på rulle. Men då hände det! Simon fick punka och vi fick stanna och laga den.
Klungan som vi åkt ifrån kom ikapp oss medan vi hjälptes åt att byta slang och pumpa.

Sen fortsatte vi tillsammans igen. Mina ben fungerade över förväntan bra och jag kände mig faktiskt rejält stark.
Nu tittade solen fram och det var riktigt gött ute.

Det blev en liten spurt på slutet ihop med en annan tjej som hon vann med nån sekund.

En riktigt bra dag och en fin genomkörare inför Vättern.

Före start
Foto: Privat

Efter målgång

När vi fotat oss klart vid Olympiastadion fanns det bilar som skulle köra oss upp till Hotell Europa. Mannen som skulle köra oss hade en nyare minibuss med sopsäckar utbredda över sättet. Han frågade oss om vi var blöta och det var vi ju efter allt regnande. Så vi fick sätta oss framåtlutande så inte våra ryggar stödde i ryggstödet. Chauffören pratade o pratade och jag ville bara vila. Mina fötter värkte.

Framme vid hotellet blev vi väl omhändertagna av kvinnorna i receptionen. Alla löpares väskor stod i foajén, ja typ alla. Inte våra. Vi fick förklara hur de såg ut och sen blev vi visade till varsitt rum.
Jag satte mig på en stol och bara satt. Allt ville liksom inte sjunka in. Jag hade kommit tillbaks till Grekland för att springa i mål. Nu hade jag gjort det och samtidigt så vann jag. Knasigt. Jag var så löjligt nöjd.

Kompressionstrumporna satt hårt som berget och det var inte lätt att få av sig dom med alla blåsor överallt. Men det gick till slut. Jag letade upp hotellets små schampo- och duschcremesflaskor eftersom jag inte hade nån väska med mina egna grejer. Det fanns ett badkar i badrummet. Jag funderade på om jag skulle stå eller sitta och göra mig ren. Tänkte att om jag sätter mig så kommer jag inte upp igen. Men det gjorde så ont att stå så jag lyckades sätta mig. Lät det varma rena vattnet skölja över mina smutsiga, saltig kropp.

Efter duschen la jag mig i sängen, och försökte sova. Kvinnan från receptionen ringde och sa att min väska fanns där så jag kunde hämta den om jag ville. Men jag var ju naken så jag frågade om de kunde komma med den till mitt rum och det gick bra. Jag satte på mig kläder och sov och snurrade om vartannat.

Mina rumskamrater Inga-Sara och Mia dök upp lite senare och vi pratade och skrattade. Vilket härligt gäng. Vilka vänner. Jag trivs så bra!

Middagsbuffén skulle serveras senare på kvällen. Jag kände verkligen att jag behövde äta. Vissa löpare hann ta mat men sen bad arrangörerna om att prisutdelningen skulle ske först.
Jag kallades upp och fick klättra längst upp på prispallen. Jag vann! På min revanschtävling!

Pokalen åker egen stol hem
Foto: Privat

 Maten smakade gott efteråt men jag var trött och käkade och gick sen och la mig direkt. Vaknade tidigt dagen efter av att jag var mer hungrig. Åt igen och sen landade vi vid poolen fram till lunch. Skön avkoppling. Jag älskar att ligga i solen och med en finischer färskt i minnet kan det knappast bli bättre.

Foto: Privat

Efter lunch bussades vi tillbaka till Nemea där avslutningsfesten skulle hållas. Underhållning med Zorbadans och massa mat och lokalproducerat vin. Mycket trevligt!

Zorba
Foto: Privat

Foto: Privat

 Sent på kvällen gick bussen tillbaks till Athen och arrangörens roll var över. Nu hade vi bokat ett rum på Hotell Stanley där vi hämtas upp på torsdagen för en sista natt i Grekland.
Flyget gick hem vid 15-tiden så vi hade förmiddagen att tillbringa i Athen. Vissa tog en sightseeing men mina fötter gjorde så ont så jag la mig till rätta i solstolen vid takpoolen istället. Därifrån kunde man se Akropolis.

