Albi 24h, European Championship 2016

Så var det dags att dra på sig blågult och ett landslagsuppdrag. Mitt andra i ordningen. 2013 sprang jag VM/EM i Steenbergen i Holland. Nu var det dags att fara iväg till Frankrike och Albi för EM i 24h. Formen var god och mitt år har varit framgångsrikt och skadefritt. Jag persade i Finland i februari med 226 km och nu tänkte jag minsann springa längre. 230 km typ. Det var ett realistiskt mål.

Avfärden gick på torsdagen och jag lämnade Kristinehamn med tåg på morgonen för att ansluta med de andra på Arlanda. Allt fungerade bra och efter ett flygbyte i Frankfurt anlände vi till Toulouse i tid. Arrangören hade sen bussar som tog oss till Arenan i Albi där tävlingen skulle hållas.

Stadion Albi
Foto: Privat

Vi fick en liten måltid i plastlådor. Hungern är den bästa kryddan så det smakade rätt ok. Det hade varit en lång dag med 13 timmar på resande fot så det var skönt att komma fram till hotellet och sova lite. Det var ett helt ok hotell, mycket finare boende än när vi var i Holland och bodde på nån typ av förläggning.

Fredagen startades med en morgonjogg tillsammans med Anna och Johan. Sen frukost och ett kort möte och planering av dagen.

Morgonjogg i Albi
Foto: Privat

Lagkapten Reima åkte till Stadion på tekniskt möte och vi andra drog till stan för att kolla oss omkring.
På eftermiddagen var det invigningsceremoni och sen käkade vi middag på stan. Arrangörens pastaparty lockade inte särskilt mycket. I stället käkade vi en supersmaskig hamburgare serverad på en hel bricka!

Foto: Privat

Invigningsceremoni
Foto: Privat

Kvällen ägnades åt att packa iordning grejerna så att min support Anna och Andreas kunde hjälpa mig på ett bra sätt under tävlingen. Jag kände mig inte väl till mods. Inte alls så lugn som jag brukar. Istället infann sig en osäkerhet. Passade jag verkligen in här? Hade jag något att bidra med till laget? Jag somnade på kvällen och sov ändå ganska bra.

Starten skulle gå kl 10.00 vilket är skönt. Det blir inte så lång väntan till start så man hinner bli hungrig efter frukost och inte heller är det så många timmar kvar dagen efter då det blivit en ny dag. Mycket positivt. Vi åkte buss till starten med alla grejer och förberedde i vårt tält. När det drog ihop sig till start så promenerade vi bort en bit på en gata där starten skulle gå. Vi tog en "spännbild" och Andreas serverade oss kaffe från silverbricka. Hög klass på den supporten!

Förberedelser före start
Foto: Privat

Vädret var klart och soligt men lite svalt. Jag valde att springa i korta tights, kompressionsstrumpor och t-shirt. De första timmarna kompletterade jag med lösa ärmar tills jag blev varm.

Klar för start
Foto: Privat

De första timmarna flöt på. Jag höll god fart, men började känna av alla högerkurvor. Men det kom och gick. Jag försökte tänka på att variera ben med vikt på i kurvorna och i de lutande passagerna.

Glädjen fanns inte i min kropp. Jag kände mig ledsen och vid 4-5 timmars tid kom den första ångestattacken. Jag kände hur ett stort tryck bildades runt lungorna och det var svårt att fokusera på loppet. Jag försökte tänka på bra och fina saker. Tänkte på mina barn, min sambo, hunden och mina föräldrar och vänner. Jag tänkte på laget, på supporten och alla de som satt hemma och hejade på mig och de andra. Jag lyckades andas mig igenom ångesten och den släppte taget lite. Jag berättade inte för någon hur jag kände just då. Ville inte.

Timmarna gick och det började närma sig en fjärdedel, 6h avverkade. Det var soligt och varmt och skönt. Inte alls för varmt för min del. Ångesten fångade mig ytterligare en gång i sitt grepp. Tårarna rann medan jag sprang men jag lyckades på något sätt få benen att röra sig framåt ändå.

Jag sprang till varje jämn timme, då promenerade jag ca 100 meter för att få ett annat rörelsemönster. Det var rätt skönt och tiden gick ganska fort. Jag betade av timme för timme.

Jag höll god fart och min plan att passera 12 mil på 12 timmar såg ut att gå i lås. Men så slog en yrsel till. Jag kunde springa någotsånär rakt, men så snart jag stannade så höll på jag falla omkull. Andreas höll i mig och Ulf stod bakom mig, beredd att ta emot om jag skulle falla. Jag fick en ordentlig saltgrogg och efter ett par timmar släppte den värsta yrseln. Jag kunde springa rakt och det var bara när jag stannade som jag fick hålla i mig.

