Imorgon är det den 1 december. Många bloggare har sina individuella adventskalendrar. Jag har inte haft det tidigare men tänkte göra en liten egen variant av Johannas kalender.
Det är nämligen dags att börja samla km'ar inför Espoo 24h i slutet av februari. Jag tänkte att jag skulle få ihop lite extra många nu under december och januari.
Så jag tänkte så här.
Jag tar en kortlek och varje gång jag ska ut och springa så drar jag ett kort eller fler. Och så springer jag den summan som korten visar. På julafton ska alla kort vara slut.
Det ger en total sträcka på 364 km fram till jul. Det ger ett snitt på 15 km om dagen.
Igår fick jag fö till ett väldigt fint pass. Vi var ett gött gäng som sprang alla banorna på Hultets friluftsgård. 16, 10, nya 7,5an, femman, trean, 2,5an och ettan. Efteråt joggade jag hem.
Mycket trevligt!
+875 höjdmeter på 50 km. Tummen upp!
Det började redan 2008,
ett gäng sprang längs Göta Kanal (rätta mig om jag har fel) men då deltog inte
jag. För mig var det första gången 2009 då vi samlades i Ulricehamn. Jag pratar
om KUL-helgen. Helgen då vi likasinnade träffas, gottar oss i en massa härliga
km’ar och bara nördar ner oss i löpningen. KUL står i det här fallet för Kommittén för
Ultralöpning.
Jag har sett många fina stigar o platser utöver Ulricehamn, tack vare KUL-helgen. Vi har varit i Enköping,
Halmstad, Jönköping och Skövde. 2013 ordande jag och Tobias helgen här i
Kristinehamn.
I år hölls alltså helgen i Skövde. På lördagen fick vi njuta
av Billingeleden och dess kuperade omväxlande terräng. På söndagen sprang vi
Sveriges vackraste landsväg, Valle-vägen.
Vi fick kalasgod mat, en massa motivation och inspiration
och så fick vi göra det vi älskar. Springa. 100 km finfin löpning på 2 dagar.
På lördagskvällen fick vi lyssna på fantastiska Kristina som
ensam sprungit genom Iran. Det var otroligt intressant.
En mycket bra och lyckad helg!
I början av oktober åkte jag till Stockholm för en dag. Jag hade nämligen blivit kontaktad av Agnete Dannenberg som driver podden Löparsnack. Det skulle pratas UTMB!
Det var med fjärilar i magen jag steg in vid inspelningen. Jag har aldrig gjort något sånt här tidigare och jag är väl inte känd som den som pratar ihjäl folk (jag inte känner så bra) heller. ;)
Jag hade kastat i mig mat strax innan och fick lite halvpanik att jag skulle rapa rakt i micken. Jag klarade mig utan det, tack o lov!
Jag var sjuk nervös när jag satt där, men det blev rätt bra ändå. :)
Tredje gången gillt. Jag var anmäld till tävlingen redan
2013, men då inföll VM i 24h samma dag och jag fick skjuta min start till 2014.
Då var jag skadad och kunde inte heller springa denna äventyrstävling. Då låg
tävlingen i maj men är nu flyttad till Allhelgonahelgen. Den här gången kom jag
iväg och det var verkligen himmel, hav och helvete.
Min kompis Maria och jag morgonjoggade lite hemmavid innan
vi satte oss i bilen för de 49 milen söderut till Skåne. Bilresan gick bra och
vi kunde checka in på Valhall Hotell och Konferens i Ängelholm. Vi fick ett
mycket bra mottagande och personalen var väldigt tillmötesgående och fixade
frukostbricka till oss så vi skulle få i oss frukost på tävlingsdagen, eftersom
vi var tvungna att lämna hotellet redan innan frukosten öppnade.
Vi for sen iväg till Mölle och kollade på målgångar av The
Dark side och rekade lite parkeringsplatser och duschmöjligheter inför
morgondagen.
På tävlingsdagen ringde klockan ett par minuter i fem och vi
steg upp och åt vår frukostbricka och gjorde oss klara. Vi anlände till Mölle
hamn och starten strax efter 6.30, precis som vi planerat. Starten skulle gå
klockan 7 och vi hann fixa i ordning våra drop bags, gå på toa och krama
varandra Lycka till.
Maria o jag före start
Foto: Privat
Kullamannen kom ridande till häst och stämningen var hög när
dagen sakta grydde och startfältet släpptes iväg. Jag kände mig pigg och glad
och travade iväg. Vägen började på asfalt men övergick snart på stig. Vackra
lövtäckta stigar i bokskog. Ja, det var så fint! Men det var också lite lömskt
eftersom löven täckte marken såg man inte hur det såg ut och jag var rädd att vricka
foten (som jag gör om och om igen).
Vi skulle springa tre varv på en bana som var drygt 20 km.
Första varvet såg jag som ett upptäckarvarv, det andra som ett transportvarv
och det tredje som ett ärevarv och final.
Banan var böljande på dessa vackra stigar och vägar innan vi
tog oss brant ner mot havet. Där fortsatte färden med klipphopp längs stranden.
Stora stenbumlingar som vi fick hoppa/gå mellan. Sträckan var ca 1 km. Jag
kände mig ganska stark men pulsen låg onödigt högt.
