Finisher Olympian Race 180 km

Olympian Race i Grekland mäter 180 km och har ca 3700 höjdmeter. Loppet är ett A till B lopp med start på den gamla stadion i Nemea och målgång på den flera tusen år gamla stadion i Olympia. 2014 fick jag bryta loppet pga en stressfraktur i lårbenshalsen. Nu var jag tillbaka för att genomföra hela loppet.

Redan på onsdagskvällen tog Nina och jag tåget till Arlanda. Det fanns nämligen ingen förbindelse senare som passade med vår flight kl. 6.15 på torsdagsmorgonen. Vi planerade att halvsova på nån bänk på flygplatsen under natten. Jag sov en stund faktiskt, men det var en lång natt.

Flyget funkade bra och vi anlände i Athen vid lunch. Vi tog en stor en Taxi till Stanley hotell där arrangörens buss skulle hämta upp oss. Trafiken i Grekland skiljer sig från Sverige och vår taxibuss körde snabbt på motorvägen. Så snabbt att vi körde från en polisbil i utryckning med blinkande blåljus. 

Vi hann med en lunch i hotellets restaurang och träffade även på Rickard som anlänt tidigare. Nu var alla 8 svenskarna samlade.

Bussen tog oss till Kalamaki Beach Hotell där vi skulle tillbringa vår första natt och natten före tävlingen. Vi drack lite kaffe i solen, fotade lite och fick en bangenomgång innan det var dags för middagsbuffé. Den smakade riktigt gott och vi begav oss sen till rummen för att förbereda för morgondagen. Drop bags skulle packas och kläder skulle läggas fram. Resten av packningen ska packas ihop för att transporters till målet och hotellet i Olympia.
Sen sov vi gott hela natten.

Foto: Privat

Foto: Privat

Solen i ögonen
Foto: Privat

Tävlingsmorgonen grydde och vi steg upp för smaska i oss av den goda frukostbuffén. Bussen till start skulle gå efter lunch så det fanns gott om tid. Skönt. Ingen stress. Vi skickade sen iväg våra drop bags till den check point vi ville ha dom innan vi kunde softa lite vid poolen. Solen sken men det fanns även en hel del moln på himlen. Väderprognosen skvallrade om regn och eventuellt åska.

Vi hann även få i oss en lunchbuffé innan bussen mot Nemea skulle gå. Nu var magarna fullproppade, både av mat och av fjärilar. Äntligen skulle jag få springa. Jag ville så gärna komma i mål. Det var plan A, Finisher. Plan B var att få en tid under 24h. Jag hade gjort en tidsplan. Jag hade gjort en energiplan. Det är inte likt mig. Jag brukar vara mer spontan, men jag måste ju testa.

På startplatsen spelade en liten orkester och en guide berättade om stadion. Vi fotade och kände historiens vingslag. Mäktigt.

Klar för start
Foto: Privat

Starten skulle gå kl. 14.30 och det gjorde den också. Det var väl ungefär den enda tiden som hölls enligt tidsschemat som vi fått. Grekiska tider är inte riktigt lika fasta kan man säga.
Vi sprang iväg och jag och Jonas hade bestämt att ta följe en bit så länge det kändes bra.
Det är varmt ute men molnigt. Löpningen känns fin. Vi går uppför och springer nerför.

Den första biten är ganska lättsprungen. Vi ligger lite under 6-fart men funderar på om vi springer för fort. Det känns bra. Check points’en passeras och jag äter och dricker. Det flyter på.
Vi startar sen den första klättringen mot 800 meter. Det är en fin liten stig och vi går med raska steg. Vi är båda rätt bra på att gå snabbt uppför och passerar nån löpare då och då. Det går nerför och vi springer på utan att bromsa för mycket och slita på framsida lår. Ner till Skotini där Seppo Leinonen står i check point’en. Han berättar att jag är dam nummer två, 6 minuter efter ledaren. Det är ju kul men för mig är det inte så viktigt med placering nu. Jag ska i mål, det är det som är nummer ett för mig. 

