I träning igen

 Nu är det slut på rastlösheten. Nu har jag deppat klart, eller iaf lite. Jag har ju en överkropp spm är fullt frisk. Det är ju inga bekymmer att träna den. Det gör jag ju så sällan. 

Igår packade jag både badkläder och gymkläder och promenerade över gatan till arenan. 

Testade först att ställa mig på crosstrainern. Det gjorde ont. Klev av. 

Testade sen roddmaskinen. Det gick bra! Åh så härligt! Jag kände hur värmen spred sig i kroppen. Hur svetten rann i pannan. Som jag längtat! Endorfinerna kom till mig. Jag blev lycklig! 

Körde sen lite armövningar och lite mage. Det är bra gött och få bli lite trött!

Bytte om och tog mig sen ner i bassängen. Tog dolmen redan från början och simmade utan att använda benen alls. Det gick rätt bra. Men för att inte reta upp höften simmade jag bara en halvtimme. 

Klev sen ner i lilla bassängens 30 gradiga vatten och njöt en stund. Härligt!

Idag sen tänkte jag testa paddla. Provsatt lite i kajaken på land och det kändes ingenting. Så med solen gassandes paddlade vi iväg med vinden i ryggen. Jörgen och jag. 

Vi tog oss bort mot Hult och Brattsand. Sen vidare till Lakholmens fyr. Där steg vi iland. Jörgen hade med kaffe och det smakade ljuvligt där i solen!

Hemvägen blev lite väl spännande då vinden vänt lite och vi hade stora vågor rakt från sidan nästan hela vägen hem. 

Ibland nådde inte ens paddeln ner till vattnet. Tekniken var nog bristande men jag vevade mest på för att komma framåt. 

Men vi klarade det! Och vi kom fram. Dessutom med distansrekord i kajaken. Drygt 17 km. 

När vi var framme testade Jörgen att trilla i och jag "räddade" honom. Det fixade vi också utan att jag också åkte i. 

En fantastiskt fin paddeldag blev det!

Kvällen har ägnats åt att titta och heja på alla kompisar som sprungit vårt stadslopp, Harsprånget. 

Det är kul att se lopp från sidan också. ;)

Osteopatbesök

Igår besökte jag Osteopatcenter i Karlskoga. Det var en ny upplevelse. Jag har aldrig besökt en osteopat tidigare. Jag visste heller inte vad en "sån" gjorde. På Wikipedia hittade jag detta.

Örjan, som killen hette, började med att fråga mig om en massa grejer. Sen fick jag klä av mig. Han bände och böjde, ja tom nöp mig. Ibland gjorde det ont, ibland inte.

Smärtan i min höft flyttade sig och satte sig längre ner i benet. Det gjorde jätteont på insidan knät. Sen flyttade det till utsidan.
Jag blev informerad om att smärtan skulle kunna ändra karaktär och jag fick en ny tid om en vecka.

När jag åkte därifrån kändes det ungefär som tidigare, fast med mer smärta i knät. Jag har aldrig haft ont i knät tidigare så det var också en ny upplevelse.

När jag kom hem började sen en riktig kamp. Det gjorde så vansinnigt ont. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Det gjorde ont i alla möjliga ställningar. Jag grät av smärta.
Sambon var ute på löptur och jag var ensam hemma. Jag låg i sängen och försökte andas genom det onda. Tänka bort smärtan.

Älsklingen blev förskräckt när han kom hem och såg mig och undrade om vi inte skulle åka iväg till doktorn. Men jag tog en (till) smärtstillande tablett och sen klingade det värsta av.

Jag slappnade av lite och klarade sen tom med av att åka och storhandla. Jag bar endast handlingslappen. ;)
Somnade sen till kvällen och natten gick. Vaknade före klockan och steg upp.
Att sitta gick inte. Jag låg i soffan och drack mitt kaffe. Vet ni hur svårt det är att ligga på rygg och dricka utan att spilla?! ;)

Tog återigen smärtstillande och fick skjuts till jobbet. Smärtan har gett med sig lite i förhållande till igår. Jag har stått upp och jobbat nästan hela dagen men har inget problem att sitta nu. Just nu känns det varken bättre eller sämre än för ett par dagar sen.

Frågade osteopaten om det kan tänkas vara diskbråck. Men han sa att det var osannolikt eftersom de tester han gjort inte visar tecken på det.

