I början av oktober åkte jag till Stockholm för en dag. Jag hade nämligen blivit kontaktad av Agnete Dannenberg som driver podden Löparsnack. Det skulle pratas UTMB!
Det var med fjärilar i magen jag steg in vid inspelningen. Jag har aldrig gjort något sånt här tidigare och jag är väl inte känd som den som pratar ihjäl folk (jag inte känner så bra) heller. ;)
Jag hade kastat i mig mat strax innan och fick lite halvpanik att jag skulle rapa rakt i micken. Jag klarade mig utan det, tack o lov!
Jag var sjuk nervös när jag satt där, men det blev rätt bra ändå. :)
Tredje gången gillt. Jag var anmäld till tävlingen redan
2013, men då inföll VM i 24h samma dag och jag fick skjuta min start till 2014.
Då var jag skadad och kunde inte heller springa denna äventyrstävling. Då låg
tävlingen i maj men är nu flyttad till Allhelgonahelgen. Den här gången kom jag
iväg och det var verkligen himmel, hav och helvete.
Min kompis Maria och jag morgonjoggade lite hemmavid innan
vi satte oss i bilen för de 49 milen söderut till Skåne. Bilresan gick bra och
vi kunde checka in på Valhall Hotell och Konferens i Ängelholm. Vi fick ett
mycket bra mottagande och personalen var väldigt tillmötesgående och fixade
frukostbricka till oss så vi skulle få i oss frukost på tävlingsdagen, eftersom
vi var tvungna att lämna hotellet redan innan frukosten öppnade.
Vi for sen iväg till Mölle och kollade på målgångar av The
Dark side och rekade lite parkeringsplatser och duschmöjligheter inför
morgondagen.
På tävlingsdagen ringde klockan ett par minuter i fem och vi
steg upp och åt vår frukostbricka och gjorde oss klara. Vi anlände till Mölle
hamn och starten strax efter 6.30, precis som vi planerat. Starten skulle gå
klockan 7 och vi hann fixa i ordning våra drop bags, gå på toa och krama
varandra Lycka till.
Maria o jag före start
Foto: Privat
Kullamannen kom ridande till häst och stämningen var hög när
dagen sakta grydde och startfältet släpptes iväg. Jag kände mig pigg och glad
och travade iväg. Vägen började på asfalt men övergick snart på stig. Vackra
lövtäckta stigar i bokskog. Ja, det var så fint! Men det var också lite lömskt
eftersom löven täckte marken såg man inte hur det såg ut och jag var rädd att vricka
foten (som jag gör om och om igen).
Vi skulle springa tre varv på en bana som var drygt 20 km.
Första varvet såg jag som ett upptäckarvarv, det andra som ett transportvarv
och det tredje som ett ärevarv och final.
Banan var böljande på dessa vackra stigar och vägar innan vi
tog oss brant ner mot havet. Där fortsatte färden med klipphopp längs stranden.
Stora stenbumlingar som vi fick hoppa/gå mellan. Sträckan var ca 1 km. Jag
kände mig ganska stark men pulsen låg onödigt högt.
Vi passerade Nimis och Lars Wilks konst innan vi påbörjade
klättringen uppåt. Det var brant och jag hjälpte till med händerna för att ta
mig uppåt. Väl där upp vände vi neråt igen mot havet, och där nere väntade den
största och brantaste uppförsbacken. Jag kröp och försökte få fäste med fingrar
och fötter för att ta mig upp, stenar lossnade och rullade neråt. Det kom
stenar ovanifrån men jag klarade mig. Det fanns långa rep som kunde användas
för att dra sig upp i. Jag tog lite hjälp av dem men eftersom det var så många
som använde samma rep så blev det lite svajigt.
På toppen kunde vi sen se ut över havet och nu började fin
stiglöpning igen. Det skulle finnas två vätskekontroller efter banan så jag
hade bara en halvlitersflaska med mig. Den var slut efter andra uppförsbacken
och nu började jag bli törstig. Första milen hade tagit 1h20min.
