Note to self

Det går lätt nu. Jag springer fort och lätt. Jag är enormt springsugen och kroppen känns bra och benen pinnar på. Jag måste påminna mig om att det inte ens är 3 veckor sen jag gick i mål på årets stora utmaning. Jag är fortfarande i en återhämtningsperiod.

Idag tvingar jag därför mig själv till vila. Eller i alla fall så blir det ingen löpning. Jag kanske hittar på nåt annat, det beror på vad vi hittar på ikväll. Tyvärr ser det ut att bli regn. Kanske blir det en filmkväll?

En annan dag med vila.

Kaffe i duschen

Det blev ett skönt morgonpass imorse. Lite långsammare än de andra den här veckan, men vadå jag har ju inte bråttom. ;)
När jag la mig visade väderprognosen regn, men när jag klev upp hade det regnat klart. Tydligen hade det regnat och åskat rejält inatt men jag har sovit som en sten. Inte hört ett ljud. Skönt!
Skönt väder och en skön tur med himmelskt gott kaffe i duschen efteråt.


Och så stod jag omnämnd i lokaltidningen igen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Australien

Med lite fantasi sprang jag ihop en bild på Australien idag på lunchen.


Det gick riktigt lätt idag också! En härlig känsla! Solen sken och jag mådde toppenbra!






Det är otroligt bra förmån att ha flextid, och att kunna sticka ut en tur på lunchen. Man blir piggare efteråt och jobbar lite bättre.
Mer friskvård och träning i jobbet! :)

Imorgon tror jag det blir en morgontur. Frukosten smakar alltid lite godare då. För att inte tala om det utsökta kaffet som dricks i duschen. Mums! Bara det är värt att stiga upp tidigare för.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tjejklassikern på en dag

Jag läste för nåt år sen att Karlstads Multisport gjort Tjejklassikern på en dag, dvs 1 km simning, 10 mil cykling, 3 mil skidor och 1 mil löpning.
Det tyckte jag lät som en riktigt rolig grej. De hade lagt upp det så här om jag inte minns fel.

Simning i nån simhall i Karlstad.
Cykling till Torsby
Skidåkning i Torsby Ski tunnel
Löpning nånstans i Torsby.

Visst låter det skoj?! Jag måste planera in detta.
Är det nån som hänger på?
Jag kan tänka mig att genomföra det på annan ort också, och är öppen för förslag.

Målgång i Vätternrundan 2007

Nåt på gång?

För första gången på många år är jag inte anmäld till en enda tävling. Det känns konstigt. Jag har inget mål. Vart är jag på väg? Vad vill jag? Ska jag öht fortsätta springa på den här nivån? Jag tycker ju om det och kroppen är ju så hel varför inte egentligen?!
Det är svårt.

Ursvik Ultra i april.

Jag har funderingar på:
Black River Run men troligtvis flyttar vi den helgen.
Holaveden Ultra lockar, och jag borde kanske försvara min ledning i Peppes Trail Cup
SUM är ju också ett trevligt lopp i samma Cup.

Jag skulle vilja ha en längre tävling också att blicka mot. Kanske redan i höst?
Jag har haft tankar om Spartathlon (246 km) och jag har ju klarat kvalgränsen nu efter Ultrabalaton. Men vet inte om det är för tufft för mig. Efter Ultrabalaton tyckte jag nog att över 200 km är lite långt i värmen. Men ju längre tiden går så bleknar ju det jobbiga. Vad tror du Johanna, ett nytt par-lopp kanske? ;) Det gick ju bra sist...

Jag har länge velat resa över Atlanten och springa något lopp "over there". Western States kanske? Fast det finns ju många lopp där så det kanske går lika bra med nåt annat. Det skulle vara en enorm upplevelse i alla fall.

Ett marathon i Europa blir det nog i alla fall. När vet jag inte. Jag har inte kollat ut nåt.

Sitter ni läsare inne på nåt roligt lopp som jag borde springa?
Förslag? Någon...

Lite sömn ger bra fart?

Då vart det en sån där natt igen, när jag bara vänder och vrider på mig och ögonen öppnas av sig själva. Det är svårt att sova. Kanske var det dumt med en lång sovmorgon igår? Eller var det de där 5 kopparna kaffe jag drack på eftermiddagen/kvällen som gjorde mig så pigg? Jaja, ingen idé att älta, bara kliva upp och springa vidare.

Vid 3 låg jag och kollade fejjan, och vid halv sex steg jag upp och klädde mig för en löppass. Det blir inte många timmar men jag hade säkert slumrat flera gånger före det, även om det inte känns så. En sak som jag brukar tänka på när jag har svårt att sova är att jag springer en bana, tex TEC där varje varv är en mil. Jag försöker gå igenom varje sväng och hur det ser ut, om det går upp eller ner osv. Än så länge har jag inte kommit runt ett helt varv innan jag somnat. :) Skönt att tänka på nåt annat än att bli stressad av att jag inte kan sova.
Trots den dåliga nattsömnen gick det ändå lätt när jag sprang iväg. Farten steg allt eftersom och det kändes toppen. Jag kände mig lätt och steget var studdsigt. :) Härligt! Dessutom var det toppenväder, 13 grader och strålande sol. En jättefin morgon alltså och en bra runda på 11 km under 5-fart.