Vi passerade Nimis och Lars Wilks konst innan vi påbörjade
klättringen uppåt. Det var brant och jag hjälpte till med händerna för att ta
mig uppåt. Väl där upp vände vi neråt igen mot havet, och där nere väntade den
största och brantaste uppförsbacken. Jag kröp och försökte få fäste med fingrar
och fötter för att ta mig upp, stenar lossnade och rullade neråt. Det kom
stenar ovanifrån men jag klarade mig. Det fanns långa rep som kunde användas
för att dra sig upp i. Jag tog lite hjälp av dem men eftersom det var så många
som använde samma rep så blev det lite svajigt.
På toppen kunde vi sen se ut över havet och nu började fin
stiglöpning igen. Det skulle finnas två vätskekontroller efter banan så jag
hade bara en halvlitersflaska med mig. Den var slut efter andra uppförsbacken
och nu började jag bli törstig. Första milen hade tagit 1h20min.
Här började jag känna mig negativ. Jag var så törstig och pulsen låg högre än
den brukar. Jag väntade på vätska och frågade de runt om mig om det inte skulle
finnas en vätskekontroll och då sa de att vi snart är vid fyren där det skulle
finnas vatten.
Väl framme vid fyren efter drygt 15 km fanns det vätska och
jag svalde snabbt över en liter vatten. Mums va gott! Jag fyllde min flaska och
tog mig nerför en brant med massor av lösa stenar, under en ek, (det var som en
tunnel) och vidare över gräshedar, genom kohagar och mot varvning.
Vätskan kom ut i kroppen och med den kom energi och mer
positiva tankar. Jag varvade som tredje dam, tog en extra flaska till ryggan
från min drop bag och sprang ut på mitt näst sista varv.
Jag fick i mig en Snickers och fick sällskap med kille. Vi pratade och sprang
och hade trevligt.
Över stenarna vid havet och uppför branta backen. Pulsen låg
lite bättre nu men ändå lite för högt. Den här gången när vi vände neråt sprang
vi över en spång med tvärliggande brädor, den kände jag inte igen från förra
varvet. Inte heller ett blöthål. Hmm, hade vi sprungit fel? Jag frågar de andra
men de känner inte heller igen sig men vi har löpare både framför och bakom och
massor av snitslar så det borde vara rätt väg.
Det visar sig att arrangören klokt hade dragit om banan då stora stenar kommit
i rullning i backen med repen. Nu fick vi istället klättra en annan väg och
fick 70-75 höjdmeter mindre då vi inte kom hela vägen ner till havet igen.
Andra varvet kändes bra. Mycket bättre när jag hade dubbla
vattenflaskor och jag petade i mig Snickers och salttabletter. Andra varvet
kändes kortare och allt flöt på bra. Solen bryter igenom molnen och det är
varmt och skönt. Utsikterna över havet är magnifika.
Sista varvningen nu och jag dricker Cola, tar med mer energi
o sticker ut på sista varvet. Tvåan, trean och fyran i damklassen är samtidigt
inne för varvning. Jag sticker ut som nummer två, men blir snabbt omsprungen av
den blonda tjejen. Hon ser lätt ut.
Nu är det sista gången vi får springa på de fina stigarna.
Sista gången på stenarna vid havet och uppför backen vid Nimis. Trean tassar
förbi mig på lätta snabba ben. Vi pratar en stund men jag släpper henne. Hon
springer för fort. Jag börjar bli lite trött.
Sista gången vid fyren och jag fyller flaskorna och dricker.
Jag dricker jättemycket. Nu är det bara drygt 5 km kvar. Löpare från någon
kortare klass kommer och svischar förbi i en väldans fart. Jag lunkar på.
Njuter lite vid de sista km’arna och blickar ut över havet. Det är så fint.
Tänk att jag får springa här. Jag drar i mig saltdoften från havet och tassar över de små
vita runda stenarna. Över asfalten och ner tillbaks mot Mölle Hamn och
målgången.
Jag kommer i mål på 8.07.24 och fjärde dam. Jag känner mig
nöjd och glad. Det är skönt att komma i mål och det känns i benen att det var
många höjdmetrar. Maria tar emot mig i målet och vi käkar chips och minglar
lite.
Målgång!
Foto: Privat
Men jag blir snabbt kall och det är dags att ta sig upp till Grand Hotel
där vi blivit lovade att vi skulle få duscha. Jag skakar och är blå om
läpparna.
I receptionen är det en kund före och en kille kommer och
väntar. Han erbjuder sig att låna ut sitt rum och sin dusch till oss! Vilken
hjälte! Vilka snälla människor det finns! Vi får göra oss rena och vi snackar
en stund. Fantastiskt trevligt! Tack Mathias från Kalmar!
Middagen avnjuts på hotellet efter ett intressant föredrag
av Scott Cole. Sen drar vi oss tillbaks till Ängelholm och sängen. Vi är
riktigt trötta och lite stela i benen.
Morgonen därpå är det sovmorgon, hotellfrukost och sen tog
vi oss en stapplande jogg ute i de vackra omgivningarna innan vi styrde bilen
norr ut igen.
Morgonjogg på stela ben
Foto: Privat
En jättetrevlig helg var till ända och ett snyggt
bältesspänne var bärgat. Och en massa vackra minnen och upplevelser av att ha
fått springa i den vackra naturen runt Kullaberg.
Tredje gången gillt!
