World Championship 24h

Det är mitt tredje mästerskap, första gången jag fick åka iväg var 2013 och då sprang vi EM/VM i Steenbergen i Holland. I oktober förra året sprang jag EM i Albi i Frankrike och nu var det dags för VM i Belfast, Nordirland.

Vi är ett härligt gäng, lagledare Andreas Falk, support Annika och Ulf Nilrud, herrlaget Johan Steene, Dan-laget Dan Välitalo och så Maria Jansson, Anna Grundahl och jag som damlag. Eftersom man måste vara minst 3 för att bilda ett lag så var det endast tjejerna som hade ett officiellt lag i tävlingen.

Vi skulle resa från Sverige på torsdag morgon och jag övernattade hos Maria innan för att slippa resa på natten och missa en natts sömn. Perfekt! Jag sov som en prinsessa på deras soffa.

Taxin hämtade oss på morgonen för att ta oss till Arlanda där vi träffade resten av gänget. Det är ett härligt gäng. Jag gillar att vara en del av det. Vi har så kul, det händer att jag skrattar så jag får ont i magen. Det är inte bara benen som tränas på ett ultralopp.

Glad i flygplan
Foto: Annika Nilrud

 Flygningen över till Dublin gick enligt plan och vid flygplatsen står en kille från organisationen och tar emot oss, vi hinner tänka att det här kommer bli kanon i organisation. Men sen blev vi varse om att vi skulle ta en lokalbuss till Belfast. En buss som det gick att boka plats på, dagen innan. Där bokade platser hade förtur och vi skulle få åka med i mån av plats. Det blev en lång väntan på bussen men när den kom så stod vi först i kön och det var inga problem att få plats för alla som ville. Bussresan gick bra och vi släpptes av vid Belfast busstation. Där fick vi återigen vänta, vänta på en annan buss. Vi skrattar lite åt eländet samtidigt som alla önskar att vi var framme.
Men vi kommer fram till Campuset där vi ska bo, till slut. Men då saknas vår bokning och vi får vänta en lång stund innan de har skrapat fram rum åt oss. Men vi är bra på att vänta. Vi har övat hela dagen.

Middagen ska serveras på kvällen och innan dess vill Johan, Anna, Andreas och jag springa en liten sväng. Vi kollar hur långt det är till banan och tar oss dit. Banan ser fin ut men tiden drar iväg och det blir en megasnabb dusch innan det är dags för käk. Duschen lämnar lite att önska då det inte går att få nån fart på vattnet. Det blir bara som en liten ångpuff och mitt lite tjockare hår går inte ens att få blött. Jaja, det löser sig nog.
Maten var god men otroligt stark och med bultade läppar av hettan från grön curry gick vi vidare till en restaurang för lite efterrätt.
Vi somnar sen ovaggade i varsitt enkelt rum på Campus Elm Village bara ett stenkast från Queens university.

Fredag och dan före dan. Vi startar dagen med frukost och inser att det kan komma att bli trångt i frukostmatsalen på tävlingsdagen. Vi fortsätter sen med supportermöten där Annika, som ska supporta mig, och jag går igenom min packning, min energi och allt hur jag vill ha det. Jag känner mig jättetrygg med Annika och vet att hon kommer fixa uppdraget galant.

Foto: Annika Nilrud

Det är sen dags att ta sig till banan, för att gå den ett varv och shoppa lite frukost till tävlingsdagen. Vi hittar en buss som tar oss genom ett Belfast som minner om dess historia med väggmålningar och Titanic (som byggdes där).

Vi letar lunchställe och hittar en pub, men den har inte börjat servera mat ännu, men de tipsar oss om att gå en gata ner och sen in på en tvärgata och inga på en klocka. Det låter mystiskt men vi går dit. I samma stund som vi trycker på dörrklockan öppnas den och vi välkomnas in på ett mysigt ställe med fantastiskt god mat. Mätta och glad väntar vi sen på bussen som ska ta oss tillbaka till vårt Campus.

Fredagskvällen bjuder sen på invigningsceremoni och flaggparad. Det är ärofyllt att vara en del av det svenska laget. Det är mycket skratt och glada miner.
Borgmästaren talar och irländsk musik spelas. Vi klappar händerna och i magen flyger fjärilarna runt. Imorgon är det äntligen dags.

