Harsprånget

Vårt lag på jobbet gjorde en stark insats på Harsprånget idag, 6 km stadslopp. Jag är lite i chock över min egen prestation och galet stolt över sambon som sprang på så himla bra.

Det var jättevarmt ute, runt 26 grader. Jag gillar ju sol och värme så det störde inte mig egentligen. Igår firade vi hemma med pizza och öl. Nåt som inte hör till vanligheterna och magen tyckte inte riktigt om det. Jag mådde illa hela dagen och ända fram till start.
Stressigt värre med matlagning, klasskamp i fotboll före.


Jag hade som plan att testa att springa fort. Så fort jag kunde helt enkelt. Starten gick och jag hade min musik på och sjönk in i min värld. Jag "såg" ingen vid sidan om banan trots att den kantades med människor. Jag bara sprang.

Första km i 4-fart. Det är snabbt tycker jag. Jag var såå törstig men matade på. Det kändes ok. Nu kommer det galna! Jag höll samma fart rätt igenom! 4-fart!! Helt sjukt!! Jag som inte springer fort. Det går tydligen...

När vi vände upp på gågatan kom min kompis Ulrica och drog om. Jag försökte haka på men det var max i min kropp, och hon kom ett par sekunder före mig i mål. Hon blev första dam och jag blev alltså andra. Helt galet!

Jag är jättenöjd och glad att jag har bevisat för mig själv att jag inte alltid är långsam. Kul!!
Men jag snittade också 202 i puls så hjärtat pumpade på hårt.

Min älskade sambo snittade typ 5:20 vilket är helt galet bra eftersom han bara sprungit i 2 veckor. Jag är så stolt och glad för hans skull!


Puss efter målgång med likadana hörlurar på huvudet. :)

4-fart liksom... *chockad*

- Posted using BlogPress from my iPhone