334 varv i Karlstad

6 timmars inomhus. Första gången. Jag hade "lurat" med mig Annica. Hon skulle debutera som ultralöpare och målet var att ta sig över maradistansen. Mitt mål var att ha en bra dag och springa längre än 60 km. Kroppen kändes fin och det är så kul att träffa alla goa löparvänner. Hunöret var på topp! Jag var avslappnad och lugn.

Annica och jag före start

Det är svårt att springa inomhus när man inte har några referenser. Ingen klocka som säger åt en vilket tempo man håller och skärmen som visar sträcka och tid var så suddig för min del (pga ögonoperationen) så den var inte till någon hjälp. Jag höll mig ändå i ett skönt tempo och lät inte pulsen gå över 150. Men eftersom jag inte gjort något pulstest så säger det inte heller så mycket mer än att det kändes bra. Jag brukar ju gå på känsla så det fick bli så. :)

Första timmen bara försvann. Schwopp! Andra timmen likaså. Jag drack Cola och vatten och tog nån ruta choklad. Sen kom vändningen vid tre timmar. Precis när Annica och jag kom till konen så skulle vi runda den. Så vi ledde ett helt varv. ;)

Foto: Sigrid Josefsson

Efter 3,5 timme började jag tröttna lite mentalt. Det var tråkigt. Energinivån låg på en bra nivå och kroppen kändes finfin men det kändes tråkigt. Hjärnan ville göra nåt annat. Jag gick på toa! Haha! Sen kändes det faktiskt inte lika tråkigt längre. Tänk va enkelt det kan va ibland att lura kroppen!

2 timmar kvar. Jag börjar räkna ner. Jag har länge legat på fjärde plats och har ingen ambition att avancera. Jag kör mitt lopp, precis som jag brukar. Jag har ingen aning om hur långt jag sprungit men känner att det är ialla fall inte långsammare än 6 minutersfart så 6 mil borde var säkert.

Sista timmen. Det är nu loppet börjar. Nu sållar vi agnarna från vetet! 50 minuter kvar och jag ser sambon komma in! VA! Jag blev så super, superglad. Det var helt oväntat. Han skulle köra cross och sen på födelsedagskalas och jag trodde inte han skulle dyka upp. Jag blev otroligt glad! Med nya krafter ökade jag farten. Det gav så mycket energi att han kom dit!

Foto; Sigrid Josefsson

Med typ en halvtimme kvar ropar de upp ställningen och jag ligger fortfarande på fjärde plats. Fast nu med bara 2 varv till trean. 2 varv till pallen. Jaja, jag känner att det finns massor av kraft kvar i kroppen så jag ökar. Klart jag ska om trean. Bara 2 varv, det fixar jag. Jag har ingen aning om vilken fart jag hade sista halvtimmen men jag låg för omkörning hela tiden. Benen var otroligt pigga och jag bara matade på. Allt kändes på topp!

Det dröjde inte länge förrän jag passerade trean första gången. Ett varv skiljde oss nu. Jag sprang på. Det gick så lätt! Tobias, Mats med fru Pernilla och sambon hejade och skrek, gjorde vågen och peppade till max. Jag bara sprang! Pulsen låg runt 170. Benen kändes pigga.
Jag passerade henne igen. Yes! Nu var jag förbi och på tredje plats. Jag ökade igen. Det var som om jag flög fram. Jag hade så mycket kraft i kroppen.Det fanns så mycket kvar att ge. Det var så härligt!

Jag ökade och ökade. Vilken otroligt kraft det fanns. Jag var urstark! Slutsignalen ljöd och jag lägger mig på golvet. Det känns så bra! Jag har ingen aning om vad långt jag kommit men det visar sig sen vara 64,7 km vilket är nytt personbästa för mig på 6H.

Jag är jättenöjd, så klart. Men samtidigt börjar jag tycka att kanske, kanske skulle jag prova att öka tidigare nästa gång? Jag känner ju att jag har kraften. Jag kanske ska sluta fega och springa bekvämt? Jag blir ju lite nyfiken på om jag skulle komma lite längre.

Tredje pris till mig. :)

Ja, ja. Jag har ju en månad på mig att fundera. Då ska jag ju springa 6H i Skövde, fast då utomhus.