Så här skrev han;
Förmodligen kommer denna smärta från överbelastning av kompensation av tidigare problem som kanske inte genererat smärta på samma sätt.
Höftbenen blir "överroterade" och det ger muskulär påverkan.
Diagnosen inte lika solklar som i de flesta fall men den kommer troligen vara inom ett par dagar.

Han sa också att det inte är något stort "fel" jag hade.

Läkaren från vårdcentralen har ringt mig idag och sa att röntgenbilderna såg fina ut och hänvisade mig till en sjukgymnast. Och så skrev han ut andra smärtstillande.

Jaja, vi får se hur det här går. Idag ska jag se om det går att simma lite försiktigt ialla fall. Det värsta som kan hända är ju att jag får gå hem igen.

Jag är bara så galet trött på att ha ont...
Och så längtar jag helt makalöst mycket ut till skogen och stigen.

Bååååååååring

Alltså jag blir galen av det här snart. Jag kan inte röra mig alls. Jag går till parkeringen som max och åker bil vart jag än ska. Jag haltar kraftigt och kan inte sova på nätterna. Nu får det vara nog!

När jag lägger mig på kvällarna är det svårt att sova. Och det är väl självklart egentligen. Kroppen är ju inte trött. Jag har ju inte gjort ett skit mer än att sitta på rumpan hela dagarna. Dessutom gör det ju så förbaskat ont hela tiden.

Jag är ledsen och blandar upp vardagen med en hel del gråt.

Jag ska i alla fall ta mig iväg till gymmet den här veckan, och så ska jag simma. Jag måste testa om det går utan att det gör ont. Det borde ju gå om jag tar dolmen och låter benen hänga fritt.
Om jag bara kan ta mig ner i en kajak så ska jag paddla lite också. Men det beror på om det går att benet i den vinkeln.

Idag ska jag till Osteopaten. Egentligen skulle jag varit där först på måndag men han fick in ett återbud så jag fick komma tidigare. Tänk om han bara kunde svinga med ett trollspö och så var smärtan borta. *önskar*

Om jag bara kunde få ett besked av vad jag drabbats av. Då skulle det kännas bättre. Att veta hur lång tid det kommer ta. Att veta på vilket sätt jag ska behandla mig själv för att det ska göra minst ont. Att veta vad jag måste ställa in eller inte.
Kullamannen på lördag har jag redan strukit mig ifrån.
KFUM Multisport nästa helg känns det ju inte heller som jag kommer kunna genomföra.

KFUM Multisport
Vinst 2 år i rad. I år blir det nog ingen start.
Foto: Privat

Jaja, jag ska inte klaga egentligen. Det finns många som har större problem än mig.
Men just nu känns det mesta hopplöst. Men jag ska ta mig i kragen och rycka upp mig. Det finns mycket att glädjas åt. Solen skiner tex, och jag blir bjuden på lunch nu, av svärmor.

9 engelska mil

I lilla Kristinehamn är det många som känner igen mig som "hon som springer".
Men när jag var till läkaren igår träffade jag läkare som inte visste vem jag var.
Jag berättade att jag åkt till Grekland för att springa ett lopp förra helgen och han frågade hur långt jag sprungit. Ibland är det kanske bättre att utelämna vissa detaljer så jag sa bara att jag fick bryta efter halva distansen.

Då frågade han hur långt jag sprungit och jag svarade 9 mil.
- Ok, du menar 9 engelska mil.
- Nej, svarade jag, 9 svenska mil, 90 km.

Han verkade inte tro mig för sen frågade han om jag sprungit marathon nån gång.
Jaja, det spelar ingen roll. Jag var inte där för att berätta om ultralöpning. :)

Med vänliga hälsningar

Hon som (inte) springer (längre)

Hur går det?

Hur är det med höften? Hur går det?

Frågan kommer från flera håll. 

Jo, tack. Det går väl inte jättebra. Läget är oförändrat och smärtan är kvar. Jag sover inte på nätterna och det gör ont. 

Jag har varit på vårdcentralen och träffat en läkare. Han trodde det (felet) satt i leden och/eller det var ischias. 

Han skickade mig till drop-in röntgen under morgondagen för att säkerställa att inget var trasigt. 

Vi får se hur det går. Nu är bollen i rullning i alla fall. 

Som landslagslöpare hade man även tillgång till sjukgymnasterna på Bosön? Jag ska ringa imorgon och kolla upp det. Det kan va klart vara värt ett besök i Stockholm. 

Annars har jag haft en fin morsdag med min mamma i Filipstad och min lille son. Den stora sonen är i Västerås på läger med musikskolan. 