Athen
Foto: Privat

Greklandsresan är över. Det bästa och trevligaste arrangemanget jag varit på. En helhet. Från resa till race och käk. Det känns som om det är tänkt på allt. Funderar ni på en tävling i det slaget så åk dit. Såå värt!

Hej då Grekland
Foto: Privat

Finisher Olympian Race 180 km

Olympian Race i Grekland mäter 180 km och har ca 3700 höjdmeter. Loppet är ett A till B lopp med start på den gamla stadion i Nemea och målgång på den flera tusen år gamla stadion i Olympia. 2014 fick jag bryta loppet pga en stressfraktur i lårbenshalsen. Nu var jag tillbaka för att genomföra hela loppet.

Redan på onsdagskvällen tog Nina och jag tåget till Arlanda. Det fanns nämligen ingen förbindelse senare som passade med vår flight kl. 6.15 på torsdagsmorgonen. Vi planerade att halvsova på nån bänk på flygplatsen under natten. Jag sov en stund faktiskt, men det var en lång natt.

Flyget funkade bra och vi anlände i Athen vid lunch. Vi tog en stor en Taxi till Stanley hotell där arrangörens buss skulle hämta upp oss. Trafiken i Grekland skiljer sig från Sverige och vår taxibuss körde snabbt på motorvägen. Så snabbt att vi körde från en polisbil i utryckning med blinkande blåljus. 

Vi hann med en lunch i hotellets restaurang och träffade även på Rickard som anlänt tidigare. Nu var alla 8 svenskarna samlade.

Bussen tog oss till Kalamaki Beach Hotell där vi skulle tillbringa vår första natt och natten före tävlingen. Vi drack lite kaffe i solen, fotade lite och fick en bangenomgång innan det var dags för middagsbuffé. Den smakade riktigt gott och vi begav oss sen till rummen för att förbereda för morgondagen. Drop bags skulle packas och kläder skulle läggas fram. Resten av packningen ska packas ihop för att transporters till målet och hotellet i Olympia.
Sen sov vi gott hela natten.

Foto: Privat

Foto: Privat

Solen i ögonen
Foto: Privat

Tävlingsmorgonen grydde och vi steg upp för smaska i oss av den goda frukostbuffén. Bussen till start skulle gå efter lunch så det fanns gott om tid. Skönt. Ingen stress. Vi skickade sen iväg våra drop bags till den check point vi ville ha dom innan vi kunde softa lite vid poolen. Solen sken men det fanns även en hel del moln på himlen. Väderprognosen skvallrade om regn och eventuellt åska.

Vi hann även få i oss en lunchbuffé innan bussen mot Nemea skulle gå. Nu var magarna fullproppade, både av mat och av fjärilar. Äntligen skulle jag få springa. Jag ville så gärna komma i mål. Det var plan A, Finisher. Plan B var att få en tid under 24h. Jag hade gjort en tidsplan. Jag hade gjort en energiplan. Det är inte likt mig. Jag brukar vara mer spontan, men jag måste ju testa.

På startplatsen spelade en liten orkester och en guide berättade om stadion. Vi fotade och kände historiens vingslag. Mäktigt.

Klar för start
Foto: Privat

Starten skulle gå kl. 14.30 och det gjorde den också. Det var väl ungefär den enda tiden som hölls enligt tidsschemat som vi fått. Grekiska tider är inte riktigt lika fasta kan man säga.
Vi sprang iväg och jag och Jonas hade bestämt att ta följe en bit så länge det kändes bra.
Det är varmt ute men molnigt. Löpningen känns fin. Vi går uppför och springer nerför.