Foto: Annika Nilrud

Vi hoppar över pastapartyt, och hittar ett bättre alternativ till mat. The Barking Dogs går vi förbi. Deras varuintag ligger dörr i dörr med SG Surgery...

Efter att de sista förberedelserna gjorts på rummet somnar jag och sover riktigt bra. Klockan ringer och jag stiger upp och tar med min inköpta frukost bort till pentryt i Annika och Ulf's hus. I den gemensamma frukostmatsalen ringlar kön lång, ända utanför dörrarna så det var ett smart drag att fixa egen frukost.

Vi käkar i lugn och ro och sen är dags att ta oss till Victoria Park, där vi ska tillbringa närmsta dygnet springandes. Annika och Ulf har åkt i förväg och riggat vårt tält. Allt är planerat och organiserat på ett utmärkt sätt. Det här kommer bli super!
Vi laddar alla på vårt eget lilla sätt. Jag går runt och myser, tycker att allt känns bra. Jag är nöjd med tillvaron och jag känner mig trygg med den träning jag har gjort och med Annika som huvudsupport och Ulf och Andreas som delsupport.

Uppvärmning av Taipei - Yoga
Foto: Annika Nilrud

Jag har delat upp loppet i 4 block om vardera 6 timmar. De första 6 timmarna ska jag springa fortast, för att sen (kunna) dra ner på farten allt mer. Målet är att springa längre än 226,194 km och helst 230 km. Det första blocket ska jag beta av 62 km har jag tänkt.
Vid halvtid, dvs 12h och midnatt var planen att ha avverkat 122 km för att sedan kunna låta farten blir långsammare senare delen av loppet.

Starten närmar sig och vi får alla gå bort för att testa vår chip, det piper när vi går över mattan och man kan se att sitt namn poppar upp på skärmen intill. Det ser bra ut.
Vi hinner bort till tältet med överdragskläderna innan klockan närmar sig 12 och VM i 24h kickar igång!

Startklara och starka
Foto: Annika Nilrud

Banan är så fin, vi springer i en park med träd och gräs bredvid. Stora betongblock gör underlaget kärvt och hårt men det är lättsprunget och ett litet motlut gör att det inte blir så monotont. Det är vatten vid sidan av banan där det simmar en svanfamilj. Det är molnigt och precis lagom varmt. Benen springer lätt och allt känns toppen. Efter en timme ungefär är det dags att börja fylla på med energi. Min plan är att dricka energi varje halvtimme och äta energi varje heltimme.

Jag springer mycket ensam. Sällskapar en stund med Anna och sen med Antje från Tyskland och pratar lite, men trivs med att bara rulla på i min egna lilla värld. Det kommer lite regn, men bara så där så det känns skönt. Kroppen och kläderna blir blöta men fötterna håller sig torra.
Det blåser motvind på den ena rakan längst bort, men det funkar.

Första timmen hoppar jag över promenaden men annars går jag en stund vid varje hel timme. Kanske hundra, hundrafemtio meter. Jag sträcker på armar och axlar, jag böjer benen. När man springer så där långt blir det annars att knäna aldrig böjs så långt och det blir jobbigt i längden. Då är det skönt att testa funktionen lite i dom.

Banan är så fin och efter halva sträckan hänger pride-flaggor och en stor högtalare spelar musik.
Tiden går fort, och benen likaså. Jag ligger före min plan och när första "springa-fortaste-blocket" är slut har jag skrapat ihop 65 km.

Foto: The galwCOW.com

Det har alltså redan gått en fjärdedel av loppet. Allt känns toppen och jag har tänkt att dra ner lite på farten. Jag kollar in mina varvtider på skärmen när jag passerar och ser att de ibland är långsammare men att jag ändå håller god fart. Linnet är lite fuktigt av svett och regnet tidigare så jag ber om en torr t-shirt. Det känns skönt. Det börjar bli kvällen.

När jag sprang EM i Frankrike i höstas blev jag rätt så yr. Det funkade bra när jag sprang men så fort jag stannade höll jag på att falla omkull av yrsel. Detsamma hände nu, ungefär efter 9 timmar. Men det gör inget, jag ska ju inte vara still. Jag ska ju röra mig framåt. Frågan är bara vad det beror på.

