Jag skriver...

tisdag 3 juli 2012

Ultrabalaton del 1

Dagen hade kommit, dagen jag med skräckblandad förtjusning sett fram emot sen den där dagen i höstas då Johanna frågade mig om vi skulle springa loppet tillsammans.
Klockan ringde 4.45. Jag steg upp och klädde mig och fixade. Frukosten på hotellet öppnade inte förrän klockan 8, så vi hade köpte lite egen frukost på en affär. Jag måste erkänna att det smakade inte riktigt och jag var lite nervös. 212 km är långt och det vankades varmt väder. yr.no visade 37 grader och svag vind. Inte förrän efter kl 23 skulle temperaturen sjunka till under 30. Men väder är inget man kan göra något åt. Bara att gilla läget.

När vi var klara tog vi våra drop-bags och gick mot starten. Det var nästan 1 km dit. Kroppen kändes ok men fjärilarna i magen fladdrade vilt. Vi anlände strax efter 5.30. Vi lämnade in påsarna, gick en sista gång på toa och sen var det bara att vänta in startskottet.

Klockan 6.00 släpptes vi alltså iväg på vår färd runt Balaton. Banan skulle vara kuperad de första 4 milen och det började med en uppförsbacke. Jag som inte sprungit sen i måndags hade supersega ben men jobbade ändå på uppför. Alla andra sprang fortare än vi och vi befann oss nästan sist i startfältet. Men ett ultralopp avgörs ju sällan den första biten så vi höll oss lugna. Det var ännu inte så varmt men korta tights och linne var ett bra klädval. På huvudet satt Stockholm Marathon-kepsen och på fötterna hade jag min Saucony Kinvara.


När vi lämnat Tihany följde banan en bilväg. Vi svängde sen ut från udden där start/mål var. Ut på själva fastlandet. Här visste vi att banan skulle gå en bit in från sjön och vi inte skulle se så mycket av den. Vi sprang längs en böljande bilväg. Små, ibland sega backar som vi gick uppför och några branta, lite längre. En kort bit gick längs en skogsväg och vi passerade ställen där det (troligen) bodde människor som inte hade det så bra ekonomisk.

Vi hade insett att det skulle bli för varmt att springa med ryggsäck, så vi hade lagt det viktigaste i en midjeväska (som vi köpte dagen innan, regeln med att inte springa med oprovad utrustning ignorerades lite...) som vi turades om att bära. Kontrollerna låg väldigt tätt, bara ca 5 km mellan så vi klarade oss med varsin handburen vattenflaska.

Vid varje kontroll fanns russin, druvsocker, kex, vatten, sportdryck och säkert mer som jag glömt. Sen fanns det större kontroller som hade mer utbud.

Jag åt och drack bra, led inte av värmen och kände mig stark som en björn. Jag var på så gott humör! Allt kändes himla bra. Första maran gick helt enligt plan och vi var båda pigga. Värmen blev dock mer och mer påtaglig och Johanna var mer påverkad av den än jag. Vi drog ner på tempot och gick en hel del. Vi sprang där det var skugga och gick när det var sol. Enligt uppgift var det 39 grader i skuggan så solpartierna, som var både långa och många, var nog ännu varmare.

Strax efter kl 17, dvs efter 11 timmar hade vi gjort 2 maror och hade 3 kvar. Johanna mådde illa och led i värmen. Jag mådde toppen och försökte stötta och hjälpa så gott jag kunde. Vi stannade vid ett ställe där man kunde bada i sjön. Jag vågade inte ta av mina skor, jag kände att blåsorna var på väg och var rädd att det inte skulle gå att få på skon igen. Johanna hoppade i och jag "kärringbadade" från kanten.


3 kommentarer:

  1. Åh, jag väntar på fortsättningen!!! Så grymma ni är! :)

    Ett gott råd: ta hand om blåsorna på fötterna. Jag avslutar just nu en antibiotikakur efter att ha haft en pytteblåsa på en tå.. där en bacill letade sig in och orsakade en stor, röd svullen fot. :(

    SvaraRadera
  2. Oh vad spännande!!
    Jag väntar också på fortsättningen...

    Vilka brudar ni är!!

    SvaraRadera
  3. Spännande läsning!! Fattar inte att ni tagit Erik runt i den värmen! Helt otroligt starkt!! Ser fram mot fortsättningen.

    SvaraRadera