Den första biten är ganska lättsprungen. Vi ligger lite under 6-fart men funderar på om vi springer för fort. Det känns bra. Check points’en passeras och jag äter och dricker. Det flyter på.
Vi startar sen den första klättringen mot 800 meter. Det är en fin liten stig och vi går med raska steg. Vi är båda rätt bra på att gå snabbt uppför och passerar nån löpare då och då. Det går nerför och vi springer på utan att bromsa för mycket och slita på framsida lår. Ner till Skotini där Seppo Leinonen står i check point’en. Han berättar att jag är dam nummer två, 6 minuter efter ledaren. Det är ju kul men för mig är det inte så viktigt med placering nu. Jag ska i mål, det är det som är nummer ett för mig. 

Foto: Privat

Nu kommer en ny klättring upp till 1200 meter. Det mesta går på stig. Det var vid det här berget som isregnet kom sist. Ett piskande regn i sidled ihop med hård vind. Nu blåser det lite på toppen men annars är det lugnt. Utsikten över dalen där vi tidigare sprang är slående vacker.
Jag drar på mig mina lösa ärmar för att inte bli kall och nu börjar en lång utförslöpning på en asfalterad serpentinväg, ner mot Kandyla. Ungefär halvvägs ner snubblar Jonas till och faller. Resultatet blir blödande handflator, underarm och ett sårigt knä som smärtar. Inte alls bra. Vi går en stund men börjar sen jogga lite igen.

I check point’en i Kandyla blir Jonas omplåstrad och såren rengjorda.
Vi fortsätter bort mot Levidi, där min första drop bag finns. Nu börjar mörkret lägga sig och det börjar regna allt mer.

I Levidi
Foto: Privat

Vi kommer in till check point’en och får våra drop bag’s. Jag går in på toa på en restaurang för att sen gå ut och få i mig lite energi och fylla mina flaskor med ny perpetuem. Jag hittar en stor bagett som jag tar med mig ut. Nu är det riktigt mörkt och vi ska ta oss till banans högsta punkt, 1550 meter. Det är 22 km till nästa kontroll och vi räknar med att det kommer ta ca 3 timmar att komma dit. Vi går raskt och passerar flera löpare på den lilla vägen.

Vi kommer sen ner till Vytina efter 84 km, den lilla byn där jag bröt förra gången. Nu känns allt bra. Jag har inte ont nånstans och jag fryser inte trots att det regnar. Jag har min regnjacka på mig men på benen finns bara höga strumpor och kjol.

Vi tar oss energi och dryck och fortsätter på för mig okänd mark. Nu går banan längs en asfalterad väg och det är tur att det är natt för annars hade den nog varit ganska vältrafikerad.

Vi går uppför och regnet tilltar. Vi kyls ner sakta. Vi passerar en löpare som ropar ”Heja Sverige!” Heja ropar vi och får sen syn på att det är Rickard. Vi pratar en stund men vi har raskare steg och han hamnar allt längre bort, bakom oss.

Vi tar ett snabbt stopp i nästa check point och ger oss av igen. Nu fryser jag lite men så snart vi börjar springa nerför igen så kommer värmen. 

Regnet kommer och går, ibland mer och ibland bara som lite duggregn. Vi befinner oss på 1100-1300 meters höjd. Det är natt och himlen börjar lysas upp av blixtar. Det blixtrar här och där, bakom oss och framför oss. Jag är rädd. Jag säger till Jonas att de borde avbryta tävlingen om det är en fara för löparna. Men han svarar att ”vi är ju i Grekland, här har det inte samma säkerhetstänk”. Jag funderar på om jag kommer att komma hem levande. Vi hör mullrande och smällar, det blixtrar och vi räknar sekunderna till smällen tyst för oss själva. Än så länge är den inte jättenära.
Jag längtar efter att det ska börja ljusna. Snälla dagen kom! Det skulle inte kännas så läskigt om det vore dagen. Jag vet inte varför men det känns så.

Mina fötter är blöta och har så varit under en längre tid. Jag känner att det bildats en massa blåsor och vissa av dom smäller sönder. Det gör ont men efter några steg mattas smärtan ner. Det går bra, och benen är starka. Jag är stark.

Tummen upp mitt i natten
Foto: Privat

Vi får äntligen börja springa utför och tappar lite höjd. Åskan försvinner bort och en ny dag gryr. Det känns väldigt bra.