Här började jag känna mig negativ. Jag var så törstig och pulsen låg högre än
den brukar. Jag väntade på vätska och frågade de runt om mig om det inte skulle
finnas en vätskekontroll och då sa de att vi snart är vid fyren där det skulle
finnas vatten.
Väl framme vid fyren efter drygt 15 km fanns det vätska och
jag svalde snabbt över en liter vatten. Mums va gott! Jag fyllde min flaska och
tog mig nerför en brant med massor av lösa stenar, under en ek, (det var som en
tunnel) och vidare över gräshedar, genom kohagar och mot varvning.
Vätskan kom ut i kroppen och med den kom energi och mer
positiva tankar. Jag varvade som tredje dam, tog en extra flaska till ryggan
från min drop bag och sprang ut på mitt näst sista varv.
Jag fick i mig en Snickers och fick sällskap med kille. Vi pratade och sprang
och hade trevligt.
Över stenarna vid havet och uppför branta backen. Pulsen låg
lite bättre nu men ändå lite för högt. Den här gången när vi vände neråt sprang
vi över en spång med tvärliggande brädor, den kände jag inte igen från förra
varvet. Inte heller ett blöthål. Hmm, hade vi sprungit fel? Jag frågar de andra
men de känner inte heller igen sig men vi har löpare både framför och bakom och
massor av snitslar så det borde vara rätt väg.
Det visar sig att arrangören klokt hade dragit om banan då stora stenar kommit
i rullning i backen med repen. Nu fick vi istället klättra en annan väg och
fick 70-75 höjdmeter mindre då vi inte kom hela vägen ner till havet igen.
Andra varvet kändes bra. Mycket bättre när jag hade dubbla
vattenflaskor och jag petade i mig Snickers och salttabletter. Andra varvet
kändes kortare och allt flöt på bra. Solen bryter igenom molnen och det är
varmt och skönt. Utsikterna över havet är magnifika.
Sista varvningen nu och jag dricker Cola, tar med mer energi
o sticker ut på sista varvet. Tvåan, trean och fyran i damklassen är samtidigt
inne för varvning. Jag sticker ut som nummer två, men blir snabbt omsprungen av
den blonda tjejen. Hon ser lätt ut.
Nu är det sista gången vi får springa på de fina stigarna.
Sista gången på stenarna vid havet och uppför backen vid Nimis. Trean tassar
förbi mig på lätta snabba ben. Vi pratar en stund men jag släpper henne. Hon
springer för fort. Jag börjar bli lite trött.
Sista gången vid fyren och jag fyller flaskorna och dricker.
Jag dricker jättemycket. Nu är det bara drygt 5 km kvar. Löpare från någon
kortare klass kommer och svischar förbi i en väldans fart. Jag lunkar på.
Njuter lite vid de sista km’arna och blickar ut över havet. Det är så fint.
Tänk att jag får springa här. Jag drar i mig saltdoften från havet och tassar över de små
vita runda stenarna. Över asfalten och ner tillbaks mot Mölle Hamn och
målgången.
Jag kommer i mål på 8.07.24 och fjärde dam. Jag känner mig
nöjd och glad. Det är skönt att komma i mål och det känns i benen att det var
många höjdmetrar. Maria tar emot mig i målet och vi käkar chips och minglar
lite.
Målgång!
Foto: Privat
Men jag blir snabbt kall och det är dags att ta sig upp till Grand Hotel
där vi blivit lovade att vi skulle få duscha. Jag skakar och är blå om
läpparna.
I receptionen är det en kund före och en kille kommer och
väntar. Han erbjuder sig att låna ut sitt rum och sin dusch till oss! Vilken
hjälte! Vilka snälla människor det finns! Vi får göra oss rena och vi snackar
en stund. Fantastiskt trevligt! Tack Mathias från Kalmar!