Nu var natten här och mörkret slöt sig omkring oss. Jag bytte min svettiga t-shirt mot en långärmad tröja och överdragsjackan. Det blåste lite kallt på ena utsidan av arenan. 12 mil på 12 timmar missade jag med några hundra meter. Men det känns ok. Nu hade den värsta yrseln släppt och ångesten var borta. Nu började nattlöpningen! Den som jag älskar, men den riktiga glädjen fanns inte där ändå. Men jag bet ihop.

Jag fortsatte enligt planen att springa och gå några hundra meter vid varje hel timme. Det var svalt på natten men jag frös inte i min jacka. Timmarna gick och supportrarna Andreas, Anna och Ulf gjorde ett toppenjobb i tältet. Helt fantastiskt bra.

Jag fick en flaska Fanta med kärlek. Fanta som jag köpt som en liten belöning till mig själv och med små post-it lappar med hälsningar som kommit via Facebook och SMS. Det gav mig lite glädje i natten. Stort Tack!

Jag kollade in varvtider när jag passerade skärmen och såg att jag sprang ganska jämnt trots att benen började kännas rejält nu. Lagom till solen började gå upp passerade jag 200 km men mitt mål att nå 230 var utom räckhåll. Eller nej, det var det väl inte men den kraft som krävdes för att nå det fanns inte i min kropp. Inte just då.

Jag fick veta att vi ledde lagtävlingen men att Polskorna var på väg ikapp. De sprang tillsammans i en väldig fart på slutet. De passerade oss nån gång när det var nån timme kvar på loppet. Då gällde att hålla i silvret istället. Jag kämpade på och räknade ner.

Sista timmen var där. Det kändes skönt att det var över. När slutsignalen gick stannade jag och la mig på marken och grät. Jag kände mig så värdelös. Så kass. Så besviken. Anna och Andreas kom springande och kramade om mig och fortsatte sen till vår Europamästarinna Maria som sprang över 250 km. Galet långt och bra!
Jag samlade mig lite och torkade tårarna och gick för att se hur det gått för de andra. Vi kramades och jag gråter lite mer. Jag är trött och jag är besviken.

Ledsen och besviken. Och sömnig.
Foto: Privat

Vi packar ihop alla saker och åker buss till hotellet för att duscha. Prisceremonin börjar om ett par timmar. Jag fryser så jag skakar, trots att det är varmt. Det är skönt att duscha och jag hinner krypa ner under täcket i 30 minuter och sova innan bussen går tillbaks till stadion.

Där får vi höra "Du gamla, du fria" och Maria får ta emot EM-guldet. Jag gråter igen. Men den här gången av glädje och respekt för det hon gjort. Det är så stort!
Laget får ta emot silvret och jag får en medalj runt min hals. Ett EM-silver. Men ändå känner jag mig kass. Sjukt egentligen. Jag har ändå sprungit 218,5 km på 24 timmar. Men jag är inte nöjd.

Maria
Foto: Dan Välitalo

Foto: Privat

Vi får lite käk i ett tält som känns som en bastu. Värmeregleringen i kroppen är inte i balans efter ett långt lopp och jag brukar frysa och svettas om vartannat. Här är det varmt och jag känner att det inte finns nån syre. Efter maten blir vi återigen skjutsade med buss till hotellet och får sova ett par timmar innan det är dags för en middag. Jag är fortfarande låg.

Hemresan på måndagen går fint och pappa och hans snälla sambo hämtar mig på Arlanda och kör mig hem till dörren. Äntligen får jag sova i min egen säng bredvid hunden och sambon. Underbart!

Känslorna så här på hemmaplan känns lite annorlunda än där i Frankrike. Det börjar sjunka in att mitt resultat inte var så dåligt som jag tyckte själv just då. Det är faktiskt helt ok. Det är ok. Jag börjar känna mig lite nöjd tom. Jag gjorde ändå allt jag kunde just då. Jag gav inte upp trots att ångesten hade mig i sitt grepp. Jag fortsatte springa trots yrseln, som jag inte vet vad det berodde på.
Ångesten har jag i mig tyvärr, sen många år. Livet går upp och ner och ibland kommer neråtspiralen vid fel tidpunkt som nu. Men så är det.

EM-silver
Foto: Privat

Summa summarum så var det ett väldigt bra arrangemang. Busstransporter hit och dit och boende och mat. Allt fanns.
Just nu är jag nöjd med loppet, trots alla känslor medan jag sprang och runt omkring. Man kan inte lyckas jämt.
Det var bra. Det var tungt, men jag gjorde det bra.