I april-maj 2014 när jag började få ont i benet anade jag inte vad lång tid det skulle ta, hur stor längtan skulle bli, eller hur mycket jag skulle tappa av min ork.
En stressfraktur i lårbenshalsen satte stopp för all löpning i 9 månader och i januari 2015 fick jag klartecken att springa igen.
Sedan dess har jag sakta byggt upp kroppen igen. I september öppnade anmälan till 24h i finska Espoo och jag hängde på låset. Äntligen skulle jag få testa att springa långt igen. Äntligen.
Mängdträningen månaderna innan har fungerat bra men sista veckorna började jag bli nervös. Jag fick ont i
nervösen. Jag trodde jag skulle bli sjuk, inbillade mig att jag hade ont i halsen. Men på Arlanda släppte allt och jag blev "frisk". Jag såg med längtan fram emot att få testa mig själv. Se om jag fortfarande kan. Se om uthålligheten finns kvar.
Förberedelserna gick bra och jag sov rätt bra natten innan. Frukosten smakade gott och vi tog en taxi till arenan. Där inne träffade jag bla en glad Jonny och Ellen, aka
Pace on earth. De erbjöd sig att supporta mig! Jag blev vansinnigt tacksam och glad. Jag har alltid skött allt själv, bortsett från VM, men med support är allt så mycket lyxigare. Allt går fortare o smidigare. Jag är helt galet tacksam för detta.
Min lilla plan/dröm var att nå 212 km som skulle va minimum för att öht bli på tal om en start på EM. Men jag visste ju inte vad jag kunde förvänta mig av mig själv. Som längst hade jag ju sprungit 64 km sedan maj 2014...
Så jag tänkte, jag kör! Jag gör som sist. Jag springer 24 varv och går ett, så länge det funkar och jag orkar.
 |
Bara skorna kvar
Foto: Privat |
Starten gick och jag sprang iväg med fjärilar i magen. Jonny och Ellen langade vätska o energi. Jag håller farten. Det går lätt.
Vi byter håll, och jag får springa i det som känns mer "rätt". Det är konstigt men det ena varvet känns bättre än det andra. Trots att jag vet att det är helt platt så känns det ändå som nerför åt ena hållet.
En fjärdedel är avverkat och vi går mot kväll.
Det är varmt. Och väldigt torrt. Jag dricker massor av vatten och sköljer av ansikte och armar från salt vid toabesök.
Vid 90 km på lite över 9 timmar spricker första blåsan på foten. Det sticker till, men jag är glad. Njuter av att vara där. Njuter av att kunna springa. Jag har slagit distansrekord efter skadan.
Nu är klockan midnatt. Vi byter håll igen och det är halvtid. Nu ska vi bara springa
hem.Jonny lägger sig och vilar en stund men
Mia rycker in och hjälper mig under tiden.
Nu är natten här. Jag älskar att springa på natten! Jag är vid gott mod och matar på. Tiden går fort. Morgontimmarna kommer och jag har inga problem. Jag har dragit ner farten lite mot de första 12 timmarna, men hittar en rygg ibland och hänger på. Jag kör fortfarande på mina 24-1. Jag springer 24 varv, går ett.
Min t-shirt känns vass. Den sticks. Den är full av salt som skaver på min hud. Jag plockar av mig den och kastar den till Jonny o ber honom ta fram en ny till nästa varv. Springer nu i kjol o sport-bh. Det är skönt. Luften kyler mig och inget skaver. Jag fortsätter utan tröja.
Min svagaste tid på dygnet är morgonen, runt 7, 8 nångång. Natten och de sk. vargtimmarna har jag inga bekymmer med. Den här timmen är jag sömnig. Jag springer vidare, men i långsammare fart. Ögonen är halvöppna men benen fungerar. Ytterligare några blåsor har spruckit men 24-1 tekniken fungerar än. Jonny ger mig gel och jag får upp farten lite igen. Han baddar mina ben med en kall blöt handduk och jag sköljer ansiktet med kallt vatten.
 |
Ena långsidan
Foto: Privat |
Vi har gjort den sista vändningen och är inne på den sista fjärdedelen. Jag gläds oerhört av alla meddelanden jag får. De ger så mycket energi. En liten papperslapp som skapar så mycket glädje och motivation. Tacksam!
Klockan går mot 9.00 och jag ropar glatt att det bara är drygt 3 timmar kvar tills jag får borsta tänderna. De är alldeles kärva och jag ser fram emot att bli ren.
Strax efter kl 9 passerar jag också 200 km. Jösses! Jag fattar nästan inte. Det går ju bra det här.
Jag är trött i nacken. (?) På nåt sätt känns det som om jag inte orkar hålla mitt huvud. Det känns som om huvudet trillar bakåt, att jag tittar i taket liksom. Men jag fortsätter. 24 varv spring, 1 varv gå.
Nu slår klockan 11 och det är final! Sista timmen. Nu blir det inget mer gå. Nu springer jag resten tänker jag. Jonny är energisk och peppar mig på allra bäst sätt. Det börjar samlas alltmer publik och det applåderas och hejas hej vilt. jag springer. Jag är glad! Jag är stark (men det är jobbigt i nacken).
Sista kvarten följer Jonny mig på båda sidor av arenan. Han springer mellan supportstället och varvningen. Har tjoar, skriker och lyfter mig framåt. Han ber mig öka och att sista varven ska vara de snabbaste. Jag ökar det jag kan. 1.56 blir varvtiden vilket är 4.57-fart. Det är snart slut. Hinner jag ett varv till? Nej, det gör jag inte. Precis före varvning smäller skottet av och jag lägger mig. Skönt! Jonny kommer med min tröja och jacka. Han kramar om mig och jag är lättad. Och glad. Och jäkligt nöjd!
Jag linkar bort till våra grejer. Får av mig skorna. Pratar lite och kommer till slut in i duschen. Det är inte så skönt med alla skavsår som bränner i vattnet. Men det är gött att bli ren. Jag borstar tänderna och går o plockar ihop mina grejer. Får hjälp av Mia med väskan bort till prisutdelningen. För den ska jag vara med på, för jag vann!
 |
| Foto: Mia Thomsen |
 |
Ser lite trött ut. men nog så glad!
Foto: Privat |
Speakern pratar finska och sen får jag gå fram. Publiken applåderar. Jag ler. Jag är tillbaks! Jag kan fortfarande springa långt! Den dumma skadan är borta och jag är stark som tusan!
Resultat blir 226,194 km, 8 km längre än mitt tidigare pers från VM 2013.
I'M BACK!!!
Stort enormt tack till Jonny och Ellen för suverän service och support. Utan den hjälpen hade jag inte kommit lika långt. Är oerhört tacksam för detta!
Och tack till alla er som skickat hälsningar till mig under dygnet. Det värmer att veta att ni sitter hemma och följer mig.
Så tacksam! Kärlek!
PS: På loppets hemsida finner ni massor av bilder.