Middagen avnjuts på hotellet efter ett intressant föredrag
av Scott Cole. Sen drar vi oss tillbaks till Ängelholm och sängen. Vi är
riktigt trötta och lite stela i benen.
Morgonen därpå är det sovmorgon, hotellfrukost och sen tog
vi oss en stapplande jogg ute i de vackra omgivningarna innan vi styrde bilen
norr ut igen.
Morgonjogg på stela ben
Foto: Privat
En jättetrevlig helg var till ända och ett snyggt
bältesspänne var bärgat. Och en massa vackra minnen och upplevelser av att ha
fått springa i den vackra naturen runt Kullaberg.
Tredje gången gillt!
De lite större bitarna i 2016 års pussel börjar läggas på plats. Det vill säga de stora tävlingarna.
Som jag berättat tidigare kommer jag åka till Finland och Espoo 24 h i slutet av februari för att testa mina 24-timmarsvingar. Se vart jag står och hur långt min väg tillbaka hunnit gå.
I maj kommer jag åka till Grekland igen.Olympian race. Man ska ju slutföra det man påbörjat och jag kom ju aldrig i mål pga av min dumma skada. Så jag måste tillbaks och springa hela loppet. Så är det bara.
Olympia Foto: Privat
Sen har vi Köpenhamn Ironmani augusti. Mitt första triathlon. Jag har inte något tidsmål. Jag är fortfarande en löpare som simmar och cyklar. Jag ska genomföra och ha kul och uppleva.
Men först nu har jag Kullamannen i slutet av månaden att se fram emot. Det ska bli riktigt kul! ca 63 km och 3000 höjdmeter. Den kallas ju även "Himmel, hav och helvete" och det låter ju spännande!
Det blir lite tredje gången gillt för denna tävling. Jag var anmäld redan 2013 men då sprang jag VM den dagen och fick ställa in. Förra året var jag skadad och fick återigen lämna återbud.
Men nu! Nu ska jag dit!
24 timmars löpning. Det är en skräckblandad förtjusning!
Jag hatar det och jag älskar det! Jag som egentligen gillar bäst att springa i skogen och på stigen har drabbats av en hatkärlek till denna typ av lopp. Jag har sagt många gånger att nu är det minsann sista gången jag springer ett 24h. Men så har det blivit ett till, ett till och sen ett till.
Nu har nyfikenheten om hur jag kommit tillbaks efter skadan och längtan att springa riktigt långt gått så långt att jag anmält mig till just ett 24h. Nämligen Espoo i slutet av februari.
Det blir tredje gången jag springer detta lopp. Första gången 2011 ville inte magen vara med mig. Det är första och enda gången hittills *peppar peppar* som magen satt stopp för ett lopp. Andra gången 2013 gick det bättre, eller väldigt bra.
Jo visst, så nu blir det ett 24h till i alla fall. Men det är långt till februari... :)
Den 12 september sprang jag Tjurruset i Karlstad. Geggigt och väldigt skoj! Jag blir som ett barn på nytt och tycker att det är jättekul att hoppa i lera och vattenpölar.
Vid anmälan fick man ange sin tid på en platt mil. Jag skrev in 45 minuter. Jag har visserligen inte sprungit en mil så snabbt jag kan nån gång på de sista 8 åren (!) men jag gissade lite.
Jag hamnade då i startgrupp Gul som var bakom eliten, men alla stod i samma grupp.
Planen för dagen var att ha kul. Eftersom jag inte visste om jag tagit i då angett 45 minuter ställde jag mig längst bak i startgruppen. Startskottet gick och vi sprang iväg. Jag började sicksacka mig fram. Första km gick på asfalt och grusväg. Och jag tror att det var fler som gissat att de springer en mil på 45 minuter. Jag började ana att jag skulle få springa om en del.