Foto: Privat

Nu kommer en ny klättring upp till 1200 meter. Det mesta går på stig. Det var vid det här berget som isregnet kom sist. Ett piskande regn i sidled ihop med hård vind. Nu blåser det lite på toppen men annars är det lugnt. Utsikten över dalen där vi tidigare sprang är slående vacker.
Jag drar på mig mina lösa ärmar för att inte bli kall och nu börjar en lång utförslöpning på en asfalterad serpentinväg, ner mot Kandyla. Ungefär halvvägs ner snubblar Jonas till och faller. Resultatet blir blödande handflator, underarm och ett sårigt knä som smärtar. Inte alls bra. Vi går en stund men börjar sen jogga lite igen.

I check point’en i Kandyla blir Jonas omplåstrad och såren rengjorda.
Vi fortsätter bort mot Levidi, där min första drop bag finns. Nu börjar mörkret lägga sig och det börjar regna allt mer.

I Levidi
Foto: Privat

Vi kommer in till check point’en och får våra drop bag’s. Jag går in på toa på en restaurang för att sen gå ut och få i mig lite energi och fylla mina flaskor med ny perpetuem. Jag hittar en stor bagett som jag tar med mig ut. Nu är det riktigt mörkt och vi ska ta oss till banans högsta punkt, 1550 meter. Det är 22 km till nästa kontroll och vi räknar med att det kommer ta ca 3 timmar att komma dit. Vi går raskt och passerar flera löpare på den lilla vägen.

Vi kommer sen ner till Vytina efter 84 km, den lilla byn där jag bröt förra gången. Nu känns allt bra. Jag har inte ont nånstans och jag fryser inte trots att det regnar. Jag har min regnjacka på mig men på benen finns bara höga strumpor och kjol.

Vi tar oss energi och dryck och fortsätter på för mig okänd mark. Nu går banan längs en asfalterad väg och det är tur att det är natt för annars hade den nog varit ganska vältrafikerad.

Vi går uppför och regnet tilltar. Vi kyls ner sakta. Vi passerar en löpare som ropar ”Heja Sverige!” Heja ropar vi och får sen syn på att det är Rickard. Vi pratar en stund men vi har raskare steg och han hamnar allt längre bort, bakom oss.

Vi tar ett snabbt stopp i nästa check point och ger oss av igen. Nu fryser jag lite men så snart vi börjar springa nerför igen så kommer värmen. 

Regnet kommer och går, ibland mer och ibland bara som lite duggregn. Vi befinner oss på 1100-1300 meters höjd. Det är natt och himlen börjar lysas upp av blixtar. Det blixtrar här och där, bakom oss och framför oss. Jag är rädd. Jag säger till Jonas att de borde avbryta tävlingen om det är en fara för löparna. Men han svarar att ”vi är ju i Grekland, här har det inte samma säkerhetstänk”. Jag funderar på om jag kommer att komma hem levande. Vi hör mullrande och smällar, det blixtrar och vi räknar sekunderna till smällen tyst för oss själva. Än så länge är den inte jättenära.
Jag längtar efter att det ska börja ljusna. Snälla dagen kom! Det skulle inte kännas så läskigt om det vore dagen. Jag vet inte varför men det känns så.

Mina fötter är blöta och har så varit under en längre tid. Jag känner att det bildats en massa blåsor och vissa av dom smäller sönder. Det gör ont men efter några steg mattas smärtan ner. Det går bra, och benen är starka. Jag är stark.

Tummen upp mitt i natten
Foto: Privat

Vi får äntligen börja springa utför och tappar lite höjd. Åskan försvinner bort och en ny dag gryr. Det känns väldigt bra.

I kontrollerna säger de att jag är första dam. Vi tycker det är märkligt eftersom vi inte sprungit om någon tjej. Hon måste varit inne i nån kontroll när vi varit effektivare och passerat. Vi kollar på listan som funktionärerna prickar av, vi är topp 10! Det är coolt, men det är lång väg kvar. Mycket kan hända. Och plan A är som sagt att komma i mål.