Vi har också skördat vår första gurka från balkongodlingen. Den smakade fint. Helt ekologisk! :)

Olympian Race, till hälften

Här kommer min racerapport av Olympian race i Grekland. Ett lopp som jag bara sprang till hälften.

Redan när jag åkte till Grekland befarade jag att jag inte skulle ta mig hela vägen till mål. Jag har under en period haft ont i höften/benet. En smärta som strålar ut i låret. Ibland i höftböjaren, ibland på sidan av höften och ibland hela vägen ner till foten.
Jag blev rättknäckt och masserad hemma i Sverige före avfärd. Kanske blev det lite bättre eller så ville jag bara det?
Jag testade att springa i mina nya Hoka, samma dag som vi skulle åka. En sträcka på 2,5 km. Det gjorde jätteont. Inte bra.

Som hängivna läsare säkert uppfattat är jag inte den som planerar minutiöst med energi inför lopp. Jag vill gärna vara mer spontan, och det har även fungerat bra för mig. Alla är vi olika.
Så vid packningen av drop-bags kikade jag lite på de andras planering. De hade gjort jättefina scheman med energi och packning. Jag hade skrivit pannlampa på en drop-bag. Och jacka på en annan. Det var min planering. :)

Jag la lampan i väskan och skickade ut lite energi till 2 checkpoints. Resten planerade jag bära med mig eller käka på kontrollerna.
Jag hade då också kommit på att jag glömt min jacka hemma!! Men jag hade en långärmad lite tjockare tröja som jag skickade iväg till checkpointen som vi skulle passera till natten.

Färdigklädd, på vår balkong
Foto: Privat

Jag sov helt ok natten före start. Efter en smarrig frukostbuffé slappade vi lite i solen innan vi även hann trycka i oss lunchbuffén. På med tävlingskläderna och jag var klar för start.
Vi bussades till starten i Nemea, som skulle gå kl 14.30. Först var det en liten visning av Stadion.

Jag var inte ett dugg nervös. Jag kände mig så lugn. Jag visste nog innerst inne att det inte skulle gå hela vägen. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att hoppas. Jag tänkte att kanske är det bara en nivå av ont. Om jag accepterar den och den inte blir värre så kan det ju gå. Jag ville så gärna.

Startlinje på Stadion i Nemea
Foto: Privat

Klar för start
Foto: Privat

Det var dags att springa iväg. Starten gick och vi sprang genom stan Nemea. Små grekiska hus och hundar som skäller lite varstans.
Vi pratar och håller ihop. Det planerar vi göra så långt vi tycker det känns ok. Vägen är lite böljande men mest platt. Vi ser bergen längre bort och mörka moln ovanför. Enligt information före start väntades minusgrader i bergen. Men då hade jag redan skickat iväg min tröja i dropbag'en och vi skulle bara upp på en 800 meterstopp innan dess.

Foto: Privat

Foto: Privat

Foto: Privat

Smärtan i höften känns oförändrad. Vi går uppför och joggar nerför. Min kropp känns så stark! Jag har låg puls och jag äter och dricker. Bortsett från smärtan finns inga problem. Det är så lätt!

Fortfarande vid gott mod.
Foto: Privat

Vi håller ihop vår lilla Svenskgrupp och börjar ta oss upp mot 800 meterstoppen. Där nere bakom oss i byn var vi nyss. Vädret är toppen och allt känns himla bra.

Foto: Privat

Vi går raskt uppför. Men så kommer det några droppar regn. Sen kommer det jättemånga droppar. Vinden tilltar och regnet kommer så småningom i sidled. Jag börjar bli kall i min kortärmade tröja och kjol. Det kan inte va många plusgrader nu. Händerna börjar domna vid handlederna och det är vansinnigt blött och kallt.
Steg för steg tar vi oss upp. Jag ser på höjdmätaren i klockan att det inte är jättelångt kvar. Det är tur, för annars hade jag nog blåst bort.

Jag kommer på att jag har den nya ryggan från Salomon. I den ingår en räddningsfilt. På något sätt i den hårda vinden lyckas jag få den runt mig på toppen. Här är det många som får bryta och vi hör även att löpare har hämtats med ambulans.

Vi lämnar isregnet bakom oss och joggar nerför en lång asfaltsväg. Långsamt återvänder lite värme i kroppen och regnet avtar. Att springa med en värmefilt runt sig medför ett riktigt oljud, ett prassel. Men utan den vet jag inte hur det skulle gått.