Det var en mycket bra dag den där dagen. Jag kände mig så stark! Uppförsbackar flög jag uppför. Jag kryssade mellan löpare och fick springa på sidan av stigen. Jag fick stå och vänta på "min tur" och det var tjockt med folk så vi fick gå vissa bitar. Det gick helt enkelt inte att komma fram.
Men det gjorde inget. Jag var ju bara där för att ha kul. Och det hade jag! Men samtidigt var det så härligt att känna sig så stark så jag ville springa på.
Hinder efter hinder betades av. Leran var tjock o sörjig ibland och dikena var vattenfyllda. Vi kryssade mellan sumbobrottare och klättrade upp på lastbilsflack. Vi kröp under presenningar och genom rör.
Vid målgången hade jag gärna fortsatt, det var så skoj!
Hejade och grattade vinnarna efter målgången, André som jag lärde känna på landslagslägret och Linn, som jag tävlade Sportkullan med i somras.
Jag kände mig nöjd och hann blaska av mig den värsta leran innan sambon kom i mål, som startade senare.
Det visade sig att jag hamnade på plats 13 av 1221 damer vilket jag blev förvånad över. Trodde inte jag var så långt fram. Men det var ju också kul, och det var ju det jag var där för. :)
Vi har tävlat ett par gånger i multisport båda två, min
sambo Simon och jag, men aldrig tillsammans i samma lag. Men nu var det dags!
Aim Challenge i Lindvallen. En 6 timmar lång tävling. 60 kontroller och du tar
så många du vill och hinner, i vilket ordning du vill. Kontrollerna är värda
olika många poäng och den som har samlat mest poäng efter 6 timmar vinner.
Enkelt eller hur?! Och dessutom jätteskoj!
Vi kom upp till Sälen på fredag kväll. Registreringen skulle
börja kl 19 och vi hann precis installera oss i stugan innan vi åkte dit. Vi
hämtade nummerlappar, sportident-pinne och pratade med några andra tävlande.
Sen återvände vi till stugan för att käka och förbereda alla grejer och
cyklarna.
Starten skulle gå kl 10 så det var inte jättetidigt vilket
var skönt. Vid 9.30 skulle en information hållas så då var vi på plats.
Kartorna med alla kontroller hängde på ett långt snöre och fick inte röras
förrän prick kl 10.
Målportalen på morgonkvisten Foto: Privat
Lugnet före start Foto: Privat
Före start Foto: Privat
När klockan var slagen ryckte alla åt sig en karta och strategier och planering
kunde starta. Simon och jag smet iväg till ett bord och satte oss för att kolla
in vilken väg vi skulle börja med. Vi bestämde oss för att åka nerför backen
till Sälen by och plocka kontroller där och sen ”arbeta oss hemåt”.
Simon är väldigt stark som cyklist men i löpningen är det
jag som är den starka i vårt lag. Vi valde att ta flest kontroller som vi kunde
nå med cykeln. Det var den strategi som skulle spara mest tid och ge oss mest
poäng.
Vi susade nerför backen mot byn i över 50 knyck. De grova
däcken från mtb’n morrade mot asfalten. Vid Berga körde vi upp på Vasaloppsspåret
för att ta vår första kontroll. Den satt högt så vi fick hjälpas åt för att nå
den. Sen tog vi några kontroller till både med cykel och springande i
cykelskor.
Vi kom fram till en av de kontroller som skulle ge oss ca 15
poäng. Det var en SUP, stand up paddle. Där räckte det med att en av oss
paddlade. Simon fixade detta galant men valde att stå på knä att paddla. Här
började det nypa lite av kramp i hans ben.
Foto: Privat
Vi fortsatte att ta kontroller och det flöt på bra. Vi
utarbetade vår plan vartefter tiden gick. Vi kom på en idé att försöka hitta
genom skogen mellan två kontroller för att slippa cykla tillbaks. Det gick bra
och efter lite cykelsläpande hittade vi fram till vändzonen i skogen och kunde
börja plocka nya kontroller.
