12 timmar i Hallsberg

Här sitter jag, öm i hela kroppen. Känns som om jag har världens baksmälla. Mår illa. Men så är jag tokglad också! Igår deltog jag i mitt första 12-timmarslopp i Hallsberg. Det var varmt, mycket varmt. Enligt hemsidan hade de mätt upp temperaturen till 38 grader som högst. När klockan var 19 var det fortfarande 28.
Starten gick 12.00. Första 20 minuterna drack jag inget men efter det drack jag i stort sett varje varv som var 1280 meter. Jag varvade Vitargo, vatten och cola. Åt lite godis.

Hade sällskap med en trevlig tjej de första 3 timmarna. Sen gick jag en bit och hon sprang vidare, men vi hade sällskap flera gånger under loppet vilket var jättekul. Min lilla plan på att försöka springa 2 maror hade jag nästan gett upp när jag hade min dipp strax efter 30 km. Det gick tungt, det var varmt och jag mådde jätteilla. Magen var svullen som en boll av all vätska. Kl 18.00 serverades varm mat, pasta, kyckling och currysås. Varje tugga växte sig som en tennisboll i munnen men jag tvingade i mig alltihop. Sen mådde jag faktiskt lite bättre. Varven gick nu långsamt och jag gick ca halva varvet o joggade den andra halvan.
Det gjorde ont i ljumskarna och baksida lår. Jag stannande och stretchade. Det hjälpte väl nån minut sen var det lika igen. Pratade med Reima som sa att alla känner lika och det brukar inte bli värre utan smärtan brukar hålla sig på samma nivå. Han gav mig en värktablett så smärtan skulle släppa lite så jag kunde springa mer avslappnat igen. Det blev lite bättre och jag pinnade på igen.

Tankarna och förhoppningarna om dubbla maror var åter i mitt huvud. Det skulle kunna gå. Det gjorde det också! När min man kom för att se på målgången och senare ta oss hem fick jag extra krafter och sprang sista 90 minuterna. Det kändes så himla enkelt då. Jag bara sprang!

När det var 18 minuter kvar bestämde jag mig för att bara springa ett varv till. Jag kollade skärmen och såg att jag sprungit 95995. Tänkte att jag går väl de sista minutrarna så jag kommer över 96 iaf. Men jag hann nästan hela varvet och det hela slutade på 96,919 km.

Helt galet! Jag har aldrig sprungit så långt och så länge. Trodde inte alls att jag skulle klara mig så långt. Dessutom hade jag helt nya skor som jag aldrig sprungit i tidigare. Men de fungerade galant och blåsorna på fötterna var nog mindre än vad de brukar vara efter kortare pass.

På måndag åker jag på semester med familjen till Dalarna. Löparskorna får stanna hemma. Nu är det vila och återhämtning i solen som gäller.