I dalen ligger en kontroll och vi stannar och äter och dricker kaffe. Jag har lätt att äta och har bestämt mig att inte gå tom som på UTMB i höstas.
Nu trär jag ryggan ovanpå filten och det är varmt och skönt. Det regnar inte längre och temperaturen har stigit avsevärt.

GULD!
Foto:Jan-Erik Ramström

Vi fortsätter på platten bort mot Levidi. Det går lätt att springa. Kroppen är pigg. Och för de som undrar kan jag meddela att en räddningsfilt andas väldigt dåligt, och det är varmt under. Men jag reglerar värmen och öppnar. Filten fladdrar bakom mig som en guldig mantel.

Vi tänder pannlamporna och följer asfaltsvägen. Vi passerar en liten kontroll och kommer sen fram till Levidi, där min tröja ligger.
Här stannar vi en lite längre stund. Äter och klär på oss. Nu kommer loppets längsta etapp på 22 km till nästa kontroll. Det är också loppets tuffaste stigning upp till 1450 m.
Jag sätter på både långa tights och tröja under min guldfilt.

Jan-Erik passerar mattan som registrerar mellantid.
Foto: Privat

Vi går uppför i en snabb fart. Åh va det går fint. Jag är urstark. Allt fungerar. Smärtan finns där men är under kontroll. Vi går förbi många löpare. 10-12 stycken räknar vi till. Gruppen hålls samman. Vi pratar ibland och är tysta ibland. Men det går bra. Det är skog runt om oss och det blåser ingenting. Temperaturen är perfekt.

På vägen ner hittar vi en liten extrakontroll med en brasa. Vi stannar till, käkar lite chips och dricker Cola.
Banan är välmarkerad med gula pilar och nattetid lyser fina gröna glowstick's i träden.

På vägen ner nu känner jag hur smärtan tilltar i höften. Jag börjar halta mer och mer. Vi kommer så småningom ner till en asfaltsväg. Avståndet till grabbarna ökar lite. Det gör ont. Jag försöker tänka bort smärtan.
Vi går en bit och jag kommer ikapp och berättar hur det känns.

Vi kommer fram till en kontroll och stannar och äter och dricker. Alexander är där. Jag dricker kaffe och äter kaka. När vi sen ska ge oss av har jag stelnat till lite. Nu är det svårt att gå. Det gör vansinnigt ont. Det är 13 km till nästa kontroll och vi ska åter upp i bergen. Jag kanske bara blev stel när jag stod still, tänker jag. Jag kommer nog igång igen.

Vi går en bit och det blir inte bättre. Jag försöker jogga men det gör för ont.
Det är nästan 10 mil kvar. Kan jag gå resten? Är det värt det? Tänk om jag blir mer skadad och inte kan starta i Transalpine i höst?
Med tårar i ögonen och ett stort kramkalas vänder jag tillbaka till kontrollen. Jag har tagit mig drygt 87 km, dvs nästan halvvägs.
En supporterbil stannar och frågar om jag behöver hjälp men jag säger att det är ok att gå. Linkar med tårarna rullande. Skit!

Efter en stund stannar ytterligare en bil. Det är ambulansen. De erbjuder mig också skjuts tillbaka. Jag hoppar in och får åka tillbaka till kontrollen. Där får jag chippet bortklippt och lämnar nr-lappen. Alexander är kvar och virar in mig i en filt och ger mig kaffe.

Efter en stund börjar jag frysa och kryper in i brytbussen. Där är inne är det varmare men jag fryser så jag skakar. Andra löpare som brutit sitter och halvsover. Min guldfilt prasslar jättemycket så jag pular ner den på golvet och försöker kura ihop mig för att bli varm.

Antagligen somnar jag en stund. Jag vaknar av att benen rycker till och det gör vansinnigt ont i höften. Bussen startar och vi åker vidare för att plocka upp fler löpare som tvingats bryta.
Vi kommer till en parkeringsplats där vi byter buss. Vi får kliva på en annan buss med flera löpare. De gör ont att röra på sig. Nu har jag verkligen stelnat till. Tårarna rinner nerför kinderna. Här sitter jag mitt i natten, ensam, i Grekland och har ont. Jag längtar hem och tycker lite synd om mig själv.

En Isländsk tjej som supportar sin mamma bjuder mig på choklad. Jag käkar lite mellan tårarna.
Vi stannar på en kontroll till innan vi äntligen åker mot hotellet. Vi är där redan vid 8.00 på morgonen. Jag har tur, för den andra bussen åker och hämtar upp löpare hela dagen och de som bryter senare får åka runt och vänta till varje kontroll stänger.

