Pacer BRR

Det var redan i våras som jag fick frågan om jag ville vara pacer åt Annie på Black River Run. Loppet låg ca 1 månad för EM så det passade bra med ett långpass och särskilt att få springa på natten.
Så jag tackade ja.

Jag sov hemma natten innan för Ann-Sofie hade sin man på plats som skötte supporten. Jag behövde sova ut och kunde i lugn och ro ta bussen till Västerås vid lunch. Jag sov nästan 12 timmar hemma i min säng och kunde ändå sova lite till på bussen så det var skönt att vara utvilad.
Jag promenerade sen till tävlingsplatsen från busstationen. Det var 4,5 km och det var så skönt i det vackra höstvädret.

Väl framme på tävlingsplatsen blev det en massa snack med alla härliga människor. Så trevligt. Nicke, Annies man och jag pratade ihop oss lite, käkade mat och servade Annie när hon varvade. Jag hjälpte även min kompis Maria som också sprang 100 miles (men valda att kliva av på hälften av personliga skäl.)

Jag skulle kliva på som pacer efter att Annie sprungit 6 varv på den 16 km långa banan, dvs 96 km. Jag skulle springa med i 3 varv och det sista varvet skulle Nicke springa tillsammans med henne.
Jag gjorde mig klar i god tid och fick vänta lite innan det var dags. Ute var det varmt och skönt och månen tittade fram bakom molnen ibland.

I omklädningsrummet bytte jag om samtidigt som Maria, som skulle åka hem. Jag funderade angående klädsel och frågade henne: -Har du frôsô nô?
Mia som också var där skrattade gott och undrade om jag funderade på om hon frusit. Haha, det är härligt med dialekter.

Jag som aldrig tidigare sprungit på BRR-banan visste inte alls hur den såg ut. Men den var väldigt varierande och Annie hade berättade att första delen skulle gå långsammare och sen skulle det komma en mer lättsprungen del för att avslutas med ett böljande motionsspår.

Första varvet som en upptäcktsfärd för mig. Jag sprang och tittade på allt och njöt av månskenet.

I början av varje varv gick banan genom ett tekniskt skogsparti. Under det andra varvet började pannlampan krångla lite för Ann-Sofie. Jag tog fram min extralampa ur väskan som hon kunde komplettera med. När det återstod nån km till varvning sprang jag före för att be Nicke ta fram hennes extralampa. Jag hann knappt fram innan Annie också var där. Men vi fick med oss en lampa ut på mitt sista varv och det nästsista för Ann-Sofie.

Det var så härligt ute. Precis lagom varmt och jag var så glad och nöjd att jag befann mig där och då. Utefter Svartån kunde vi släcka våra pannlampor och bara springa i månskenet. Så himla häftigt. Det blåste nästan ingenting och Svartån låg som en svart spegel längs med våran väg. Magiskt!

Ann-Sofie var enormt stark och bara matade på. Vi pratade inte så mycket men det fanns en tyst sammanhållning och delad kämpaglöd. Jag förstod redan tidigt att hon skulle klara sitt mål. Hon var fokuserad och stark.

Jag lämnade över Annie till Nicke inför sista varvet. Jag kollade när Jonas kom i mål och krossade sitt gamla pers med över 4 timmar! Sen tog jag mig in i duschen. Klockan var kvart över 3 på natten och jag kollade när första buss skulle gå hemåt. Det var inte förrän kl. 10.00 så efter att jag gjort mig ren så la jag mig och slumrade lite på bänken inne i omklädningsrummet.
Sen tog jag en promenad in till stationen i god tid så jag hann käka frukost och sen sov jag hela resan hem på bussen.

Det var riktigt roligt att vara pacer, att få dela kämpaglädjen och natten med en stark och fokuserad kompis. En magisk natt med fullmåne och underbart väder. En fin och varierad bana som också gav mig ett riktigt bra träningspass.

Alla nöjda, alla glada!

Foto: Jens Magnusson, Landstinget i Värmland

(Tog nästan inga bilder i Västerås. Bjuder på en som togs i samband med min insats som ambassadör för Blodomloppet)