Endorfinhög

Exakt kl 16 stod jag utanför dörren och väntade på att klockan skulle hitta satelliter. Annica och jag skulle springa hemifrån samtidigt och mötas på vägen, precis som vi brukar göra.
Jag dansade iväg på lätta ben. Leendet spreds över mitt ansikte och jag flög fram. Tänk att det kan vara så underbart att springa!
Sluta studsa! skrattade Annica när jag galopperade likt en häst och hoppade fram bredvid henne.
Hon har precis gjort en repris av 10 km i 10 dagar och var inte lika pigg i benen som jag. Riktigt bra gjort!!

Första snön kom idag och slasket hade frusit och skapat en hinna av glitter på vägen. I varje steg gled foten lite och vi drömde oss till våren och stigarna i skogen. På fredag ska ett stort oväder komma in och det väntas komma massa blötsnö. Då är det snart slut på stiglöpning för den här säsongen.

Under hela turen så log jag. Tur att öronen var i vägen annars hade leendet gått hela vägen runt. Och jag pratade och babblade hela tiden kändes det som.
När jag kom hem var jag helt hög på endorfiner. Jag bara log och jag är så pigg och glad. Hur ska jag kunna somna sen?

Jätteglad!!!