Kärleken till löpningen

Under min tid som skadad har jag fått frågan många, många gånger om.

Kommer du fortsätta springa så där?

Alltså, jag förstår knappt frågan, eller jo det är klart jag gör egentligen.
Men varför skulle jag inte vilja fortsätta med min stora passion?

Jag bara längtar efter att få känna tröttheten. 
Att springa genom natten.
Att höra fåglarna börja sjunga i tidig morgontimme.
Se dagen gry.
Övervinna tröttheten.
Känna sig övermänsklig och superstark ena minuten och att knappt kunna stå på benen i nästa.
Att fyllas av endorfiner och fylla lungorna med skogens syre. 
Att känna geggan skvätta på benen, skon fastna i ett träsk. 
Uppleva skogen, stigen och njuta av en utsikt.
Träffa herr Vänern på lunchen.
Klättra upp på något spännande.
Hoppa över stockar, springa i ett träsk.
Resa och uppleva andra länder springandes.
Träffa mina goa springkompisar.
Spontanspringa med Jörgen. Våra adventure-running-luncher.
Möta mitt innersta jag efter många timmars löpande.
Fokusera, ta ett steg i taget.
Ta mig uppför och nerför berg.  Och runt.
Ulricas och mina fredagsmorgonjoggar.

Jag längtar också till

Bli iskall om fötterna.
Värma mig i duschen efter en regnig tur.
Tina upp min genomfrysta fläta efter en kall morgontur.
Blånaglar.
Få flammiga lår efter kylan.
Va övertrött.
Frysa.
Svettas.
Ha träningsvärk. 
Att håret ha tovat ihop sig till en klump efter alla timmar.
Ja, tom blåsorna på fötterna och skavsåren på ryggen saknar jag... ;)

Foto: Privat

Bara längtar... 

Så svaret på frågan är givet; Självklart kommer jag fortsätta! :)

Den 1 december ska jag röntgas igen och jag hoppas då på att få klartecken att springa igen. Något jag ser fram emot enormt mycket.

Kärlek!