Det börjar bli mörkt och arrangören har tänt lampor på bortre långsidan för att vi ska se ordentligt. Jag fortsätter med strategin att gå lite varje heltimme. Nu börjar Annika servera mig sportdryck med koffein. Och det är dags för 10-milakaffe. Jag njuter av varje droppe, kaffekärring som jag är.

Halvtid, 12 timmar i loppet och en stor del av "transportsträckan" är gjord. Jag har ca 125 km i benen och ligger bra till i min plan. Nu ska vi bara hem, medvind, vinden i ryggen och solen i ansiktet. Eller?! Kanske inte riktigt. Det är mörkt ute. Jag älskar nattlöpning och brukar inte bli sovtrött förrän på morgonen runt 7. Men den här gången kommer Jonny Blunder och häller grus på mig redan efter midnatt.

Vi kör på med koffeinsportdryck, gel och efter en stund är tröttheten borta. Vi tror att den är över så jag slipper den på morgonen. Ska man ändå ha en tröttsvacka så kan man ju lika gärna beta av den direkt liksom.

Nu har jag dragit ner farten lite till. Skärmen vid varvningen är ömsom på och ömsom av. Lamporna vid chipmattan likaså och det är mörkt och ojämnt underlag där. Jag klarar att inte snubbla men tycker att de borde nog få igång lamporna där. Det är inte många funktionärer som syns till vid varvningen.

Vid 4 på morgonen, dvs 16 timmar i loppet har jag gjort 16 mil enligt min klocka och stänger av den för att låta den laddas lite. Skärmen vid varvningen är nu svart men det piper när vi springer över mattan. Jag vet inte längre hur långt jag sprungit, eller vad klockan är. För tävlingsklockan är också svart. Jag har ingen aning om hur lång varvtid jag har.

Det börjar bli morgon och himlen ljusnar. Jag har kunnat springa hela natten i min t-shirt utan att frysa. Det är skönt ute. Det blåser fortfarande lite väl mycket på bortre långsidan. Jag går varje timme men det börjar göra lite väl ont att gå, blåsorna som bildats vid tårna har spruckit och de smärtar i ett gångsteg, i ett joggsteg känns det bättre. Men jag går ändå.

En ny dag gryr och vi går in på sista blocket, "springa långsammast-blocket". och jag har tappat rejält i fart. Jag har fått tillbaka min klocka så jag kan se att jag håller runt 7min-fart. Skärmen och tävlingsklockan vid varvningen är fortfarande svart. Jag har startat om ett träningspass i klockan men har ingen aning om hur långt jag sprungit eller hur jag ligger till i min plan.

Det är bara 3 timmar kvar nu och yrseln blir mer och mer märkbar när jag slår ner till gång eller stillastående. Jag stannar vid supporten och det känns som om jag ska svimma. Jag blir väl omhändertagen och baddad med svampar och masserad i nacken. Nacken är nämligen så spänd. Det känns som om huvudet inte riktigt orkar hålla upp sig själv och faller bakåt.

Ut på banan igen! Nu är det final. Farten är låg och jag försöker öka stundtals för att få igång ett annat steg. Göra små ruscher liksom. Men det funkar bara en stund. Till slut går det inte att öka farten alls. Jag maxar, i en fart av 9 min/km! Men det är bara att hålla i nu.

Hur långt är det kvar av tävlingen, det är svårt att veta när inte klockan fungerar, men på min egen klocka ser jag att det är sista timmen. Vissa ökar farten nu, krämar ut det sista. Jag försöker men jag får nöja mig med att hålla farten. Vissa promenerar. Solen skiner och det är snart slut.

Vi får våra klossar som vi ska lägga där vi stannar för att funktionärerna ska kunna mäta hur långt vi kom på  sista varvet. Jag håller den i handen, jag tänker att det här blir sista varvet. Sista gången förbi open race-tälten där de hejar och spelar musik. Jag kommer precis förbi vårt tält när slutsignalen ljuder och jag kan äntligen stanna. Annika är snabbt framme med tröja och nåt att käka och dricka. Jag vill bara lägga mig ner. Långsamt tar jag mig ner på gräset. Fötterna dunkar och huvudet snurrar. Det är över.

