Först tänkte jag sticka utan klocka. Bara springa. Tog klockan ändå i sista stund.
På med ljudboken i öronen och så iväg.
Det var verkligen helt fantastiskt ute!
Jag tänkte mig rundan runt Posseberg. Det gick lätt när jag sprang iväg. Benen bara pinnade på.
Innan jag vände in i skogen blåste det rejäl motvind men jag såg att farten ändå var rätt hög. Skumt. Känslan var så lätt.
När jag passerade vid vår port stod klockan på 19,6 km och jag kände hur det luktade pers. :) Jag fortsatte runt älven för att få ihop en halvmara. Stannade klockan på 1:39!
Jag fattar ingenting... Hur kunde jag slå halvmara-pers idag?
Ingen direkt peppande musik i öronen utan en ljudbok, och jag hade dessutom lämnat plasma under dagen.
Allt gick så lätt. Vilken bra dag!
Känslan var som ett "vanligt" pass. Helskumt! Undrar om jag orkar hålla typ samma fart på dubbla sträckan om jag kämpar? Det är ju bara en månad till Stockholm marathon.
Kanske slår jag mina 3.40?!
Och om nån undrar hur det gått med mina mystiska bett på benet så har de slutat vätska. Nu kliar de bara och det är blått runtomkring.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Klart du slår 3.40. Du är ju i grymt mycket bättre form än jag och jag sprang ju under 3.40 trots att jag spydde ett antal gånger. Du springer under 3.20 i Stockholm tror jag :)
SvaraRaderaJa det är klart du gör pers i Stockholm! Jag tror som Johanna att du går under 3:20. Betten på benet är misstänkt lika huggormsbett tycker jag.
SvaraRaderaJa nu när jag googlade det så stämmer ju faktiskt en hel del... Men nu lär ju "faran" va över oavsett. ;)
RaderaTack för att ni tror på mig!