Morgonlångpass

Jörgen gjorde upp om långpass igår. Ulrica ville också med så vi blev tre. Himlans trevligt, och lite tokigt förstås. Vi skulle nämligen starta redan kl 5.

Gårdagen var fullbokad men jag hade tänkt att lägga mig i hyffsad tid eftersom klockan skulle ringa redan 4.45. Men efter att ha pysslat med både det ena och det andra så hann klockan ändå bli runt 23 innan mitt huvud nådde kudden. Lite snålt med bara 6 timmars sömn, om jag hade somnat direkt.
Nu öppnade sig mina ögon automatiskt och jag var inte ett dugg trött och kunde inte somna.

Ibland har jag "vaken-nätter" som jag kallar dom. Jag kan inte hitta någon förklaring till det men jag har väldigt svårt att somna och sover väldigt lätt. Vaknar och somnar om hela natten och är sen, så klart, jättetrött dagen därpå.
Jag vred och vände på mig och snurrade runt typ 400 varv, kändes det som. Vägrade titta vad klockan var. Då blir jag bara (ännu mer) stressad att jag inte sover. Jag försökte inbilla mig att klockan inte ens var 22, trots att den redan passerat det innan jag ens borstat tänderna.

Till slut började jag ana att det snart skulle bli ljust ute, så jag tog telefonen för att se vad klockan var ändå. 01.51. Aj, aj bara 3 timmar kvar tills jag skulle upp. Tänkte att jag kan ju springa många mil utan att sova en minut, natten lång, så då borde jag kunna springa ett par mil med 3 timmars sömn. Efter det somnade jag...

När klockan ringde kände jag mig ändå inte mer trött än vanligt. Drog igång kaffebryggaren och klädde mig. Svepte kaffet och sprang iväg för att möte Jörgen. Sen skulle vi plocka med Ulrica på vägen.

Vänern i bakgrunden.

Vi tog oss ut på andra sidan Vålösundet och fortsatte längs vattnet. Jag ångrade lite att jag inte tagit på nån vindjacka för det blåste kallt i motvinden. Jörgen hade med karta så vi hittade en väg runt och fortsatte sedan tillbaka mot stan.

På slutet vek vi in på Järnleden och passerade Fornborgen på toppen av en höjd. Vi såg tom ett livsfarligt stup.

Vi pratade om allt möjligt och kom in på min "km-jakt" att jag inte vill stanna mellan 35 km och marathon. Idag, dagen till ära, gjorde jag därför det. Jag sprang hem och slog av klockan på 35,20!
Och vet ni vad? Det var inte farligt, det var inte obehagligt. Ingenting hände! ;) ;)

Väl hemma blev det frukost, mer kaffe och en skööööön dusch.

Det blev ett bra morgonpass och jag hann till jobbet före 9.00

Bra morgon, och kanske en kort kväll. Det ska bli skönt att sova inatt, ôm en säjjôr...