I kontrollerna säger de att jag är första dam. Vi tycker det är märkligt eftersom vi inte sprungit om någon tjej. Hon måste varit inne i nån kontroll när vi varit effektivare och passerat. Vi kollar på listan som funktionärerna prickar av, vi är topp 10! Det är coolt, men det är lång väg kvar. Mycket kan hända. Och plan A är som sagt att komma i mål.

Vi fortsätter och nu börjar sträckan som är kvar bli mer greppbar. Grusvägarna som vi springer på har stora stenar som bitvis ligger huller om buller. Mina blåsiga fötter far runt och det gör ont. Jag bannar mig själv för att jag inte valde att köpa nya Hoka att springa i. Mina gamla var nämligen slut.

Vår väg omges av stora berg, gröna böljande berg. Det är otroligt vackert och jag känner mig så liten. Bergen är så stora. Utsikterna är vidunderliga!

Efter ca 15 mil ska vi passera en flod som vi ska vada över. Det ska finnas säckar att trä på fötterna om man inte vill blöt, men jag har ändå lagt ett par andra, torra skor i drop bag’en efter vadet. Vi kommer fram och mycket riktigt ligger det säckar vid flodkanten. Vi trär dom på fötterna och plaskar i. Vattnet är strömt och jag känner hur plastsäcken sakta fylls med vatten. Det är hål på den och den gör ingen nytta. Men det gör inget, jag är ändå dyblöt efter nattens regn. De blåsor som gått sönder smärtar när vattnet från floden kommer in i skorna.

I check point’en efter finns mina torra skor. Men jag väljer att inte byta. Jag tror nämligen att det kommer göra för ont att ta av mig skor och kompressionsstrumpor att det blir svårt att få på några efteråt. Vi springer vidare. Nu är det ju bara 3 mil kvar. Vi räknar på att hinna in under 24 timmar och trots att hjärnan inte är i sitt skarpaste läge kommer vi fram till att det är nog lugnt. Om inget oförutsett händer så är det lugnt.

Dream Team
Foto: Privat

Jonas har förvarnat om en tuff period av banan som är svår att utläsa på den banprofil som ligger ute. Han har gjort loppet två gånger innan så han vet. Den delen av banan ska göras nu. Det är förmiddag och jag börjar bli sömnig, blåsorna gör ont och jag känner mig lite kinkig.

Det är en böljande grusväg som ska springas, ibland ser underlaget ut som röd sån sand som ligger på en tennisplan. Ibland är det de stora dumma stenarna som jag vid det här laget hatar. Mina fötter gör så ont. Men för varje steg vi kommer framåt, ju närmare Olympia är vi.

Det är molnigt och varmt och nu men rätt som det är så öppnar sig himlen och det verkligen ösregnar! Det känns som att duscha utomhus. Vägen bildar en bäck och vi blir blöta så det rinner av oss. Det är bara att skratta åt eländet. Jösses, vilken skur!
Regnet ger med sig och vi fortsätter mot vårt mål.

Foto: Privat

Vi pratar inte lika mycket längre, men vi är ändå vid gott mod och säger lite då och då. Vi är ett bra team. Jag är glad för att jag får dela loppet med Jonas. Jag klagar lite över mina fötter men han lyssnar tålmodigt.

Äntligen är den tuffa vägen slut och vi kommer ut på asfalt igen. Det känns himla skönt. Vi räknar ner mot målet. Det är mindre än en mil kvar nu, ensiffrigt liksom. Coolt! Det börjar lukta finisher!

I sista kontrollen stannar vi inte. Det är bara 5 km kvar. Vi har det vi behöver. Solen värmer oss nu och det är skönt ute. På vägen är det målat med stor gul text, 4 km. Maj gadd! Det är bara 4 km kvar. Vi går och springer om vartannat.
3 km. Det kommer bli en finisher!
2 km. Vi bestämmer oss för att gå tills 1 km syns och sen springa resten.
1 km. Vi har 8 minuter på oss att ta oss 1 km för att komma under 23.30 säger Jonas och vi joggar mot målet. Vi ser konorna som står uppställda på vägen och ett litet tält.