Foto: Tobias Lundgren

Jag ligger kvar en stund innan jag försöker kravla mig upp och gå bort mot vårt tält. Där sätter jag mig på en stol och får lite godis i handen att äta. Fötterna dunkar och jag vet inte vilken ställning jag ska befinna mig i som är minst obekväm. Jag sitter, står och ligger på gräset omvartannat. Annika plockar ihop alla saker. Ulf och Andreas har mött upp resten av gänget tappra löpare. Johan har satt rekord, han har tagit Runes 31 år gamla rekord och måste dopingtestas. Det är stort. Johan är kung!

När väskan är packad och tältet tomt på grejer går jag bort mot bussen som ska ta oss tillbaka till vårt campus. En snäll man kommer fram och ber att få ta min väska, han säger att han är djupt imponerad över vad vi kan, han har kollat på loppet och är imponerad över att jag sprang i motlutet varje varv, säger han.
Bussen tar oss tillbaka och jag ska få duscha i Annikas rum där vattenflödet är så pass hårt att jag kan tvätta håret.

Det är skönt att bli ren, men det är jobbigt att duscha. Tänk om man kunde trycka på en knapp efter loppet. Pang! Och så var man duschad och ren och låg i sängen. Tyvärr funkade inte knappen den här gången, heller.
Efter duschen får vi meddelande av Dan som hittat lunch i matsalen. Jag är egentligen inte hungrig men stapplar dit för jag tänker att det är säkert bra att få sig lite mat. Det smakar inge vidare men jag äter och får i mig efterrätt och kaffe också innan jag tar mig tillbaka till mitt rum och hinner somna en halvtimme innan det är dags för att åka till prisceremonin.

Vid arenan köper jag kaffe, får en öl och så sätter vi oss på läktaren för att se prisutdelningen. Johan får gå upp och ta emot silvermedaljen. Tårarna rinner av glädje, fy fan va han är värd det. Han är så himla grym! Maria får gå upp på scenen och ta emot priset "Athlete of the year" som hon tilldelades 2016. Fantastiska människor! När sen en av tjejerna från USA får gå upp på scenen och hennes kille går ner på knä och friar så rinner tårarna igen. Fasiken så fint! (Och så känslig man är utan sömn...)

Johan får VM-silver
Foto: Annika Nilrud

Vi ska sen få middag, eller ja vi har iaf en middagsbiljett. Innanför läktaren servas några ensamma korvbitar och några torra smördegsbitar (eller vad det var) på en papptallrik. Riktigt torrt var det iaf. Det gick inte att andas samtidigt som man hade det i munnen för då hade det åkt ner i lungorna.

Det var riktigt törrt

Vi tar bussen tillbaka till Campus och frågar efter vägen till närmsta pizzeria. Den ska ligga ca 1 km bort. Det känns som en evighet och efter lite felpromenad och en halvtimme senare hittar fram. Vi får megastora pizzor och sitter och halvsover och äter, innan vi tar oss tillbaka för att sova för natten. Många vakna timmar och många mil i benen senare.

Jag borde sova på utmattning men det är svårt. Somnar snabbt men vaknar igen. Jag kollar mobilen, packar ihop och till slut somnar jag igen.
Taxin till flygplatsen hämtar oss 5.30 och smidigheten att åka taxi istället för att vänta på femtioelva bussar är super.

Frukost på flygplatsen och sen upp i luften mot Sverige. Pappa, hans sambo och min systerdotter möter mig på Arlanda och jag får lunch och sällskap fram till dess att bussen går hem till Kristinehamn.

Placeringsmässigt hamnade jag på 18'e plats och i dagsläget säger resultatet att jag kom 226,220 km vilket är pers med 26 meter. Den slutgiltiga resultatlistan är ännu inte publicerad pga strulet med chip, skärmen osv.

Foto: Annika Nilrud

VM-resan är över och jag kan summera en otroligt rolig resa. Jag är nöjd med min insats i loppet och jag är så himla glad att jag får vara en del av detta.
Vi har så skoj ihop och jag tycker så otroligt mycket om er!
Anna Grundahl, Maria Jansson, Dan Välitalo, Johan Steene, Annika och Ulf Nilrud och coach Andreas Falk.

TACK! <3 br="">

Foto: Annika Nilrud