När jag ska kliva av bussen bär inte benet mig. Det är omöjligt att stödja på det. Smärtan i höften blockerar huvudet att sätta ner vikten på höger ben.
Jag kommer ur till slut och försöker stödja mig på min resväska. Det går väl inge vidare, kan man säga. Chris Mak från Hong Kong hjälper mig. Han bär min väska. Jag får stötta mig på hans arm. Detta trots att han själv brutit och linkar fram.

Jag sätter mig i foajén. Rummen är inte klara än. Jag gråter. Kan inte hejda mig. Det gör så ont. Jag är så (sömn)trött. Chris tar mig till massören. Där får jag "painkiller" och massage. Chris hämtar kaffe och macka.

Jag får mitt rum på ett hotell 200 meter bort. Att ta sig 200 meter är en omöjlighet. En bil kör mig. Chris följer med och hjälper mig att checka in och bär min väska. Väl på mitt rum försäkrar han sig att allt är ok. Vilken kille! Jag är så oerhört tacksam! Själv ska han åka hem till Hong Kong direkt.

Jag duschar, och stapplar sen iväg till solsängen vid poolen. Där somnar jag. Inte så klokt, men väldigt skönt.

Jag är besviken på att jag inte kunde fullfölja tävlingen, samtidigt som jag vet att jag hade inget val. Jag bröt inte för att jag var trött eller inte ville springa. Jag bröt för att jag inte kunde springa. Jag är ledsen för att resten av kroppen kändes så otroligt stark och jag inte hann få ta kampen om tröttheten. Kampen som jag vill vinna. Att få springa in i gryningen. Att känna styrkan och besegra tröttheten och ömheten i musklerna. Att slutligen stå vid målet och känna endorfinerna och sen tröttheten som övermannar kroppen.

Men det kommer fler tävlingar och jag kommer få uppleva allt detta igen.

Olympian race är en av de mest välarrangerade tävlingar jag varit på. Otroligt fin service, fantastisk mat och superfina hotell. För 250 euro får man busstransporter, jättefin välmarkerad bana, massor av god mat i bufféform, efterrätter, 4-stjärniga hotell, allt som rör tävlingen och gästvänliga och härliga människor som gör allt för att man ska trivas. Tävlingen går varje OS-år och det är således 2 år till nästa gång.
Och jag kommer gärna tillbaka för revansch!

Start- och mållinjen vid Olympia.
Nästa gång kanske jag kommer hela vägen.
Foto: Privat

Här finns Jonas racerapport.
Och här är Jan-Eriks upplevelse av loppet.

Back to normal

Hemresan gick bra och jag fortsatte med tåget från Arlanda till min kompis Malin i Gävle. Ett mycket kärt återseende. Tänk att det kan gå flera år mellan man ses och sen när man träffas känns det som igår. Fylld av varm vänskap och energi och enormt mycket glädje blev jag sen upphämtad av mina arbetskompisar för att gå på EBR Metod och maskindagarna i Gävle.



Två dagars promenerande på denna utemässa gav mycket nyheter inom jobbet och vi fick en trevlig kväll med god mat.



Väl hemma fick jag äntligen träffa mina barn igen. Underbart! Sen var det uppackning, tvätt, och allt annat vardagsgrejs som hör till.



Så den ständiga frågan efter ett lopp:
Hur känns det?

Jag har fortfarande väldigt lätt till tårar. Men jag vet inte om det är för att jag fick avbryta tävlingen. Det är snarare för värken i höften/benet. På morgon kan jag inte stödja eller lägga vikt på höger ben. Det låser sig helt.

Efter 1 mg Ipren kan jag iaf ta mig framåt för egen maskin.

Sitter jag still, eller ligger still så känner jag ingenting. Men det känns inte riktigt som jag.

Jag vaknar på nätterna så snart jag rör på mig. Det gör så ont.

Det har heller inte förändrat sig något. Inte åt nåt håll. Varken bättre eller sämre.
Men jag tar mitt straff. Jag valde att starta trots att jag hade ont så det är inge synd om mig. Jag valde att ta risken att det blev sämre.


Jag har idag försökt luska lite vart jag ska vända mig för att få hjälp. Jag har bokat tid hos en osteopat den 2 juni. Han skulle höra av sig om han fick något återbud så jag kunde komma tidigare.



Dagens ordspråk

Den friske har många önskningar. Den sjuke bara en.

Startlinjen på Olympiastadion
Foto: Privat