Lär känna mig del 1

Nu kommer ni att få lära känna mig lite mer genom att jag en gång i veckan kommer berätta lite mer om olika saker runt mig. Är det något speciellt du vill veta så kommentera gärna.

Första inlägget handlar om träningen i min uppväxt.

Redan som 5-åring började jag på ridskolan. Min älsklingshäst hette Skruffi och var en svart ponny. Minns att det var lördagarna som gällde och det var rätt kallt och rått i det stora tältet där vi höll till.

Som liten provade jag också på en del andra sporter. Jag gick i slalomskola på vintern, tennisskola på sommaren och simmade en del. Jag provade på friidrott men har aldrig varit med i någon lagsport. Bollsporter har heller aldrig varit min grej och jag har bara spelat fotboll en gång i hela mitt liv.

Liten Sandra nån gång på mitten av 80-talet. Foto: privat

Simmarkarriären var kort och intensiv och jag var med på ett par tävlingar. Jag simmade faktiskt rätt bra och på en tävling låg jag en bra bit före de andra men la mig sen och flöt och väntade in. Jag ville nämligen inte vinna. Pappa hoppade upp och ner på kanten och ropade att jag skulle simma i mål. Men jag låg lugnt kvar. Jag behöver väl inte simma in först i kaklet. Jag visste ju redan att jag var snabbast. ;)

När jag var 14 år fick jag överta syrrans foderhäst (foder= man gör allt, sköter, betalar och rider, utom äger hästen) då hon fick en egen häst och foderavtalet hade återstående tid kvar. När foderavtalet gått ut köpte vi en häst till och syrran och jag var i stallet nästan all vår vakna tid, bortsett från skolan. Vi red i flera timmar, i skogen, på ridbanan, i stan, ja överallt. Det var en rolig tid och vi var ett tiotal tjejer i stallet som hade en mycket fin sammanhållning och sov över på loftet och myste med hästarna.

Vi tävlade i hoppning med våra fd travhästar. Ärliga goa hästar som gjorde allt vi bad om. De hoppade alltid på alla hinder oavsett om de kom in fel mot hindret. Det resulterade i att vi inte alltid tog oss runt banan snyggast. Det var trots allt tiden och antal rivningar som räknades så vi knep ett ar segrar där.

När jag var 22 köpte jag en ny häst. Vi tävlade också i distansritt, och reste runt lite. Jag tävlade på sträckor upp till 100 km. Här ingår veterinärkontroller med jämna mellanrum och även efter målgång. Det gjorde att jag alltid ”fegade” och hästen hade mycket krafter i mål. En gång hade den högre puls i förbesiktningen innan start än efter 8 mil. Men en annan gång bestämde jag mig för att prova att rida lite fortare. Den tävlingen vann vi.
Hästen lämnade jag sen ut på foder till en tjej, när jag var gravid. Ett år senare sålde jag honom till samma tjej.

Så nån löpning har det inte funnits tidigare i mitt liv. Det var inte förrän sommaren 2005 som det kom in i bilden. Men det är en helt annan historia...