Kramp i kinderna

Nu är det ett halvår sen jag sprang. 6 månader är lång tid. Jag har cyklat lite landsväg och nu på sista tiden har jag även tagit ut mtb'n lite. Det är helt underbart att komma ut i skogen igen. Jag bara ÄLSKAR det. Jag blir glad och fylld av energi. Det är som att ladda ett batteri. I naturen och skogen hämtar jag kraft.

Jag gillar mörkret. Att röra mig ute i pannlampans sken. Det blir likt en liten egen värld. En spännande värld där man inte vet vad som är utanför ljuskäglans sken.

I kväll hade vi bestämt träff med 2 andra grabbar om en tur på mtb. Det skulle vara mörkt och jag hade laddat min lampa. Hela dagen gick jag och längtade till kvällen. Och lagom tills vi skulle åka hem sken solen och den hårda vinden hade mojnat. Helt perfekt.

Vi lastade in middag i magarna och gjorde oss klara och cyklade till mötesplatsen.

Vi tog oss ut i skogen. Och jag log! Hela tiden! Jag tjoade och ropade. Det gjorde mig så glad!

Tusan vad jag har saknat det här!

Vi cyklade på fina stigar, på grusvägar och traktorvägar. Till slut rymdes inte alla endorfiner inne i kroppen. Det kändes som om det svämmade över. Mina kinder krampade nästan av det ihärdiga leendet.

Så underbart! :) :)

Vi såg två små älgkalvar. Stannade till och såg dom fortsätta in i skogen.

Jag kände mig så galet glad! Så fylld av energi och endorfiner. Hög på livet, på skogen, naturen och mörkret. Kärlek!!

Men en sak måste jag göra. Skaffa mig ett par klara linser till mina X-kross. Nu har jag bara tonade glas till mina bågar så jag fick ta mina gamla brillor. Och de immar ju igen så fort jag stannar, nåt som inte X-kross gör.

Inte roligt med imma på brillan!
Foto: Privat

Det blev i alla fall en toppenrunda. Den gav helt klart mer energi än jag gjorde av med. Och nu sitter jag här i soffan, nyduschad och njuter av mitt nya lakritste och en kvällsmacka.