Vi fortsätter och nu börjar sträckan som är kvar bli mer greppbar. Grusvägarna som vi springer på har stora stenar som bitvis ligger huller om buller. Mina blåsiga fötter far runt och det gör ont. Jag bannar mig själv för att jag inte valde att köpa nya Hoka att springa i. Mina gamla var nämligen slut.

Vår väg omges av stora berg, gröna böljande berg. Det är otroligt vackert och jag känner mig så liten. Bergen är så stora. Utsikterna är vidunderliga!

Efter ca 15 mil ska vi passera en flod som vi ska vada över. Det ska finnas säckar att trä på fötterna om man inte vill blöt, men jag har ändå lagt ett par andra, torra skor i drop bag’en efter vadet. Vi kommer fram och mycket riktigt ligger det säckar vid flodkanten. Vi trär dom på fötterna och plaskar i. Vattnet är strömt och jag känner hur plastsäcken sakta fylls med vatten. Det är hål på den och den gör ingen nytta. Men det gör inget, jag är ändå dyblöt efter nattens regn. De blåsor som gått sönder smärtar när vattnet från floden kommer in i skorna.

I check point’en efter finns mina torra skor. Men jag väljer att inte byta. Jag tror nämligen att det kommer göra för ont att ta av mig skor och kompressionsstrumpor att det blir svårt att få på några efteråt. Vi springer vidare. Nu är det ju bara 3 mil kvar. Vi räknar på att hinna in under 24 timmar och trots att hjärnan inte är i sitt skarpaste läge kommer vi fram till att det är nog lugnt. Om inget oförutsett händer så är det lugnt.

Dream Team
Foto: Privat

Jonas har förvarnat om en tuff period av banan som är svår att utläsa på den banprofil som ligger ute. Han har gjort loppet två gånger innan så han vet. Den delen av banan ska göras nu. Det är förmiddag och jag börjar bli sömnig, blåsorna gör ont och jag känner mig lite kinkig.

Det är en böljande grusväg som ska springas, ibland ser underlaget ut som röd sån sand som ligger på en tennisplan. Ibland är det de stora dumma stenarna som jag vid det här laget hatar. Mina fötter gör så ont. Men för varje steg vi kommer framåt, ju närmare Olympia är vi.

Det är molnigt och varmt och nu men rätt som det är så öppnar sig himlen och det verkligen ösregnar! Det känns som att duscha utomhus. Vägen bildar en bäck och vi blir blöta så det rinner av oss. Det är bara att skratta åt eländet. Jösses, vilken skur!
Regnet ger med sig och vi fortsätter mot vårt mål.

Foto: Privat

Vi pratar inte lika mycket längre, men vi är ändå vid gott mod och säger lite då och då. Vi är ett bra team. Jag är glad för att jag får dela loppet med Jonas. Jag klagar lite över mina fötter men han lyssnar tålmodigt.

Äntligen är den tuffa vägen slut och vi kommer ut på asfalt igen. Det känns himla skönt. Vi räknar ner mot målet. Det är mindre än en mil kvar nu, ensiffrigt liksom. Coolt! Det börjar lukta finisher!

I sista kontrollen stannar vi inte. Det är bara 5 km kvar. Vi har det vi behöver. Solen värmer oss nu och det är skönt ute. På vägen är det målat med stor gul text, 4 km. Maj gadd! Det är bara 4 km kvar. Vi går och springer om vartannat.
3 km. Det kommer bli en finisher!
2 km. Vi bestämmer oss för att gå tills 1 km syns och sen springa resten.
1 km. Vi har 8 minuter på oss att ta oss 1 km för att komma under 23.30 säger Jonas och vi joggar mot målet. Vi ser konorna som står uppställda på vägen och ett litet tält.

Funktionärerna håller upp ett målband som jag ska få bryta. Jonas är några steg bakom.
VI ÄR I MÅL! Vi gråter och kramar om varandra. Vi gråter lite mer. Vi gjorde det!

Vi får kransar av olivträd på huvudet och vi går ner till stadion för att fotas. Jag är glad. Jag är jäkligt nöjd. Jag klarade att ta mig hela vägen den här gången. Dessutom kom jag först av alla damer och 6’a totalt. Knasigt.

Finisher!
Foto: Privat