Vi saltade och vätskade Simons ben men krampen lurade så
fort vi krävde lite av dom. Så vi fick dra ner på tempot och gick en hel lång
backe för att få bukt med problemet. Det blev lite bättre.
Sista kontrollen som vi skulle ta nere i byn var en
simkontroll. Jag skulle ta den, bestämde vi. Jag slängde av mig tröja och skor
och sprang ner till bryggan, och hoppade i vattnet. Det var sjukt kallt i
Västerdalälven! Efter ett par armtag kunde jag knappt andas. Tänkte att jag dör
nog här. Men det visade sig vara fel. Jag överlevde och vi fick 15 poäng. Jag kastade
på mig kläderna och fick i mig en bar innan klättringen uppför Fjällvägen
påbörjades.
Jag ser allt lite frusen ut Foto: Privat
Simons ben ville inte alls cykla uppför, de halvkrampade
mest hela tiden, så vi tog fram snodden. Vi har aldrig testat detta förut. Men
vi kopplade på snodden och jag drog på. Och vet ni?! Jag gillar mina ben!
Jättemycket! De arbetade på och vi låg för omkörning uppför backen. Jag
trampade på, med Simon på släp. Kylan som jag kände från vattnet var som
bortblåst och svetten rann i ansiktet. Men benen tryckte på!
Väl uppe i Lindvallen tog vi några kontroller till innan det
var dags att åka mot mål.
Det är viktigt att vara i mål prick klockan 16.00.00. För om man kommer i mål
efter kl 16.00 får man 30 poäng i avdrag och kommer man 16.10 eller senare
diskas man.
Vi var framme vid Experium runt 15.50. På parkeringen, när det var dags att
runda huset, ca 100 meter från mål, får jag punktering! Snacka om tajming! Så
jag får springa med cykeln sista biten. Vi tar oss under portalen och är i mål!
Hur många poäng vi har vet vi inte alls. Men vi är glada.
Navigeringen och orienteringen gick jättebra, och vi känner oss nöjda. Vi käkar
banan, köper en ny innerslang (för den jag hade med mig visade sig inte vara så
bra) och byter på min cykel innan vi cyklar tillbaks till stugan.
Det har varit bra väder hela dagen. Molnigt i början och
senare kom solen och det var jättehärligt.
Efter att vi tvättat cyklarna och kommit in i stugan öppnar sig himlen och värsta
ösregnet dånar på utsidan. Tajming igen!
Efter målgång Foto: Privat
Arrangörerna ska nu räkna ihop alla poäng och
prisutdelningen är först kl 22. Vi duschar, käkar och vilar lite innan vi åker
tillbaks till Experium.
Där är rena feststämningen och vid prisutdelningen visas en film från dagen. Den måste ni se!
Vi åker tillbaks till stugan och somnar gött. På söndag
sover vi länge, packar och städar ur oss innan vi styr bilen söderut igen.
Resultatmässigt hamnade vi på plats 27 av 111 mixlag. Det
tycker jag är mycket väl godkänt och det är vi jättenöjda med.
Sammanfattningsvis var det en jättekul helg. Vi fixade
tävlingen ihop och hade jättekul. Själva tävlingsarrangemanget var välordnat
och bra. Vi kommer säkert åka dit fler gånger, och vi kommer köra fler tävlingar
ihop.
Min kompis Mats är en hejare på fina stigar. Han berättade för mig om en tanke han hade. Det här var ett par år sen. Han hade en massa leder som han ville sätta ihop till ett riktigt monster långpass. Han kallade projektet "The wolfeater".
Mycket vatten har runnit under bron sen dess, jag har varit skadad och Mats har flyttat till Strängnäs.
Men! Nu är det emellertid bestämt ett datum och vi kommer springa detta äventyr den 19 september! Det är en hel del pirr i magen och det var länge sen jag sprang så långt. Sträckan kommer bli ca 162 km, dvs typ 100 miles. Och vi ska starta i Karlskoga och springa till Sunnemo.
