UTMB 2013 del 1

Äntligen var det dags att återigen få uppleva ett varv runt Mont Blanc. Många långa backar, timmar och vacker natur. 3 länder på 2 dagar som det står i informationen om loppet.

Vi tänkte gå ut till starten i god tid för att inte hamna för långt bak. Vi var klara nästan en timme före start och bodde ju så perfekt bara ett stenkast från portalen.

Glad och färdigklädd!
Foto: Privat

Vi klev ut, fotade lite och satte oss sen vid starten. Det hade redan samlats tusentals människor. Löpare och publik trängdes på det lilla torget och solen gassade på rätt hårt.

Jag, Johan och Mats.
Foto: Privat

Speakern babblade ömsom på franska och ömsom på engelska. Det här skulle bli så kul!!
Nedräkningen började och låten Conquest of Paradise med Vangelis spelades på hög volym. Håret på kroppen står rakt upp och leendet når öronen.

Klockan närmar sig 16:30 och det är dags att börja röra på sig. Startfållan krymper och blir mer kompakt. Vi räknar ner och startskottet smäller av. Alla tjoar och ropar och vinkar. Det är så stort!

Starten

Vi springer iväg längs publikkantade gator. Vår plan var att hålla ihop så långt det gick, vi tre. Jag känner mig så upprymd och glad. Första delen går ut ur Chamonix och längs en bred böljande stig. Jag springer med stavarna i handen för enkelhetens skull.
Som alltid i början av långa lopp känns löpningen lite seg och jag funderar över hur jag ska fixa den långa bit som är kvar.

Efter en stund kommer vi fram till Les Houches där vår första stigning kommer. Vi ska upp ungefär 800 höjdmeter och sen ner över en slalombacke. Jag plockar fram mina stavar och vi går på uppför backen. Sist jag tog mig uppför var det natt men nu var det ju ljust och solsken och lite lättare när jag visste vad som väntade. Jag var riktigt törstig och hade nästan fått i mig allt vatten redan. Nånstans på höjden fanns en påfyllningsmöjlighet. Jag stannade och fick av mig väskan och skulle fylla på. Men själva blåsan hade tvinnat sig ett halvt varv så jag fick bara i en halv, sen såg den full ut. När jag insåg detta väntade jag för att få hela fylld. I och med detta tappade jag bort både Johan och Mats.

Med fylld vätskerygga tog jag mig sen nerför den branta slalombacken. I början går den inte som en serpentin (som andra nerförsbackar gör) utan rakt ner. Mina lår får jobba järnet! Tårna kraschar inne i skon i varje steg. Aj! Jag springer på lite fortare för att komma ikapp de andra. Men ser dom inte längre fram. Attans!

I dalen sen finns första kontrollen och när jag kliver in ser jag Johan. Vi äter och dricker lite och jag fyller återigen min väska med vatten. Jag upplever mig törstig hela tiden. Efter en stund kommer Mats. Det visar sig att han var efter mig. Nu är vi återförenade alla tre och fortsätter ut och börjar den sega backen som väntar.

En hel del flacka, springabara partier avlöser varandra med korta backar, som vi går uppför. När det är dags att slå på pannlampan sätter jag på mig min långärmade tröja. Johan var snabbare på med lampan och sticker iväg lite före oss. Vi kämpar på och kommer inte ikapp Johan och hittar honom heller inte i nästkommande kontroll.

Mats och jag fortsätter ensamma vår väg upp till Croix du Bonhomme på 2443 höjdmeter. Det är fortfarande mörkt och jag börjar frysa. Min kjol är blöt efter all svett när solen sken. I kontrollen före toppen stannar jag och drar på mig mina långa tights, jacka och vantar. Det tar ett tag att få upp värmen igen. Mina ben börjar kännas sega och låren gör redan ont. Lite för tidigt för det...

När vi kommer ner på andra sidan till Les Chapieux får vi köa lite. Det är en kontroll av samtliga löpare så vi har med den obligatoriska utrustningen. Jättebra tycker jag!
Men jag hinner bli kall igen. Vi fyller våra förråd, äter lite och fortsätter sen.

En scenvagn med musik livar upp lite i kontrollen.

Då var det dags att igen att ta sig upp 1000 höjdmeter till Col de la Seigne på 2516 meter. Vägen börjar med lååång asfaltsuppförsbacke så vi kan gå på ganska bra där.
På toppen vänder vi återigen ner för att sen bestiga sista nästan lika höga topp före stoppet vid våra drop-bags. Nu börjar det ljusna och vi kan släcka våra pannlampor.

Serpentinvägen ner till Courmayeur är brant och dammig. Jag har ont i mina lår och det kunde ha gått fortare här om jag varit lite fräschare. Men snart väntar lite vila. Vi är nästan halvvägs. Men jag är trött redan. Benen gör ont, framförallt framsida lår.
Nere i Courmayeur får vi våra drop-bags. Vi hade bestämt att greja i ordning packningen först, äta och sen vila 20 minuter. Jag känner mig matt och prioriterar om. Har ätit alldeles för dåligt och äter lite före Mats. Måste få i mig massor men matlusten finns inte där. Jag är låg på energi.
Efter maten går vi in i "sovsalen" och lägger oss på varsin (galon)madrass. Timern ställer vi på 20 minuter och somnar nästan direkt.

Maten har gjort verkan och jag känner mig lite piggare när vi vaknar. Vi tar en snabb kopp kaffe innan vi lämnar in våra saker och fortsätter uppåt igen. Solen skiner och det är rätt varmt ute.