Mina jättebraiga ben!

Jag hade dessutom klätt upp mig, dagen till ära, med min just nu finaste träningströja. Min Ultrabalaton-tröja. Tyvärr är den lite stor. Jag vet inte varför, men jag tror nog att jag är större än jag är och anger large på tröjorna. När det som i det här fallet är herrstorlekar blir de jättestora, så den fladdrar lite väl mycket i vinden. Men det gör inget. Jag gillar den för att det är den och jag har förtjänat den väl!

#jubelmaran

Jubelmaran, så förkortas Jubileumsmaran på Twitter. Och visst var det jubel igår!

Vi åkte hemifrån pappa i god tid på morgon och parkerade bilen i Spånga för att ta pendeln in till Stadion.

Konstigt tagen bil. Jag ser ut som en jätte bredvid Ingalill. :D

Vi hämtade nummerlappen och träffade Annica som också skulle springa. Vi käkade lite sallad och satt i solen och njöt.







Sen gick vi ner till Östermalms IP för att lämna in duschryggan och gå på toa. Där tyckte vi att speakern sa att det var en timme till start, tänkte inte mer på det, och gick mot stadion, sa hej då till pappa och tog några bilder. Snart dags!



Sen hör vi speakern på Stadion säga att det är 1 timme och 20 minuter till start! Vi tittar på klockan och konstaterar att vi måste ha hört fel första gången, så vi sätter oss i solen och kollar på folk.



Det är en trevlig stämning och vi ser många som är klädda a'la 1912. Efter ytterligare ett besök på ÖIP är vi tillbaka på stadion.



Den här gången är det 20 minuter till start. Då får vi veta att vi ska till starten via ÖIP.
Lite småstressade går vi tillbaka igen och nere i hörnet på planen ser vi att en folkmassa rör sig. Skynda, skynda. De ropar ut att grupp 3 ska gå mot start. Jag är i grupp 1! Vi går fort och kryssar mellan människor. En kvart kvar till start och jag tar adjö av Annica som ska starta i grupp 2 och fortsätter framåt, nu småspringande. Jag kommer fram precis när vi ska tåga in på stadion.

Det är en fantastiskt mäktig känsla med alla människor som vinkar och jublar. Håret står på armarna. Once in a lifetime-lopp liksom!



Pratar lite med Bosse innan klockan är 13.48 och vi får ge oss av mot Sollentuna kyrka och tillbaka.
Jag känner mig dock hungrig, jättehungrig!



Nästan ett helt varv inne på stadion senare släpps vi ut på gatan. Jag känner på en gång att benen är rejält sega. Det går svagt uppför i början och jag tar det lugnt. Tiden bryr jag mig inte ett dugg om. Här ska bara springas på kul!

Publiken hejar och gatan kantas med människor och barn som vill göra high five.

Efter ca 5 km var det en vätskekontroll som erbjöd bars. Jag slukade den hel kändes det som. Vet inte varför jag var så hungrig. Det hjälpte ialla fall.

Benen kändes sega men jag fortsatte och funderade på om det verkligen var rätt att springa marathon 2 veckor efter ett lopp på 21 mil.
Nånstans efter ca en mil står Mia och hejar och skriker på mig. Det ger mig enorm energi och jag flyger fram en stund!

Det håller i sig fram till Sollentuna centrum där pappa med sambo står och hejar. Med ny energi luffsar jag vidare och det dröjer inte jättelänge förrän ledaren kommer för möte och sen rullar det på med löpare. Jag hejar och klappar och ropar på de jag känner.

Snart vändning för mig också. Jag har ingen koll på tempo eller tid. Klockan sitter mest på för att se resultatet i efterhand.

Nu är det nerräkning! Nu hejar jag på de jag möter och tittar efter Annica (som jag hittar) och Åsa (som jag tyvärr inte såg).

Sen, där runt 30 km är det något som händer i min kropp. Benen känns inte längre sega och jag känner mig vrålstark! Jag börjar springa om allt fler. Farten stiger och jag susar fram, känns det som. Uppför och nerför! Wihooo!!

Jag kommer ikapp Miranda, pratar lite och fortsätter. In på stadion, hör Miranda-superwoman gå i mål och fortsätter ut igen för att skrapa ihop de sista 2 km. Jag fortsätter att plocka placeringar och benen bara springer. Jag rundar konan och kör sista biten tillbaka till stadion med starka ben.

Inne på stadion ökar jag lite till och bestämmer mig för att springa förbi killen framför. Passerar honom strax före målportalen och går i mål på 3.48! Ingen höjdartid men det var heller inte syftet med dagen.



Det bjuds på skumpa och jag dricker med medaljen runt halsen!

Efter duschning åker vi hemåt och jag är känner mig nöjd! Enormt nöjd och tacksam över min starka kropp som ställer upp på det jag begär av den. Att jag fick vara med på detta historiska lopp och känna den mäktiga känslan att vara en av dessa som fick springa.
Idag känner jag inget av gårdagens löpning, bortsett från lite ömhet i den tunna huden efter blåsorna.

Av hela mitt hjärta vill jag tacka världens bästa supporters, pappa och Ingalill som är med och hejar, stöttar och hjälper. Fantastiska människor!! Kärlek till er!!



- Posted using BlogPress from my iPhone