Myszonen

Jag läste häromdagen en intressant tråd på Funbeat. Där pratas det om en komfortzon, eller en myszon. Mina pass är ju i stort sett alltid i myszonen. Jag springer för glädje och en skön känsla. Jag pressar mig sällan och springer det som känns bäst för dagen. Tex förra veckan då jag bestämde mig på frukost för att springa ett marathon. Då är det tur att det inte finns ett schema som säger att jag tex ska springa intervaller när jag bara vill springa långt och långsamt.
För de flesta är ett träningsschema eller planerad träning det bästa. För min del är det inte det. Jag känner mig låst och "tvingad" till träning. Jag vill kunna göra det jag vill, när jag vill och när det passar in i mitt liv.

På väg ut på ett mysigt löppass med utgång från jobbet. Foto: Privat

Mina löppass är alltså nästan alltid i myszonen. Jag springer och njuter och längtar nästan alltid efter nästa pass innan det senaste är avklarat. Går jag på en gruppträning på gymmet så kör jag precis så hårt som jag känner för just då. Jag vill inte bestämma i förväg. Jag vill känna av känslan just där och då.

Kanske leder detta till att jag inte förbättrar mig på bästa tänkbara sätt? Eller tar det bara längre tid? Kanske får jag inte ut hela min löparpotential?
Men måste man vara bäst jämt? Måste man alltid sträva efter att bli sitt bästa jag i idrottssammanhang?

Jag vill ju bara njuta och känna mig stark. Jag vill må bra av träningen, både före, under och efter. Jag vill inte våndas en hel dag inför kvällens pass. Jag vill längta och se fram emot.

Vissa dagar går det lättare och då springer jag fortare, vissa dagar är jag kanske lite trött då går det långsammare. Det gör inget. Jag är jag och behöver inte mäta mig med någon annan än mig själv.
Nånting rätt måste jag gjort i alla fall eftersom de enda skadorna jag haft är stukad fot och troligtvis en inflammerad senskida 2008.

Nä, jag springer i myszonen och jag kommer fortsätta med det! :)

Jag låter känslan avgöra. Hur gör du?