Funktionärerna håller upp ett målband som jag ska få bryta. Jonas är några steg bakom.
VI ÄR I MÅL! Vi gråter och kramar om varandra. Vi gråter lite mer. Vi gjorde det!

Vi får kransar av olivträd på huvudet och vi går ner till stadion för att fotas. Jag är glad. Jag är jäkligt nöjd. Jag klarade att ta mig hela vägen den här gången. Dessutom kom jag först av alla damer och 6’a totalt. Knasigt.

Finisher!
Foto: Privat

Nummerlapparnas tid

Nummerlapparnas tid är här. Våren kantas av tävlingar och min vår och försommar är inget undantag. Det har rent av blivit ganska många.
De närmsta 7 veckorna har jag inte mindre än 8 gånger jag får dra på mig nummerlapp.

Igår var första gången med ett litet klubbarrangemang triathlon. Det gäller ju och ha testat på tri när jag ska göra Ironman i Köpenhamn i augusti. ;)
Det här var något kortare än IM-distansen, nämligen 400 meter simning, drygt 20 km cykel och 5 km löpning.

Foto: Cassandra Eliasson

På fredag är det dags för 180 km löpning i Grekland. Olympian race!

Nästa måndag landar jag i Sverige och redan på torsdagen är det dags för nummerlapp igen. Då ska det springas Kristinehamns Stadslopp, Harsprånget. 6 km löpning. Jag kommer nog inte göra nån kanontid men 6 km ska jag väl kunna ta mig fram i alla fall.
Sen blir det helg och lördagens lopp blir Valmetrundan i Karlstad. 140 km landsvägscykling som ett litet genrep inför Vätternrundan.

Veckan efter drar jag till Stockholm för att vara farthållare på Stockholm Marathon. Vill ni springa på 4.15 så kan ni springa ihop med mig. Det ska bli en trevlig upplevelse att få springa och njuta av folkfesten och peppa andra löpare.

Sen kommer det en helg efter maran. Då ska Jörgen och jag tävla multisport i Örebroloppet. Ett lopp vi tidigare har vunnit. Multisport är skoj!

Vinst 2013
Foto: Privat

Helgen efter är det Vätternrundan. Sambon och jag ska cykla runt sjön för andra gången (tredje gången för mig). Jag hoppas det blir lika fint väder som förra året.

Puh! Nu kommer midsommar med en hel helgs vila.

Och sen drar vi till Åre, Jörgen och jag och kör Åre Extreme Challenge multisport. Vi var anmälda till loppet redan 2014 men då var jag ju skadad och vi kom aldrig till start. Men nu så...

Så det är lite fullt på helgerna framöver. Men det ska bli kul att köra lite olika typer av tävlingar och de flesta är ju mest på skoj.

En vecka till Olympian Race

Det är två år sen nu som jag åkte till Grekland sist, med mystiskt ont i benet. Jag startade Olympian Race med ont och efter halva loppet kunde jag knappt stödja på benet så jag fick lov att bryta (stressfraktur i lårbenshalsen för nytillkomna läsare). 
Om en vecka åker jag tillbaka för att slutföra det jag påbörjat. Nu utan ont.

Starten går kl. 14.30 (13.30 svensk tid) nästa fredag och jag ser fram emot det. Jättemycket. Ja, hela resan. Vi är ett gäng svenskar som ska dit. Loppet är otroligt välarrangerat och trevligt. Det ska bli varmt och härligt och jag känner mig stark. Den här gången ska jag springa i mål.
En vecka till start alltså. :)

För övrigt så var vi ute i måndags kväll och paddlade, Jörgen och jag.
En helt magisk kväll där Vänern låg lugn och solen gick ner. Vattnet smälte ihop med himlen. Vansinnigt fint.

Foto: Privat