Vi promenerar uppåt och ut ur Courmayeur. En asfaltsväg avlöses av en stig som går i serpentiner uppåt.
Vi kommer upp på ca 2000 meters höjd och här går banan lite lätt
böljande och vi kan springa på lite. Benen känns fortfarande
sega. Jag använder hela tiden mina stavar, både uppför och nerför. De är verkligen ovärderliga.
Jag känner mig inte alls pigg och fräsch. Krafterna tryter och jag känner mig ynklig.
Mats på minner mig att äta och matar mig med energi.
Men vyerna vi får njuta av är helt sagolika och vi kan inte låta bli att säga det om och om igen. Det är så vackert!! Så stort!
 |
Människorna är så små, bergen så stora.
Foto: Privat |
Det går lite nerför till Arnuva och det är riktigt varmt i mattältet när vi kommer fram. Vi
plockar med oss och äter på utsidan i skuggan. Nu är dags att ta sig an
banans högsta punkt, Grand Col Ferret på 2537 meter. Sist jag var här
var det natt och allt jag såg vara bara en lång rad pannlampor som steg till himlen ungefär.
Nu fick vi njuta av utsikten och såg vart vi var på väg. Väl på toppen fick vi vår nummerlapp scannad, som på alla toppar. Sen fortsatte vi neråt och den utförslöpningen gick jättefint och vi avverkade nästan 2 mil nerförsbacke.
Nästa kontroll skulle vara Champex-Lac där det också fanns möjlighet att sova. Vi passerade genom en liten by och sen var det dags att ta sig uppför igen. Vi pratade lite hit och dit huruvida vi skulle sova en stund eller ej men beslutade till sist att strunta i det, så länge i alla fall.
Champex 1,5 km stod det på skylt ungefär där våra nummerlappar blev scannade. Det visade sig vara de längsta 1500 metrarna på väldigt länge. Men till slut kom vi fram till kontrollen. Där käkade vi mat igen, satt på pannlampor, lite mer kläder och gjorde oss klara för en natt igen. Jag kände mig stel och trött. Det var inte lätt att komma igång igen efter att ha suttit stilla. Men jag brukar inte uppleva det som så här slitsamt.
 |
| Champex |
Vi gick ut från kontrollen och en lång lättgådd nerförsbacke avlöstes av det mest tekniska berget längs banan, Bovine. 500 höjdmeter skulle tas och vi gick långsamt, på en lång rad med andra löpare. Ibland var det stig, ibland var det bäckar vi gick genom/över, ibland sten och klippor och det var galet brant. Det blev mörkt och pannlamporna lyste upp vägen likt ett luciatåg mot himlen.
Vid en paus stannade vi och drack varsin Redbull. Jag fick inte i mig hela. Det smakar verkligen illa men kanske hjälpte det mig att hålla mig lite pigg, för nu var jag riktigt sömntrött. Det gick långsamt, både uppför och nerför. Mats var mycket starkare än mig och jag kände mig som en bromskloss. Mats, min hjälte, stannade och stöttatde och försökte få i mig energi.
Vi bestämde oss för att vila en kort stund i nästa kontroll, Trient. Vi käkade lite och så satte vi oss vid bordet och la huvudet på armarna. Ställde klockan på 10 minuter och somnade!
Nu var det bara 2 "backar" kvar. Nu skulle vi upp 700 höjdmeter och ner lika mycket. Det här berget var inte lika tekniskt som Bovine och det var skönt att känna att det var näst sista. Men jag kände mig så sliten. Så trött.
Nånstans där i mörkret säger jag till Mats; "
Men vad är det som kommer där?" Alltså, det är så skumt, jag förstår att något inte är rätt men samtidigt ser jag ju det jag ser. Svampbob Fyrkant går före oss på stigen längre fram!! Det känns helt absurt att jag ser honom. Men det är inte Svampbob... Jag hallucinerar.
Nu är vi framme i sista kontrollen och det är bara ett berg kvar att bestiga. Men vi ska ta oss från 1260 meter till 2130 och sen ner till 1035 som Chamonix ligger på. 19 km kvar. Det borde inte ta så lång tid. Borde...
Vi börjar gå uppför en grusväg. Jag är trött, sjukt sömntrött och går och blundar. Tror jag halvsover medan jag går. Sen tittar jag upp och ser till vänster om mig en massa skor. En massa gröna och vita sandaler, säkert hundra par.
"Varför har de ställt så mycket skor här?" frågar jag mig. Samtidigt som en del av mig förstår att det finns inga skor där. Det är bara en väg, med gräs bredvid.
Vi stannar och försöker få i oss lite energi. Jag tar alla chanser att sätta mig. Känner mig helt paj.
 |
| Fotar mina smutsiga skor där i mörkret. |
Det börjar ljusna och vi går uppför. Jag går långsamt. Jättelångsamt. Mina ben orkar knappt ta de stora trappstegen som krävs. Jag drar mig upp med hjälp av stavarna. Men armarna börja också bli trötta. Säkert tio gånger på vägen upp tror vi att vi är på toppen. Men precis när vi kommer runt krönet ser vi löpare längre upp. Det är inte sant! Det fortsätter till himlen!
Jag känner mig paj och ynklig och frågar om inte Mats vill fortsätta ensam. Han verkar så pigg och glad. Jag kände mig bara negativ och gick och klagade. Men min
hjälte Mats stannar med mig! :) :)
När vi äntligen når toppen börjar det som är ännu värre, nerförsbacken. Det går långsamt. Det gör ont men sakta kommer vi närmare och närmare Chamonix och målet. Sova och duscha. Det är det jag längtar mest över.
Backen ner mot Chamonix är lång och helt springbar om man har ben som vill och orkar springa. Det hade inte jag. Till slut tänkte jag nästan lägga mig och göra kullerbyttor nerför. Det hade varit skönare än att gå. Helt säkert!
Jag letar och tittar efter en liten bro där Jörgen stod förra gången. Då vet jag det är nära mål. När vi äntligen passerar bron känns det gött. Jag ser asfalten längre fram och det är så nära!
Vi kommer ut på asfalten och någon ropar mitt namn flera gånger. Men det har jag också hört så många gånger under dessa 2 dygn så jag reagerar inte. Men till slut får jag syn på Jörgen! Å va jag blev glad, kompis!! Jörgen tar hand om Mats kamera och fotar oss hela vägen till mål.
Vi springer genom stan, gör high-five och njuter av att ha klarat av äventyret. Vi går i mål tillsammans och jag är så nöjd!
Vi får våra finishervästar och går till hotellet. Det är över.
Jag är glad samtidigt som jag är ledsen att jag kände mig så urlakad större delen av loppet.
Sammanfattning.
Jag är glad att jag tog mig runt nästan en timme snabbare än sist, trots att det blev som det blev.
Jag är glad att jag fick dela loppet och upplevelsen med dig,
Mats. Att du stod ut med mitt klagande och ojande. Det är alltid roligare att vara två.
Jag är glad att jag fick en plats i detta lopp och fick njuta av det (för det gjorde jag faktiskt också) och se alla vackra vyer.
Jag är glad för att kroppen höll och att jag inte fick några jätteblåsor på fötterna.
Men...
Jag är lite ledsen för att jag inte petade i mig tillräckligt med energi.... Men samtidigt lite glad över erfarenheten av vad som händer när man inte gör det.
Så summa summarum är jag trots allt nöjd och glad.
.JPG)
