Tröjhimlen

Efter en härlig helg tillsammans med älsklingen och barnen, i Södertälje och Tom Tits var jag fulladddad för morgonlöpning. Jag packade ryggan igår kväll och den blev lite fullare än sist. Det var mörkt när jag begav mig iväg in i skogen. Pannlampan lyste min väg och jag lyssnade på musik och njöt i fulla drag av få springa igen.
Funderade lite på när det är älgjakten börjar. Är det den här veckan? Eller nästa? Nåja, älgar har väl varken reflexväst eller pannlampa så jag hoppas jag slipper bli förväxlad med en.
Ryggan skavde lite i nederkant tyckte jag och spände remmarna så den kom lite högre. Men ändå kändes det inte ok. Jag försökte till slut stoppa in tröjan i tightsen istället. Det kändes konstigt och nästan "mjöligt". Äh, jag sprang vidare. Jag har redan skav på ryggen så det kanske var de såren som gått upp tänkte jag.
När jag kom fram till jobbet fick jag se att ryggan skavt rejält. Så pass att min fina Woolpower-tröja i ull får åka vidare till tröjhimlen. Det var nästan inget material kvar på ryggen!!

En svår vinkel att ta bild på.
Foto: Privat

 Nu var ju iofs tröjan 2 år gammal och ganska välanvänd men ändå. Det var synd, för jag gillade den väldigt mycket. (Och jag tror inte det är nån idé att försöka laga den).

Med en ny tröja och en intensiv arbetsdag i bagaget begav jag mig springandes hemåt. Benen gick lätt, jättelätt!
Åh vilken löparglädje!
Jag sjöng och det gick bara lättare och lättare. Jag flög fram i 4.30-fart! Leendet nådde öronen! Det var riktigt länge sen jag kände så här. Wiiiiiiiiiii

En mil och sen var jag hemma. Babblade nästan öronen av stackars sambon. Ville bara förmedla den här enorma känslan, lyckoruset som kommer över en ibland.

Lyckan att få springa!!! <3